Begärelsers bedräglighet
|
| Ur Svenska parnassen, band II s. 98–101 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Begärelsers bedräglighet. |
Begärelsers bedräglighet.
Den ifver, som mitt hjerta bränner,
Som alla lifvets krafter spänner
Och ständigt efter stillhet far,
Han skapar våra onda öden,
Från födslostunden intill döden
Han ingen dödlig lisat har.
När du med törstig åtrå sträfvar
Att få den lycka för dig sväfvar,
Hon bakom molnen gömmer sig,
Och när du genom molnet hinner,
Du i naturens rymder finner
Ej något, som kan mätta dig.
Vi af vårt hjerta städs bedragas
Och vänta på att nöjet dagas,
Som sig i evig skymning klär.
Vi ned i längtans afgrund fara
Att se hvad sällhet borde vara,
Men finna hvad hon icke är.
Fast våld och motgång sinnet dämpar,
Du fåfängt mot din åtrå kämpar,
Ditt öde öfverhanden tar.
När vädrets vilda ilar ryta,
Fast hvassa klippor vågen bryta,
Behåller han sin svallning qvar.
Du menar, om du skatter ägde,
De mera än ditt öde vägde,
Du hade sällhet i ditt sköt;
Du kunde alla plågor lätta,
En önskan få, en önskan mätta,
Då lifvet bort i nöjen flöt.
En drift, som menskliga naturen
Förnedrar under dumma djuren,
Gör att du blifver guldets slaf.
Det friden ur ditt hjerta drifver,
Din gud och plågoande blifver,
Och fruktan reder till din graf.
Men om sig lyckan på dig trugar,
Och då du alla nöjen sugar,
Du tar Luculli lefnad an;
Får snart ditt trötta sinne lära,
Att hjertat vämjes att begära
Hvad det med lätthet njuta kan.
När ungdomselden ifrigt brinner,
I blodet ömhet segern vinner,
Ditt eget hjerta dig förtär.
Du alla själens lågor retar
Och i en skönhets armar letar
Din himmel, som försvinner der.
I Daphnes ögon vällust lyser:
Den blyga ömhet, som hon hyser,
Om hennes oskuld vittne bär.
Du tror en gudasällhet smaka,
För ömhet ömhet få tillbaka
Är allt hvad hon af dig begär.
Du kan ej på förställning klaga,
Hon vet ej konsten att bedraga,
Men blott att öfverlemna sig:
Hon dig sitt hela väsen skänker.
Just när du dig i vällust dränker,
Förföljer dock din längtan dig.
I dina sinnen nöjet flyter,
Sitt tillstånd själen sjelf förbyter,
Men hjertat har sitt förra skick.
Du häpnar, när du börjar finna,
Att allt hvad menskan mäktar vinna
Är glömma sig ett ögonblick.
När ärebrunst i själen träder,
Du hjertat uti hårdhet kläder,
Naturen suckar af sitt tvång.
Man ser till mensklighetens nesa,
Att hjelten vill sin sällhet resa
På menskoslägtets undergång.
Till segern ser man honom rasa;
Han gör vår undran och vår fasa,
Han lyckan ser i rök och qvalm.
Men lagern sölas af hans händer;
Den eld hans äras fackla tänder,
Som ljungar från en mordisk malm.
Med köld han verldens tårar samlar,
Men snart i ödemarker famlar,
Der man millioner menskor sett.
Hvad välde återstår för hjelten?
Han ser, att han på segerfälten
Åt döden blott en tron beredt.
I dina spår förödning vandrar;
Bestört man gudamakten klandrar,
Som lemnat dig ditt öfvermod.
Bör oskuld för din vildhet agas,
Från jorden menskokärlek jagas,
Så snart du badar dig i blod?
Om än du dämpar alla hinder,
Vid din triumfvagn verlden binder,
Hvad sällhet ger ditt grymma lopp?
Ditt rykte som ett vilddjurs löper,
Och du ditt slägtes afsky köper,
När du ditt slägte offrar opp.