Bibeln (Åkesons översättning)/Jakobs brev

←  Johannes’ tredje brev

Bibeln (Åkesons översättning) Jakobs brev

Judas’ brev  →

(Skrivet omkring år 61.)

1 Kapitlet.

Uppmaning till tålamod i prövningen och till en gudsdyrkan, som visar sig verksam i goda gärningar.

¹ Jakob, Guds och Herrens Jesu Kristi slav, önskar de tolv stammarna, som äro i förskingringen, att må väl.

² Hållen det för all glädje, mina bröder, när I kringrännens av mångahanda prövningar. Matt. 5: 11 f. Hebr. 10: 34.

³ vetande, att eder tror prövning verkar uthållighet. Rom. 5: 3.

⁴ Men må uthålligheten hava ett fullkomligt verk, på det I mån vara fullkomliga och hellottade och i ingenting bristande.

⁵ Men om någon av eder fattas visdom, han bedje av Gud, som giver alla gärna och icke förevitar, och det skall givas honom.

⁶ Men han bedje i tro, icke tvivlande; ty den, som tvivlar, liknar en havsvåg, som uppröres och drives av vinden. Matt. 21: 21.

⁷ Ty en sådan människa tänke icke, att hon får något av Herren.

⁸ En tvesjälad man är ostadig i alla sina vägar.

⁹ Men den ringe brodern berömme sig i sin höghet,

¹⁰ och den rike i sin ringhet, ty såsom en gräsblomma skall han gå bort.

¹¹ Ty solen gick upp med (sin) hetta och förtorkade gräset, och dess blomma föll av och dess utseendes fägring förgicks; så skall ock den rike förvissna i sina vägar. Jes. 40: 7. 1 Petr. 1: 24.

¹² Lycklig är den man, som uthärdar frestelse, ty då han blivit beprövad, skall han få livets krans, vilken han^[1] lovat dem som älska honom. Jak. 5: 11. 2 Tim. 4: 8.

¹³ Ingen säge, då han frestas: Jag frestas av Gud. Ty Gud frestas icke till ont, och själv frestar han ingen.

¹⁴ Men var och en frestas, då han av sin egen begärelse drages och lockas.

¹⁵ Därefter, sedan begärelsen har avlat, föder hon synd, men när synden är fullbordad, föder hon död. Rom. 6:23.

¹⁶ Faren icke vilse, mina älskade bröder,

¹⁷ all god gåva och all fullkomlig skänk nedkommer ovanifrån, från ljusens Fader, hos vilken icke finnes någon förändring eller omväxlingens skugga.

¹⁸Havande velat, framfödde han oss genom sannings ord, på det vi skulle vara en förstling hans skapelser. 1 Petr. 1: 23.

¹⁹ I veten detta, mina älskade bröder. Men varje människa vare snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.

²⁰ Ty en mans vrede verkar icke Guds rättfärdighet.

²¹ Därför, havande avlagt all orenhet och återstod av ondska, mottagen med saktmod det inplanterade ordet, som kan frälsa edra själar. 1 Petr. 2: 1 f.

²² Men bliven ordets görare och icke allenast hörare, bedragande eder själva.

²³ Ty om någon är ordets hörare och icke dess görare, han liknar en man, som betraktade sitt naturliga ansikte i en spegel; Matt. 7: 26 f.

²⁴ ty han betraktade sig själv och gick bort och glömde strax, hurudan han var.

²⁵ Men den som skådar in i frihetens fullkomliga lag och förbliver därvid och icke bliver en glömsk hörare, utan verks görare, han skall vara lycklig i sin gärning.

²⁶ Om någon menar sig vara en gudsdyrkare och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, hans dyrkan är fåfäng.

²⁷ Detta är en ren och obesmittad dyrkan för Gud och Fadern: att besöka faderlösa och änkor i deras nöd (och) att bevara sig själv obesmittad av världen.

2 Kapitlet.

Varning för anseende till personer. Skillnaden mellan levande och död tro.

¹ Mina bröder, haven utan personers anseende tron på vår Herre Jesus Kristus till härligheten.

² Ty om i eder samling inkommer en man med guldring (och) lysande klädnad, och (där) även komme en fattig man i oren klädnad,

³ och I sågen på den, som bär den lysande dräkten, och saden: »Sitt du här väl», och saden till den fattige: »Stå du där», eller: »Sitt nedanför min fotapall.»

⁴ Gjorde I icke skillnad inom eder själva och bleven domare efter onda överläggningar?

⁵ Hören, mina älskade bröder, har icke Gud utvalt dem, som för världen (anses) fattiga, till att (vara) rika i tro och arvingar till riket, vilket han lovat åt dem som älska honom? 1 Kor. 1: 27.

⁶ Men I haven föraktat den fattige. Förtrycka icke de rika eder, och draga icke de eder inför domstolar?

⁷ Försmäda icke de det goda namnet efter vilket I ären kallade?

⁸ Om I fullborden en konungslig lag efter skriften:: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», så gören I väl. 3 Mos. 19: 18. Matt. 22: 39.'Kursiv text

⁹ Men om I haven anseende till personen, så gören I synd och bliven av lagen överbevisade såsom överträdare.

¹⁰ Ty den som håller hela lagen, men felar i ett, han bliver skyldig till allt.

¹¹ Ty den som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han sade ock: »Du skall icke mörda.» Om du nu icke begår äktenskapsbrott, men mördar, så har du blivit en lagöverträdare. 2 Mos. 20: 13 f. ¹² Talen så och gören så, de där skola dömas efter frihetens lag.

¹³ Ty domen är utan barmhärtighet mot den som icke har gjort barmhärtighet. Barmhärtigheten är frimodig i domen.

¹⁴ Vad gagnar det, mina bröder, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan tron frälsa honom?

¹⁵ Om en broder eller syster är naken och utan föda för dagen,

¹⁶ och någon av eder säger: Gån i frid, värmen och mätten eder, men icke given dem det kroppen behöver, vad gagnar det?

¹⁷ Så är ock tron död, om den icke har med sig gärningar, död i sig själv.

¹⁸ Däremot kan någon säga: Du har tro, och jag har gärningar. visa mig din tro utan gärningar, och jag skall av gärningar visa dig min tro. Matt. 7: 20.

¹⁹ Du, tror du att Gud är en? Däri gör du väl. Även demonerna tro (det) och bäva. 1 Kor. 8: 4.

²⁰ Men vill du, o fåfängliga människa, veta, att tron utan gärningar är onyttig?

²¹ Rättfärdigades icke Abraham, vår fader, av gärningar, då han bar fram sin son Isak på offerbordet? 1 Mos. 22: 9. Hebr. 11: 17.

²² Du ser, att tron samverkade med hans gärningar, och att tron fulländas av gärningarna,

²³ och skriften uppfylldes, som säger: »Och Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet», och han blev kallad Guds vän. 1 Mos. 15: 6. Jes. 41: 8. 2 Krön. 20: 7. Rom. 4: 3. Gal. 3: 6.

²⁴ I sen, att en människa rättfärdigas av gärningar och icke av tro allena.

²⁵ Och blev icke på samma sätt även skökan Rahab rättfärdig av gärningar, då hon mottog sändebuden och släppte ut dem en annan väg? Jos. 2: 1 f; 6: 17. Hebr. 11: 31.

²⁶ Ty såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gärningar död.

3 Kapitlet

Tungans missbruk. Den sanna visheten.

¹ Mina bröder, bliven icke många lärare, vetande, att vi skola få en större dom.

² Ty allesammans fela vi mycket; om någon icke felar i ord, han är en fullkomlig man, mäktig att tygla till och med hela kroppen.

³ Om vi nu lägga betslen i hästarnas munnar, på det de må lyda oss, så styra vi även hela deras kropp.

⁴ Se, även skeppen, som äro så stora och drivas av starka vindar, styras av det minsta roder, varthän den styrandes strävan vill.

⁵ Så är ock tungan en liten lem och talar (likväl) stora ord. Se, en liten eld, huru stor skog den antänder, Ps. 12: 4 f.

⁶ så är tungan. Tungan är en eld, orättfärdighetens värld, som befinner sig bland våra lemmat och besmittar hela kroppen och sätter hela vår varelse i brand och upptändes av Gehenna. Matt. 15: 11, 18 f.

⁷ Ty all natur, både djurs och fåglars, både kräldjurs och havsdjurs, tämjes och har blivit tamd av den mänskliga naturen.

⁸ Men tungan kan ingen av människor tämja, ett oroligt ont, full av dödande gift. Ps. 140: 4.

⁹ Med henne prisa vi Herren och Fadern, och med henne förbanna vi människorna, som äro gjorda till Guds likhet.

¹⁰ Ja, av samma mun utgår välsignelse och förbannelse, det bör icke vara så, mina bröder.

¹¹ Månne källan framväller det söta och det bittra från samma öppning?

¹² Icke kan, mina bröder, ett fikonträd frambringa oliver, eller ett vinträd fikon?Icke heller kan en salt källa giva sött vatten. Matt. 7: 16.

¹³ Vem är vis och förståndig bland eder? Han vise av den goda umgängelsen sina gärningar i visdomens saktmod.

¹⁴ Men om I haven bittert nit och partisinne i edert hjärta, så förhäven eder icke och ljugen icke mot sanningen.

¹⁵ Denna visdomär icke nedkommen ovanifrån, utan den är jordisk, själisk, demonisk. 1 Kor. 2: 6 f.

¹⁶ Ty där nit och partisinne är, där är ostadighet och all dålig handling.

¹⁷ Men visdomen ovanifrån är först ren, sedan fridsam, foglig, icke envis, full av medlidande och goda frukter, opartisk, oförställd.

¹⁸ Ja, rättfärdighetens frukt sås i frid av dem som stifta frid.

Kapitel 4

Uppmaning till fridsamhet och ödmjukhet

¹ Varifrån krig och varifrån strider ibland eder? Månne icke därifrån, från edra lustar, som strida i edra lemmar? Rom. 7: 23. 1 Petr. 2:11.

² I begären och haven icke, I mörden och avundens, och I kunnen icke vinna, I striden och krigen, och I haven icke, därför att I icke bedjen. 1 Joh. 3: 15.

³ I bedjen och fån icke, emedan I bedjen illa, (nämligen) på det att I skolen förslösa det i edra lustar.

⁴ I äktenskapsbrytare, veten I icke att världens vänskap är fiendskap mot Gud? Alltså, den som vill vara världens vän, han försättes i ett tillstånd av Guds fiende. Hes. 16. Rom. 8: 7. Gal. 1: 10. 1 Joh. 2: 15.

⁵ Eller menen I, att skriften fåfängt säger: »Ända till avund åtrår Anden som bor i oss»?

⁶ Men han giver större nåd. Därför säger han: »Gud står emot högmodiga, men ödmjuka giver han nåd.» Ords. 3: 34. 1 Petr. 5: 5, 6.

⁷ Så varen nu Gud underdåniga. Stån emot djävulen, så skall han fly ifrån eder.

⁸ Närmen eder till Gud, så skall även han närma sig till eder. Renen (edra) händer, I syndare, och renen (edra) hjärtan, I tvesjälade. Sak. 1: 3.

⁹ Ängslens och sörjen (och) gråten, edert löje vände sig till sorg och glädjen till nedslagenhet.

¹⁰ Ödmjuken eder inför Herren, och han skall upphöja eder.

¹¹ Förtalen icke varandra, bröder, den som förtalar sin broder eller dömer sin broder, han förtalar lag och dömer lag. Men om du dömer lagen, så är du icke lags görare, utan domare.

¹² En är lagstiftaren och domaren, som kan frälsa och fördärva; men du, vem är du, som dömer nästan? Rom. 2: 1; 14: 4.

¹³ Nu väl, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi resa till den eller den staden, och där tillbringa ett år och handla och vinna» -

¹⁴ I som icke veten vad morgondagen medför; ty hurdant är edert liv? Ty I ären en rök, som synes något litet och sedan försvinner -

¹⁵ i stället för att I skullen säga: »Om Herren vill och vi leva, så skola vi ock göra detta eller det där.»

¹⁶ Men nu berömmen I eder i edert skryt. All sådan berämmelse är ond.

¹⁷ Den som nu vet att göra gott och icke gör det, för honom är det synd. Luk. 12: 47.

Kapitel 5

Rikedomens vansklighet. Tålamodets lön. Förmaning mot svärjande. Bönens kraft

¹ Nu väl, I rika, gråten och tjuten över de eländen, som komma över eder.

² Eder rikedom är förruttnad, och edra kläder hava blivit malätna.

³ Edert guld och silver är förrostat, och dess rost skall vara eder till vittnesbörd och såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat skatter i de sista dagarna. Matt. 6: 19, 20.

⁴ Se, arbetarnas av eder förvägrade lön, deras, som avbärgat edra fälr, ropar, och skördemännens rop hava ingått i Herren Sebaots öron. 5 Mos. 24: 14 f.

⁵ I haven levat vällustigt på jorden och levat yppigt, I haven gött edra hjärtan (såsom) på en slaktedag.

⁶ I haven sakfällt, I haven mördat den rättfärdige; han sätter sig icke emot eder.

⁷ Varen alltså tåliga, bröder, intill Herrens tillkommelse. Se, jordbrukaren väntar efter jordens kostliga frukt, tåligt väntande därpå, till dess han får höstregn och vårregn.

⁸ Varen även I tåliga, stärken edra hjärtan, ty Herrens tillkommelse har närmat sig.

⁹ Sucken icke mot varandra, bröder, på det I icke mån bliva dömda. Se, domaren står för dörrarna.

¹⁰ Bröder, tagen till föredöme i lidande och långmodigheten profeterna, vilka talade i Herrens namn. Matt. 5: 12.

¹¹ Se, vi prisa dem lyckliga, som hava uthärdat. Jobs uthållighet haven I hört, och det slut han fick av Herren haven i sett, ty Herren är mycket ömhjärtad och medlidsam. Job 1: 21 f.; 42: 10. Ps. 103:8.

¹² Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen eller jorden, eller någon annan ed utan edert ja vare ja, och edert nej vare nej, på det I icke mån falla under dom. Matt. 5: 34 f.

¹³ Lider någon bland eder ont, han bedje. Är han vid gott mod, han sjunge psalmer.

¹⁴ Är någon bland eder sjuk, han kalle till sig församlingens äldsta, och de bedje över honom, smörjande honom med olja i Herrens namn; Mark. 6: 13.

¹⁵ Och trons bön skall frälsa den sjuke, och Herren skall låta honom stå upp, och om han har gjort synder, skall det förlåtas honom.

¹⁶ Bekännen därför synderna för varandra, och bedjen för varandra, på det I mån helas. En rättfärdig mans bön förmår uträtta mycket. Joh. 9: 31.

¹⁷ Elias var en människa lika beskaffad som vi, och han bad en bön, att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden i tre år och sex månader. 1 Kon. 17: 1 f. Luk. 4: 25.

¹⁸ Och han bad åter, och himmelen gav regn, och jorden bar sin frukt.

¹⁹ Mina bröder, om någon bland eder skulle villas bort från sanningen, och någon omvänder honom, Matt. 18: 15.

²⁰ han må veta, att den som omvänder en syndare från hans vägs villa, han frälsar hans själ från döden och överskyler en mängd synder. 1 Petr. 4: 8.

1. Herren.