Betraktelser
| ← Nyårssång |
|
Snöfallet den 11 februari → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 13 Januari 1872, N:o 2(16) Se digitalisering på ALVIN! |
Betraktelser.
Det är så ljufligt till att se på mån',
Då man så här får stå en bit ifrån.
Ty stod man närmare, så hände visst,
Att man utaf dess glans blef blind till sist.
Och kanske är den tanken sannolik,
Att man blef döf af «sferernas musik»,
Ack, sferernas musik! Hvad lycklig lott
För den som tonerna förnimma fått,
I fjerran rymder finns den än i dag:
Poeterna den hört, men aldrig jag.
Ty när den spelar, spelar den blott för
Infima andar, som ha godt gehör.
Men det var mån' jag skulle sjunga om,
Fastän min sång i högre sferer kom.
Han är så ljuflig, som jag nämnde nyss,
Fast han beskylls att «stå bak skyn och lyss».
Det är just ej så vackert, men han har
Ej något annat, som dess tid upptar.
Som skön och god han alltid stått i rop:
Det är ej guld, som glimmar, alltihop.
Det är med månen, som med mången ann':
Att han på afstånd bäst förtjusa kan.
Vi fått en jättestor meteorit.
Man tvistar nu om, hur han kommit hit:
Om han sig smygt ur jordens sköte opp,
Om han har rymt från någon himlakropp.
Man är ej säker, om han har förmon
Att vara jordens eller himlens son.
Af skäl och motskäl finnas många slag:
Förnuftet säger, och så tycker jag:
Att klifva opp är ett besvärlgit sätt,
Att falla ned är mycket mera lätt.
De lärde må nu lufvas med hvarann:
Motion behöfver lärdt folk som en ann'.
Då något resultat ej syns bli af,
Och stenen sjelf är sluten som en graf,
Det allraenklaste väl vore, att
Man sökte rätt på hålet, der han satt.