Beate Marie satt uti högan lofts bur,
den älskog vele vi berömma,
med fladdrande lockar, pomponger och ur.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Ty det var en morgon till vårdagens fest;
den älskog vele vi berömma,
den tid då naturen är mildast som mest.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Knappt soln ur sin rundel sig speglat i mån',
den älskog vele vi berömma,
Förr än att tebrädet stod dukat i vrån.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Ja, säjarn i Klara på åtta stod vänd,
den älskog vele vi berömma,
då bågan var dubbelt i spänning spänd.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Beate Marie krökte på bågan sin hand;
den älskog vele vi berömma,
hon krita en ruta och knäppte en rand.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Så menlös, så sedig som oskulden är,
den älskog vele vi berömma,
så tänkte hon alltid få knäppa så där.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Och hören, I fruar och jungfrur och mör!
den älskog vele vi berömma,
er omger en ängel, som allt ser och hör.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Mot fenstret stod bågan och fenstret på glänt,
den älskog vele vi berömma,
där inflög en ängel, med gyllne patent.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Av myrten en krona han virka, och flög;
den älskog vele vi berömma,
små kedjor av blommor på bågan han smög.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
I flykten han ropa, så smilögd och smärt:
den älskog vele vi berömma,
Beata Maria, glöm ej Engelbert!
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Herr Engelbert var en riddare båld:
den älskog vele vi berömma,
han ägde cykloper och fauner i sold.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Hans namn sjungs i dag i cyklopernas psalm,
den älskog vele vi berömma,
vid klingande genljud ur schakter och malm.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Herr Engelbert, hör du, träd upp ur ditt schakt!
den älskog vele vi berömma,
Vad ser du? sad' ängeln. . Min brud och din makt.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Med hand under huvud hon söng i sin skrud:
den älskog vele vi berömma,
Nå, aldrig jag tänkte den afton stå brud.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Farväl nu, min kammar, slå fönstret igen!
den älskog vele vi berömma,
Jag famntar min make, i döden min vän.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
I blinken så frambars nu templets klenod,
den älskog vele vi berömma,
den boken, som helgar två hjärtan ett blod.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Jag önskar er båda, söng Kärlek i skyn,
den älskog vele vi berömma,
i sällhet beundra min präktiga syn.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
Jag önskar er båda, i ymniga mått,
den älskog vele vi berömma,
de kärligas möda, de dygdigas lott.
Allrakärasten min! jag kan eder aldrig förglömma.
