Bibeln (Åkesons översättning)/Moses första bok
| ← Register över främmande ord |
|
Moses andra bok → |
MOSES FÖRSTA BOK.
redigera
1 Kapitlet.
redigeraI begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupets yta, och Guds Ande svävade över vattnens yta,
3. Och Gud sade: »Blive ljus!» Och det blev ljus.
4. Och Gud såg ljuset, att det var gott; och Gud skilde mellan ljuset och mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton, och det blev morgon, första dagen.
6. Och Gud sade: »Blive en utsträckning mitt i vattnen, och blive skillnad emellan vatten och vatten.»
7. Och Gud gjorde utsträckningen och skilde mellan vattnet, som är under utsträckningen, och vattnet, som är ovanför utsträckningen; och det skedde så.
8. Och Gud kallade utsträckningen himmel. Och det blev afton, och det blev morgon, andra dagen.
9. Och Gud sade: »Vattnen under himmelen samle sig till ett rum, att det torra må svnas.» Och det skedde så.
10. Och Gud kallade det torrä jord, och vattnens samlingar kallade han hav. Och Gud såg, att det var gott.
11. Och Gud sade: »Jorden frambringe gräs och örter, som giva frö, och fruktträd, som bära frukt efter sin art, vilka hava sitt frö i sig, på jorden.» Och det skedde så.
12. Och jorden frambringade gräs och örter, vilka hava frö efter sin art, och träd, som bära frukt, vilka hava frö i sig efter sin art. Och Gud såg, att det var gott.
13. Och det biev afton, och det blev morgon, tredje dagen.
14. Och Gud sade: »Blive ljus på himmelens utsträckning till att skilja mellan dagen och natten, och de skola vara till tecken och till bestämda tider och till dagar och år,
15. och de skola vara till ljus på himmelens utsträckning till att lysa över jorden». Och det skedde så.
16. Och Gud gjorde de två stora ljusen, det stora ljuset att regera dagen, och det lilla ljuset att regerå nåtten, ock stjärnorna.
17. Och Gud satte dem på himmelens utsträckning till att lysa över jorden
18. och till att regera dagen och natten och till att skilja mellan ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det var gott.
19. Och det blev afton, och det blev morgon, fjårde dagen.
20. Och Gud sade: »Vattnen vimle med ett vimmel av levande djur; och fåglar flyge över jorden i himmelens utsträckning.»
21. Och Gud skapade de stora havsdjur och alla levande djur, som kräla, av vilka vattnen vimla, (vart) efter sin art, så ock alla bevingade fåglar efLer deras art. Och Gud såg, att det var gott,
22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och förökens och uppfyllen havens våtten; och fåglarna föröke sig
på jorden.»
23. Och det blev afton, och det blev morgon, femte dagen.
24. Och Gud sade: »Jorden frambringe levande djur efter deras arter, fänad och kräldjur och vilda djur på jorden, efter deras arter.» Och det skedde så.
25. Och Gud gjorde vilda djur på jorden efter deras arter och fänaden efter deras arter och markens alla kräldjur efter deras arter, Och Gud såg, att det var gott.
26. Och Gud sade: »Vi vilja göra månniskan efter vår bild, till vår likhet; och hon skall härska över havens fiskar och över himmelens fåglar och över fänaden och över hela jorden och över alla kräldjur, som kräla på
jorden.»
27. Och Gud skapade människan efter sin bild, ja, efter Guds avbild skapade han henne. Man och kvinna skapade han dem.
28. Och Gud välsignade dem, och Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och underkuven den; och härsken över havets fiskar och över himmelens fåglar och över varje djur, som krälar på jorden.»
29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla örter, som frambringa frö och som åro på hela jorden, och alla (frukter av) träd, som äro fruktträd, sonr hava frö; de skola vara eder till föda.
30. Och åt alla djur på jorden och åt alla himmelens fåglar och åt allt, som krälar på jorden, i vilket är en levande sjä1, skola alla gröna örter vara till föda.»
Och det skedde så.
31. Och Gud såg allt, som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton, och det blev morgon, sjätte dagen.
2 Kapitlet.
redigeraSå blevo himlarna och jorden fulländade och all deras här.
2. Och Gud fulländade på sjunde dagen sitt verk, som han gjorde; och han upphörde på sjunde dagen från allt sitt verk, som han hade gjort.
3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den upphörde han från allt sitt verk, som Gud skapade och gjorde.
4. Detta är himlarnas och jordens tillkomst, då de skapades, när Jehová, Gud, gjorde jorden och himlarna
5. Då var ännu ingen markens buske på jorden, och ingen markens ört hade ännu skjutit upp, ty Jehová, Gud, hade icke Iåtit regna på jorden, och ingen människa fanns till att bruka jorden.
6. Och en dimma steg upp från jorden och vatlnade hela jordens yta.
7. Och Jehová, Gud, bildade människan av jordens stoft och blåste livets ande i hennes näsa, och människan blev en levande
sjäI.
8. Och Jehová, Gud, planterade Edens lustgård österut, och där satte han människan, som han hade bildat.
9. Och Jehová. Gud, lät allahanda träd, som voro behagliga till att se och goda till att äta av, uppväxa av jorden och livets träd mitt i lustgården samt kunskapens träd på gott och ont.
10. Och en flod gick ut från Eden till att vattna lustgården, och därifrån delade den sig och blev till fyra begynnande strömmar.
11. Den förstas namn år Pison; det år den, som löper omkring hela landel Havila, varest guld finnes,
12. och detta landets guld är gott; där är bedellium och stenen onyx.
13. Och den andra strömmens namn år Gihon; det är den, som löper omkring hela landet Kus.
14. Och den tredje strömmens namn är Hiddekel; det är den, som går öster om Assur, Och den fjärde strömmen är Frat.
15. Och Jehová, Gud, tog människan och satte henne i Edens lustgård till att bruka den och bevara den.
16. Och Jehová, Gud, bjöd människan, sågande: »Du må fritt äta av alla träd i lustgården,
17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty på den dag du äter därav, skall du visserligen dö.»
18. Och Jehová, Gud, sade: »Det är icke gott, att människan är allena. Jag skall göra henne en hjälp, motsvarande henne.»
19. Då nu Jehová, Gud, danat av jord alla djur på jorden och alla himmelens fåglar, så förde han dem till människan för att se, vad hon ville kalla dem. Och såsom människan kallade varje levande sjåI, det skulle vara dess namn.
20. Så gav människan namn åt all fänad och åt himmelens fåglar och åt alla djur på marken. Men för människan fanns ingen hjälp, som motsvarade henne.
21. Då lät Jehová, Gud, en tung sömn falla över människan, och hon sov, och han tog ett av hennes revben och tillslöt med kött i stållet för det.
22. Och Jehová, Gud, byggde revbenet, som han tog av människan, till en kvinna och förde henne till människan,
23. Då sade människan: »Denna gång är det ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna, ty hon är tagen aV mannen.»
24. Därför skall mannen övergiva sin fader och moder och bliva vid sin hustru, och de skola vara till ett kött.
25. Och de, människan och hans hustru, voro båda nakna, och de blygdes icke.
3 Kapitlet.
redigeraMen ormen var klokare än alla djur på marken, som Jehová, Gud, hade gjort. Och han sade till kvinnan: »Är det ock så, att Gud har sagt: 'I skolen icke äta av varje träd i lustgården'?»
2. Då sade kvinnan till ormen: »Vi få äta av frukten på träden i lustgården,
3. men om frukten på det träd, som är mitt i lustgården, sade Gud: 'I skolen icke äta därav och icke röra vid det, på det I icke skolen dö'.»
4. Då sade ormen till kvinnan: »I skolen visst icke dö;
5. ty Gud vet, att på den dag I äten därav, så skola edra ögon öppnas, och I skolen bliva såsom Gud, vetande vad gott och ont är.»
6. Och kvinnan såg, att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen och ett behagligt tråd att få förstånd av, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav också sin man med sig, och han åt.
7. Då öppnades bådas ögon, och de kände, att de voro nakna; och de sydde fikonblad tillsamman och gjorde sig skörten.
8, Och de hörde ljudet av, Jehová, Gud, som vandrade i lustgården, då dagen blev sval; och Adam och hans hustru gömde sig för Jehovás. Guds, ansikte bland träden i lustgården.
9. Och Jehová, Gud, kallade på Adam och sade till honom: »Var är du?»
10. Och han sade: »Jag hörde din röst i lustgården och fruktade, ty jag är naken; och jag gömde mig.»
11. Och han sade: »Vem har berättat för dig, att du är naken? Har du kanske ätit av det träd, om vilket jag bjöd dig, att du lcke skulle äta därav?»
12. Och Adam sade; »Kvinnan, som du gav till att vara hos mig, hon gav mig av trädet, och jag åt.»
13. Och Jehová, Gud, sade till kvinnan: »Vad år det du har gjort?» Och kvinnan sade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»
14. Då sade Jehová, Gud, till ormen: »Emedan du gjorde detta, vare du förbannad framför all boskap och framför varje djur på marken, Du skall gå på din buk och äta jord i alla dina livsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och kvinnan och emellan din säd och hennes säd. Denna skall krossa[1] ditt huvud, och du skall krossar hans hä1.»
16. Till kvinnan sade han: »Jag skall visserligen göra din möda stor, just ditt havande tillstånd, du skall föda barn med smärta; och ditt begär skall vara till din man, och han skall hårska över dig.»
17. Och till Adam sde han: »Emedan du lydde din hustrus röst och åt av trädet, om vilket jag bjöd dig, sägande: 'Du skall icke äta därav', så vare jorden förbannad för din skull. Med möda skall du äta därav alla dina livsdagar;
18. törne och tistel skall den bära åt dig, och du skall äta markers örter.
19. Du skall äta bröd i ditt anletes svett, till dess du återvånder till jord, ty därav är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bliva.»
20. Och Adam kallade sin hustrus namn Eva, därför att hon är moder till allt levande.
21. Och Jehová, Gud, gjorde åt Adam och hans hustru kjortlar av skinn och klädde på dem.
22. Och Jehová, Gud, sade: >Se, Adam har blivit såsom en av oss till att känna gott och ont. Men nu, på det att han icke skall utsträcka sin hand och taga även av livets träd och äta och leva beständigt>, -
23. så förvisade Jehová, Gud, honom från Edens lustgård till att bearbeta jorden, varav han var tagen.
24. Ja, han drev Ädam ut och satte öster om Edens lustgård keruberna och ett blixtrande svärd, som vände sig av och an, för att vakta vägen till livets träd.
4 Kapitlet.
redigeraOch Adam kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain och sade: »Jag har fått en man med Jehovás hjäIp.»
2. Och hon födde framdeles hans broder Abel. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev åkerbrukare.
3. Och det skedde efter någon tid, att Kain frambar åt Jehová en gåva av jordens frukt.
4. Och Abel frambar, även han, av de förstfödda i sin hjord och av deras fett. Och Jehová såg till Abel och till hans gåva;
5. men till Kain och till hans gåva såg han icke. Då upplågade (vreden) mycket hos Kain, och han lät sitt ansikte sånka sig.
6. Och Jehová sade till Kain: »Varför brinner din vrede, och varför sänkes ditt ansikte?
7. Är det icke så, att om du gör gott, så är ansiktet upplyft; men om du icke gör gott, så lurar synden vid dörren, och till dig är dess åtrå. men du bör härska över den.»
8. Och Kain talade till sin broder Abel; och det skedde, då de voro på marken, att Kain stod upp mot sin broder Abel och dödade honom.
9. Och Jehová sade till Kain: »Var är Abel, din broder?» Och han sade: ».Jag vet icke; är jag min broders vaktare?»
10. Och han sade: »Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar till mig från jorden.
11. Och nu vare du förbannad på jorden, som öppnade sin mun för att taga din broders blod av din hand.
12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin kraft. Irrande och flyktig skall du vara på jorden.»
13. Då sade Kain till Jehová: »Min missgärning är större, än (att) jag.kan bära (den).
14. Se, du driver mig i dag bort från landet, och jag må dölja mig för ditt ansikte och vara irrande och flyktig på jorden; och det händer, att vem som helst, som finner mig, skall döda mig.»
15. Men Jehová sade till honom: »Icke så; vem helst som dödar Kain, det skall håmnas sjufalt.» Och Jehová satte tecken på Kain, att icke någon, som fann honom, skulle slå honom ihjäl.
16. Så gick Kain bort från Jehovás ansikte och bodde i landet Nod, öster om Eden.
17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok. Och han byggde en stad och kallade stadens namn Hanok, efter sin sons namn.
18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad avlade Mehujael, och Mehujael avlade Metusael, och Metusael avlade Lemek.
19. Och Lemek tog sig två hustrur; den förstas namn var Ada, och den andras namn var Silla.
20. Och Ada födde Jabal; han var fader till dem som bo i tält och hava hjordar.
21. Och hans broders namn var Jubal; han blev fader till alla dem som hantera cittra och flöjt.
22. Och Silla, hon födde Tubal-Kain, som hamrade allahanda verktyg av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster var Naama.
23. Och Lemek sade till sina hustrur: »Ada och Silla, hören min röst; Lemeks hustrur, märken mitt ord: Jag dödade en man för mitt sår och en yngling för min skråma.
24. Om Kain blir hämnad sjufalt, då Lemek sjuttio-sju-falt.»
25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och kallade hans namn Set; ty hon sade: »Gud har givit mig en annan säd i stället för Abel, som Kain dödade.»
26. Och åt Set, ja, även åt honom föddes en son, och han kallade hans namn Enos. Då begynte man åkalla Jehovás namn.
5 Kapitlet.
redigeraDetta är människosläktets bok. På den dag Gud skapade människan, gjorde han henne i Guds likhet.
2. Man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och kallade deras namn människa, på den dag de blevo skapade.
3. Och Adam levde ett hundra trettio år och avlade en son i sin likhet, efter sin bild, och kallade hans namn Set.
4. Och Adams dagar, sedan han hade avlat Set, blevo åtta hundra år, och han avlade söner och döttrar.
5. Men alla Adams dagar, som han levde, voro nio hundra trettio år; och han dog.
6. Och Set levde ett hundra fem år, och han avlade Enos.
7. Och Set levde, sedan han avlat Enos, åtta hundra sju år och avlade söner och döttrar.
8. Men alla Sets dagar voro nio hundra tolv år; och han dog.
9. Och Enos levde nittio år, och han avlade Kenan.
10. Och Enos levde, sedan han avlat Kenan, åtta hundra femton år och avlade söner och döttrar.
11. Men alla Enos' dagar voro nio hundra fem år; och han dog.
12. Och Kenan levde sjuttio år, och han avlade Mahalalel.
13. Och Kenan levde, sedan han avlat Mahalalel, åtta hundra fyrtio år och avlade söner och döttrar.
14. Men alla Kenans dagar voro nio hundra tio år; och han dog.
15. Och Mahalalel levde sextiofem år, och han avlade Jered.
16. Och Mahalalel levde, sedan han hade avlat Jered, åtta hundra trettio år och avlade söner och döttrar.
17. Men alla Mahalalels dagar voro åtta hundra nittiofem år; och han dog.
18. Och Jered levde ett hundra sextiotvå år, och han avlade Hanok.
19. Och Jered levde, sedan han avlat Hanok, åtta hundra år och avlade söner och döttrar.
20. Men alla Jereds dagar voro nio hundra sextiotvå år; och han dog.
21. Och Hanok levde sextiofem år, och han avlade Metusela.
22. Och Hanok vandrade med Gud tre hundra år, sedan han avlat Metusela, och han avlade söncr och döttrar.
23. Men alla Hanoks dagar voro tre hundra sextiofem år.
24. Och Hanok vandrade med Gud, och han var icke mer, ty Gud tog honom.
25. Och Metusela levde ett hundra ättiosju år, och han avlade Lemek.
26. Och Metusela levde, sedan han avlat Lemek, sju hundra åttiotvå år och avlade söner och döttrar.
27. Men alla Metuselas dagar voro nio hundra sextionio år; och han dog.
28. Och Lemek levde ett hundra åttiotvå år och avlade en son.
29. Och han kallade hans namn Noa och sade: »Denne skall trösta oss vid vårt verk och våra händers möda på den jord, som Jehová har förbannat.»
30. Och Lemek levde, sedan han avlat Noa, fem hundra nittiofem år och avlade söner och döttrar.
31. Men alla Lemeks dagar voro sju hundra sjuttiosju år; och han dog.
32. Och Noa var fem hundra år gammal, och Noa avlade Sem, Ham och Jafet.
6 Kapitlet.
redigeraOch det skedde. att då människorna bcgynte förökas på jorden och döttrar födcles åt dem,
2. då sågo Guds söner människors döttrar, att de voro sköna, och de togo sig hustrur av alla, vilka de utvalde.
3. Då sade Jehová: »Min Ande skall icke tvista med människan beständigt, i sin förvillelse är hon dödlig;[2] dock skola hennes dagar bliva ett hundra och tjugu år.»
4. Jättar blevo till på jorden i de där dagarna, ja, just efter det att Guds söner ingingo trll människors döttrar, och de födde barn åt dem; så blevo de väldiga till, som från fordom äro namnkunniga män.
5. Och då Jehová såg, att människans ondska var stor på jorden, och att allt hennes hjärtas påfund var ont varje dag,
6. så beklagade Jehová, att han hade gjort människan på jorden, och det var tungt för hans hjarta.
7. Och Jehová sade: »Människan, som jag har skapat, skall jag utrota från jorden, både människor och djur och kryp och himmelens fåglar; ty jag beklagar, att jag gjorde dem.»
8. Men Noa fann behag för Jehovás ögon.
9. Dessa äro Noas släkter. Noa var en rättfärdig och ostrafflig man bland sina samtida; Noa vandrade med Gud.
10. Och Noa avlade tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11. Och jorden fördärvades inför Guds ansikte, ja, jorden var full av våld.
12. Och Gud såg jorden, och se, hon var fördärvad, ty ailt kött hade fördärvat sin väg på jorden.
13. Då sade Gud till Noa: »Allt kötts ände har kommit för mitt ansikte, ty jorden år full av deras våld; och se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.
14. Gör dig en ark av goferträ, gör rum i arken, du skall ock överstryka clen innan- och utantill med beck.
15. Och detta är sådan du skall göra den: tre hundra alnar[3] skall arkens långd vara, femtio alnar dess bredd och trettio alnar dess höjd;
16. ett fönster skall du göra på arken, och intill en aln ovan ifrån skall du avsluta det; och arkens dörr skall du sätta på dess sida; och du skall göra ett nedersta, ett andra och ett tredje (rum).
17. Ty jag, se, jag skall låta en vattenflod komma över jorden till att fördärva allt kött, i vilket är en levande ande, under himmelen; allt, som år på jorden, skall dö.
18. Men med dig skall jag upprätta ett förbund; och du skall gå in i arken, du och dina söner och din hustru och dina söners hustrur med dig.
19. Och av allt levande av allt kött skall du låta ett par av varje slag komma in i arken, att de må leva med dig; hankön och honkön skola de vara.
20. Av fåglarna efter sin art, av djuren efter sin art, av alla kryp på jorden efter deras arter skall ett par av varje slag komma in till dig för att bliva vid liv.
21. Och du skall taga till dig all slags näring, som ätes, och samla det till dlg, och det skall vara för dig och för dem till att äta.»
22. Och Noa gjorde det, ja, alldeles såsom Gud befallde honom, så gjorde han.
7 Kapitlet.
redigeraOch Jehová sade till Noa: »Gå in i arken, du och ditt hela hus, ty dig har jag sett rättfärdig för mig i denna tid.
2. Av alla rena djur shall du taga till dig sju och sju, hankön och honkön, men av de djur, som icke äro rena, ett par, hankön och honkön;
3. också av himmelens fåglar sju och sju, hankön och honkön, till att behålla säd vid liv på hela jorden.
4. Ty sju dagar härefter skall jag låta regna på jorden, fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utrota från jorden allt' levande, som jag har gjort.»
5. Och Noa gjorde alldeles såsom Jehová befallde honom.
6. Och Noa var sex hundra år gammal, när flodens vatten kom över jorden.
7. Och Noa och hans söner och hans hustru och hans söners hustrur gingo in med honom i arken för flodens vattens skull.
8. Av de rena djur och av de djur, som icke äro rena, och av fåglarna och av allt det som kryper på jorden,
9. gingo par och par, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom Gud hade befallt Noa.
10. Och det skedde efter de sju dagarna, då kom flodens vatten över jorden.
11. I det året av Noas liv, då han var sex hundra år, i den andra månaden, på den sjuttonde dagen i månaden, på denna dag frambröto alla det stora djupets källor, och himmelens fönster öppnade sig.
12. Och det blev regn på jorden fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13. Ja, på denna dag gingo Noa och Sem och Ham och Jafet, Noas söner, och Noas hustru och hans söners tre hustrur med dem in i arken,
14. de och alla vilda djur efter sin art och alla tama djur efter sin art och alla kryp, som krypa på jorden, efter sin art, och alla fåglar efter sin art, allt som flyger, allt som har vingar.
15. Och de gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött, i vilket var en levande ande.
16. Ja, de gingo, hankön och honkön av allt kött gingo in, såsom Gud befallt honom. Och Jehová stängde igen efter honom.
17. Då kom floden fyrtio dagar över jorden, och vattnet ökades och lyfte arken och höjde den över jorden.
18. Och vattnet tilltog och förökade sig mycket på jorden, och arken drev på vattnet.
19. Och vattnet tog ganska mycket överhand på jorden, och alla höga berg, som voro under hela himmelen, blevo övertäckta.
20. Vattnet steg femton alnar[3] högt över bergen.
21. Så dog allt kött, som rörde sig på jorden, både fåglar och tama djur och vilda djur och varje kryp, som krälar på jorden, och alla människor.
22. Allt det sorir hade livs andedräkt i sin näsa, allt som var på det torra dog.
23. Och han utrotade allt levande, som var på jordens yta, både människa och djur och kryp och himmelens fåglar; ja, de utrotades från jorden, och endast Noa blev kvar och vad som var med honom i arken.
24. Och vattnet hade överhand på jorden ett hundra femtio dagar.
8 Kapitlet.
redigeraOch Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och på alla tama djur, som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, och vattnet sjönk;
2. och djupets källor och himmelens fönster blevo tillslutna, och regnet från himmelen upphörde.
3. Och vattnet föll allt mer och mer från jordens yta; och vattnet förminskades efter ett hundra femtio dagar.
4. Och arken stannade på Ararats berg i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden.
5. Och vattnet avtog och minskades intill den tiondä månaden. På första dagen i tionde månaden syntes bergens toppar.
6. Och det skedde, efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret på arken. som han hade gjort,
7. och han sände uf en korp; och denne gick fram och tillbaka. ända tills vattnet var borttorkat från jorden.
8. Och han sände en duva ut från sig för att se. om vattnet hade -avtagit från jordens yta.
9. Men duvan fänn icke vila för sin fot, och hon återvände till honom i arken, ty det var vatten över hela jordens yta. Och han räckte ut sin hand och förde henne in till sig i arken.
10. Och han bidade ännu sju andra dagar och släppte åter duvan ur arken.
11. Och duvan återkom till honom mot aftonen, och se, det var ett friskt olivlöv i hennes näbb. Då förstod Noa, att vattnet hade avtagit på jorden.
12. Men han bidade ännu andra sju dagar och sände så ut duvan, och hon vände icke åter till honom något mer.
13. Och det skedde i sex hundra första året, i den första månaden, på första dagen i månaden, att vattnet torkade upp från jorden. Och Noa tog bort täckeiset av arken, och han såg, och se, jordens yta torkades.
14. Och i den andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, blev jorden torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. »Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig.
17. För ut med dig alla djur, som äro med dig, av allt kött, både av fåglar och av boskap och av alla kryp, som kräla på jorden, och de skola vimla få jorden och vara fruktsamma bch föröka sig på jorden.»
18. Så gick Noa ut och hans söner och hans hustru och hans söners hustrur med honom.
19. Alla djur, alla kryp och alla fåglar, ja, alla som röra sig på jorden gingo ut ur arken, eftär sina släkter.
20. Och Noa byggde ett offerbord åt Jehová och tog av alla rena djur och av alla rena fåglar och uppförde brännoffer på offerbordet.
21. Och Jehová kände den välbehagliga lukten och sade i sitt hjärta: »Jag skall icke åter förbanna jorden något mer för människans skull, ty människans hjärtas traktan är ond från hennes ungdom. Och jag skall icke mer härefter slå allt levande, såsom jag har gjort.
22. Sådd och skörd, köld och hetta, sommar och vinter, dag och natt skola icke upphöra under jordens alla dagar.»
9 Kapitlet.
redigeraOch Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen fruktsamma och förökens och uppfyllen jorden.
2. Och fruktan och rädsla för eder skall vara över alla djur på jorden och över alla himmelens fåglar, ja, över allt som rörer sig på jorden och över alla fiskar i havet; i eder hand äro de givna.
3. Allt vad som rörer sig och har liv skall vara eder till föda, likaså gröna örter; jag giver eder allt.
4. Endast kött med sin själ i sitt blod skolen I icke äta.
5. Ty även edert blod skall jag kräva för edra själar: av varje djur skall jag kräva det, och av människans hand; ja, av varje mans hand skall jag kräva människans sjäI, för hans broders blod.
6. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud gjorde människan efter sin bild.
7. Så varen nu fruktsamma och förökens vimlen på jorden och förökens därpå.»
8. Och Gud sade till Noa och hans söner med honom:
9. »Och jag, se, jag skall upprätta mitt förbund med eder och med eder säd efter eder
10. och med varje levande själ, som är med eder, av fåglar, av tama djur och av alla vilda djur hos eder på jorden, av alla dem som gingo ut ur arken, alla jordens djur.
11. Och jag upprättar mitt förbund med eder: intet kött skall härefter bliva utrotat av flodens vatten; och härefter skall ingen flod vara till att fördärva jorden.»
12. Och Gud sade: »Detta är förbundstecknet, som jag gör för alltid emellan mig och eder och emellan varje levande själ, som är hos eder:
13. min båge skall jag sätta i skyn, och han skall vara till ett förbundstecken mellan mig och jorden.
14. Och det skall ske, når jag förer skyar över jorden och bågen synes i skyn,
15. då skall jag komma ihåg mitt förbund, som är emellan mig och eder och emellan varje levande själ av allt kött; och vattnet skall icke mer bliva flod till att fördärva allt kött.
16. Och bågen skall vara i skyn, och jag skall se den för att komma ihåg det tidsåldriga förbund emellan Gud och varje levande själ av allt kött, som är på jorden.»
17. Och Gud sade till Noa: »Detta är förbundstecknet, som jag upprättat emellan mig och allt kött, som är nå jorden.»
18. Och Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; och Ham är fader till Kanaan.
19. Dessa tre voro Noas söner, och av dessa befolkades hela jorden.
20. Och Noa började att bliva en jordbrukare och planterade en vingård.
21. Och han drack av vinet och blev drucken och blottade sig mitt i sitt tält.
22, Och Ham, Kanaans fader, såg sin faders blygd, och han berättade det för sina båda bröder utanför.
23. Då togo Sem och Jafet ett täcke, och de lade det båda på sina skuldror och gingo baklänges och övertäckte sin faders blygd; och deras ansikten voro bakåt, så att de icke sågo sin faders blygd.
24. Då Noa vaknade upp av sitt vin och fick veta vacl hans yngste son hade gjort honom,
25. sade han: »Förbannad vare Kanaan! Trälars träl skall han vara för sina bröder.»
26. Och han sade: »Lovad vare Jehová, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl!
27. Gud göre vitt rum för Jafet, och han skall bo i Sems tält, och Kanaan vare deras träl.»
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år,
29. så att Noas alla dagar voro nio hundra femtio år; och han dog.
10 Kapitlet.
redigeraOch dessa äro Noas söners, Sems, Hams och Jafets, släkter, söner som föddes åt dem efter floden.
2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras.
3. Och Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4. Och Javans söner voro Elisa, Tarsis, Kittim och Dodanim.
5. Av dessa blevo folkslagens kuster befolkade i sina länder, var och en efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folkslag.
6. Och Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
7. Och Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Och Raemas söner voro Saba och Dedan.
8. Och Kus avlade Nimrod; han begynte bliva väldig på jorden.
9 Han var en väldig jägare inför Jehová; därför säger man: »En väldig jägare inför Jehová såsom Nimrod.»
10. Och hans rikes begynnelse var Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinears land.
11. Från detta land drog han ut till Assur och byggdc Nineve, Rehobot-Ir och Kela
12. och Resen emellan Nineve och Kela; denna är »den stora staden».
13. Och Misraim avlade ludeer, anameer, lehabeer, naftuheer,
14, patroseer och kasluheer, från vilka filisteerna utgingo, och kaftoreer.
15. Och Kanaan avlade Sidon, sin förstfödde, och Het
16. och jebuseer och amoreer och girgaseer
17. och hiveer och arkeer och sineer,
18. och arvadeer och semareer och hamateer, Och därefter utbredde de kananeiska släkterna sig.
19. Och kananeernas gräns var från Sidon fram emot Gerar ända till Gasa, fram mot Sodom, Gomorra, Adma och Seboim ända till Lesa.
20. Dessa äro Hams söner, efter deras släkter, efter deras tungomåI, i deras länder och deras folkslag.
21. Och åt Sem, Ebers alla barns fader, Jafets äldre broder, också åt honom föddes barn.
22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23. Och Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24. Och Arpaksad avlade Sela, och Sela avlade Eber.
25. Och åt Eber föddes två söner; den enes namn var Peleg, ty i hans dagar delades jorden; och hans broders namn var Joktan.
26. Och Joktan avlade Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27. Hadoram, Usal, Dikla,
28. Obal, Abimael, Saba, Ofir, Havila och Jobab,
29. Alla dessa voro Joktans söner.
30. Och deras boning var från Mesa fram mot Sefar, berget mot öster.
31. Dessa voro Sems barn, efter deras släkter, efter deras tungomål, i deras länder, efter deras folkslag.
32. Dessa äro Noas söners släkter, efter deras härkomst, i deras folkslag. Och från dem utbredde sig folkslagen på jorden, efter floden.
11 Kapitlet.
redigeraOch hela jorden hade ett språk och enahanda ord.
2. Och det skedde, då de tågade mot öster, att de funno en dal i Sinears land och bosatte sig där.
3. Och de sade den ene till den andre: »Kommen, låtom oss slå tegel och bränna det vä1.» Och teglet tjänade dem till sten, Och jordbecicet tjänade dem till murbruk.
4. Och de sade: »Kommen, låtom oss bygga oss en stad och ett torn, vars spets når upp i himmelen, och vi vilja göra oss ett namn, så att vi icke skola spridas över hela jordens yta.»
5. Och Jehová for ned för att se staden och tornet, som människans söner byggde.
6. Och Jehová sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda språk, och detta hava de begynt att göra. och nu kan ingen tillbakahålla dem från det, som de företaga sig att göra.
7. Kom, vi vilja stiga ned och där förvirra deras språk, så att icke någon förstår den andres språk.»
8. Och Jehová förskingrade dem därifrån över hela jordens yta; så att de upphörde ått bygga staden.
9. Därför kallades dess namn Babel, ty Jehová förbistrade där hela jordens språk; Jehová för- skingrade dem därifrån över hela jordens yta.
10. Dessa äro Sems släkter. Sem var ett hundra är gammal och avlade Arpaksad, två år efter floden.
11. Och Sem levde, sedan han avlat Arpaksad, fem hundra år och avlade söner och döttrar.
12. Och Arpaksad levde trettiofem år, och han avlade Sela.
13. Och Arpaksad levde, sedan han avlat Sela, fyra hundra tre år och avlade söner och döttrar.
14. Och Sela levde trettio år, och han avlade Eber.
15. Och Sela levde, sedan han hade avlat Eber, fyra hundra tre år och avlade söner och döttrar.
16. Och Eber levde i trettiofyra år, och han avlade Peleg.
17. Och Eber levde, sedan han avlat Peleg, fyra hundra trettio år och avlade söner och döttrar.
18. Och Peleg levde trettio år och avlade Regu.
19. Och Peleg levde, sedan han avlat Regu, två hundra nio år och avlade söner och döttrar.
20. Och Regu levde trettiotvå år och avlade Serug.
21. Och Regu levde, sedan han avlat Serug, två hundra sju år och avlade söner och döttrar.
22. Och Serug levde trettio år och avlade Nahor.
23. Och Serug levde, sedan han avlat Nahor, två hundra år och avlade söner och döttrar.
24. Och Nahor levde tjugunio år och avlade Tera.
25. Och Nahor levde, sedan han avlat Tera, ett hundra nitton år och avlade söner och döttrar.
26. Och Tera levde sjuttio år och avlade Abram, Nahor och Haran.
27. Och dessa åro Teras släkter. Tera avlade Abram, Nahor och Haran. Och Haran avlade Lot.
28. Och Haran dog hos Tera, sin fader, i sitt födelseland, i Ur i Kaldeen.
29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Äbrams hustrus namn var Sarai, och Nahors hustrus namn var Milka, en dotter av Haran, Milkas och Jiskas fader.
30. Och Sarai var ofruktsam, hon hade intet barn.
31. Och Tera tog Abram, sin son, och Lot, Harans son, sin sonson, och Sarai, sin sonhustru, sin son Abrams hustru, och förde dem från Ur i Kaldeen för att vandra till Kanaans land; och de kommo till Haran och bodde där.
32. Och Teras dagar blevo två hundra fem år; och Tera dog i Haran.
12 Kapitlet.
redigeraOch Jehová sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus till det land, som jag skall visa dig.
2. Och jag skall göra dig till ett stort folkslag och välsigna dig och göra ditt namn stort, och var en välsignelse.
3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den, som förbannar dig, skall jag förbanna; och alla jordens släkter skola välsignas i dig.»
4. Och Abram gick, som Jehová tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, då han drog ut från Haran.
5. Och Abram tog Sarai, sin hustru, och Lot, sin brorson, och allt deras gods, som de förvärvat sig, och själar, som de skaffat sig i Haran; och de drogo ut för att gå till Kanaans land, och de kommo till Kanaans land.
6. Och Abram drog genom landet ända till platsen Sikem, till Mores terebintlund. Och kananerna voro då i landet.
7. Och Jehová visade sig för Abram och sade: »Din säd skall jag giva detta land.» Och han byggde där ett offerbord åt Jehová, som visat sig för honom.
8. Och han bröt upp därifrån till berget öster om Betel och slog upp sitt tält, med Betel i väster och Ai i öster. Och han byggde där ett offerbord åt Jehová och åkallade Jehovás namn.
9. Och Abram tågade vidare, och han drog mot söder.
10. Och där blev hunger i landet, och Abram for ned till Egypten för att leva såsom främling där, ty hungern var svår i landet.
11. Och det skedde, då han närmade sig Egypten, sade han till Sarai, sin hustru: »Se, jag vet, att du är en skön kvinna att se på;
12. det kan hända, när egyptierna se dig, skola de säga: 'Hon är hans hustru', och de döda mig och låta dig leva.
13. Kära, säg, att du är min syster, att det måtte gå mig väl för din skull. och min själ må leva för din skull.»
14. Och det skedde, när Abram kom till Egypten, då sågo egyptierna kvinnan, att hon var mycket skön.
15. Och Faraos furstar sågo henne och berömde henne för Farao, och kvinnan blev tagen in i Faraos hus.
16. Och Abram gjorde han gott för hennes skull, och han fick får, nötboskap, åsnor, trälar, trälinnor, åsninnor och kameler.
17. Men Jehová slog Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Farao Abram och sade: »Varför gjorde du mig detta? Varför gav du icke tillkänna för mig, att hon är din hustru?
19. Varför sade du: 'Hon är min syster', och jag tog henne mig till hustru? Och nuf se, här är din hustru, tag henne och gå.»
20. Och Farao befallde sina män om honom att ledsaga honom och hans hustru och vad han hade.
13 Kapitlet.
redigeraOch Abram drog upp ifrån Egypten, han och hans hustru och allt det han hade, och Lot jämte honom, till sydlandet.
2. Och Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.
3. Och han drog på sina resor från söder till Betel, till det ställe, varest han i begynnelsen hade sitt tält, emellan Betel och Ai,
4. till det rum, varest han första gången hade gjort offerbord, och där åkallade Äbram Jehovás namn.
5. Och även Lot, som vandrade med Abram, hade får och boskap och tält.
6. Och landet kunde icke bära dem, så att de kunde bo tillsamman; ty deras egendom vår stor, så att de icke kunde bo tillsammans.
7. Och det var träta mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. Kananeer och periseer bodde då i landet.
8. Och Abram sade till Lot: »Käre, må icke träta vara mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, ty vi äro ju bröder.
9. Är icke hela landet för dig? Käre, skilj dig från mig; vill du till vänster, så vill jag till höger, och om du vill till höger, så vill jag till vånster.»
10. Och Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten, att den var vattenrik överallt; ty innan Jehová fördärvade Sodom och Gomorra, var den såsom Jehovás trädgård, såsom Egyptens land, fram emot Soar.
11. Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Och Lot drog österut, och de skilde sig från varandra.
12. Abram bodde i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten, och han flyttade med tälten intill Sodom.
13. Och männen i Sodom voro onda och syndade mycket mot Jehová.
14. Och Jehová sade till Abram, sedan Lot skilt sig från honom: »Käre, lyft upp dina ögon och se från det rum, där du är, mot norr och mot söder och mot öster och mot väster.
15. Ty hela landet, som du ser, skall jag giva åt dig och din säd för alltid.
16. Och jag skall göra din säd såsom stoftet på jorden; om någon kan räkna stoftet på jorden, kan även din säd räknas.
17. Stå upp, gå genom landet efter dess längd och efter dess bredd, ty dig skall jag giva det.»
18. Och Abram flyttade tältet och kom och bodde i Mamres eklund, som är vid Hebron, och där byggde han offerbord åt Jehová.
14 Kapitlet.
redigeraOch det skedde i de dagar, då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
2. att de började krig med Bera, konungen i Sodom, och med Birsa, konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, och Semeber, konungen i Seboim, och konungen i Bela, det är Soar.
3. Alla dessa kommo, förenade, tillsamman i Siddims dal, den är (nu) Salthavet.
4. Tolv år hade de tjånat Kedorlaomer, men i det trettonde året avföllo de.
5. Och i det fjortonde året kom Kedorlaomer och de konungar, som voro med honom; och de slogo rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
6. och horeerna på deras berg Seir, intill El-Paran, som är vid öknen.
7. Så återvände de och kommo till En-Nlispat, det år Kades, och slogo hela amalekitiska landet och även amoreerna, som bodde i Hasason-Tamar.
8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma, konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och ordnade sig till strid mot dem i dalen Siddim -
9. mot Kedorlaomer, konung i Eiam, och Tideal, Goims konung, och Amrafel, konung i Sinear och Arjok, konung i Ellasar, fyra konungar mot de fem.
10. Och dalen Siddim var full av jordbecksgropar. Och konungarna av Sodom och Gomorra flydde och föllo däri, och de övriga flydde till bergstrakten.
11. Och de togo allt gods i Sodom och Gomorra och alla deras livsmedel och drogo bort.
12. Och de togo Abrams brorson Lot och hans gods och drogo bort; ty han bodde i Sodom.
13. Då kom en undsluppen och berättade hebreen Abram det; han bodde i terebintlunden (som tillhörde) amoreen Mamre, som var Eskols och Aners broder, och de voro i förbund med Abram.
14. Då Abram hörde, att hans broder var fången, så drog han ut med sina tre hundra aderton övade män, som voro födda i hans hus, och förföljde fienderna ända till Dan.
15. Och han delade sig (och föll) över dem om natten, han och hans tjänare, och slog dem och förföljde dem ånda till Hoba, vilket är vänster om Damaskus.
16. Och han förde allt gods tillbaka, och även sin broder Lot och hans gods förde han tillbaka, ävensom kvinnorna och folket.
17. Då han återvånde, efter att hava slagit Kedorlaomer och de konungar, som voro med honom, gick konungen i Sodom honom till mötes vid Savedalen, det är konungsdalen.
18. Och Melki-Sedek, konung i Salem, förde ut bröd och vin; och han var Guds, den Högstes, helgare.
19. Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud, den Högste, ägare av himlar och jord!
20. Och högtlovad vare Gud, dcn Högste, som gav dina fiender i din hand!»
21. Och Abram gav honom tionde av allt. Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket, och tag du godset.»
22. Men Abram sade till konungen av Sodom: »Jag upplyfter min hand till Jehová, Gud, den Högste, ägare av himlar och jord,
23. att jag av allt, som är ditt, icke vill taga en tråd eller en skorem, att du icke skall såga: 'Jag har gjort Abram rik'; 24. utan blott vad de unga männen förtärt, och de mäns del, vilka gingo med mig. Aner, Eskol och Mamre, de må taga sin del.»
15 Kapitlet.
redigeraSedan detta hade skett, kom Jehovás ord till Abram uti en syn, sägande: »Frukta icke, Abram, jag är din sköld; din lön skall bliva mycket stor.»
2. Och Abram sade: »Herre, Jehová, vad vill du giva mig? Jag går ju bort barnlös, och arvtagare till mitt hus bliver denne Elieser från Damaskus.»
3. Och Abrarn sade: »Se, åt mig har du icke givit någon säd; och se, en född i mitt hus skall ärva mig.»
4. Och se, Jehovás ord skedde till honom sägande: »Icke skall denne ärva dig, utan en, som går ut från ditt inre, han skall ärva dig.»
5. Och han förde honom ut och sade: »Käre, se upp till himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem., Och han sade till honom: »Så skall din säd vara.»
6. Och han trodde på Jehová, och han räknade honom det till rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: »Jag är Jehová, som har fört dig ut från Ur i Kaldeen för att giva dig detta land till att besitta det.»
8. Då sade han: »Herre, Jehová, varav skall jag veta, att jag skall besitta det?»
9. Och han sade till honom: »Tag åt mig en treårig kviga och en treårig get och en treårig vädur och en turturdnva och en ung duva.»
10. Och han tog åt honom allt detta och delade dem mitt itu och lade var sin del mitt emot den andre; men fåglarna delade han icke.
11. Och rovfåglarna slogo ned, på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.
12. Och då solen var nära att gå ned, så föll en djup sömn över Abram, och se, en förskräckelse av stort mörker föll över honom.
13. Då sade han till Abram: »Du skall visserligen veta, att din säd skall vara främmande i ett land, som icke är deras, och man skall underkuva dem och förtrycka dem fyra hundra år.
14. Men just det folkslag, som de skola träla, skall jag döma. Och sedan skola de gå ut med mycket gods.
15. Men du skall gå till dina fäder med frid, du skall bliva begraven i god ålderdom.
16. Och i den fjärde mansåldern skola de komma hit igen. ty förr är icke de amoreers ondska fulländad.»
17. Och det skedde, då solen gått ned, och det hade blivit ett tjockt mörker, se, då var en rykande ugn och en eldslåga, som gick fram mellan dessa stycken.
18. På denna dag gjorde Jehová ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd har jag givit detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Frat:
19. kaineers, kenaseers, kadmoneers, heteers,
20. periseers, rafaeers,
21. amoreers, kananeers, girgaseers och jebuseers land.»
16 Kapitlet.
redigeraOch Sarai, Abrams hustru, födde honorn icke barn. Men hon hade en egyptisk tjänarinna, och hennes namn var Hagar.
2. Och Sarai sade till Abram: »Se, käre, Jehová har tillslutit mig, så att jag icke föder; käre, gå in till min tjänarinna, kanske jag kunde uppbyggas av henne.» Och Abram lydde Sarais röst.
3. Så tog Sarai, Abrams hustru sin egyptiska tjänarinna, efter det att Abram hade bott tio år i Kanaans land, och hon gav henne åt Abram, sin man, till hustru.
4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. Och då hon såg, att hon blev havande, så ringaktade hon sin fru.
5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt jag lider är din skuld; jag gav min tjänarinna i din famn, och hon ser, att hon är havande, och jag är ringa aktad i hennes ögon. Jehová skall döma mellan mig och dig.»
6. Då sade Äbram till Sarai: »,Se, din tjånarinna är i din hand, gör med henne det som är gott i dina ögon.» Och Sarai ödmjukade henne, och hon flydde från henne.
7. Men Jehovás ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, vid källan på vägen till Sur.
8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänarinna, vårifrån kommer du och varthän går du?» Och hon sade: ,Jag flyr från min fru Sarai.»
9. Och Jehovás ängel sade till henne: »Återvänd till din fru och ödmjuka dig under hennes händer.»
10. Och Jehovás ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd mycket talrik, så att den för myckenhets skull icke kan räknaS.»
11. Och Jehovás ängel sade till henne: »Se. du är havande och skall föda en son. och du skall kalla hans namn Ismael,[4] ty Jehová har hört ditt elände.
12. Han skall vara såsom en vildåsna bland människor; hans band skall vara mot alla och allas hand mot honom; och han skall bo öster om alla sina bröder.»
13. Och hon åkallade Jehovás namn, hans som talade med henne, sägande: »Du Gud ser mig!» Ty hon sade: »Har jag just här sett en skymt[5] av honom, som ser mig?»
14. Därför kallar man brunnen: Beer-Lahai-Roi;[6] se, den är mellan Kades och Bered.
15. Och Hagar födde Abram en son; och Abram gav sin son, som Hagar födde, namnet Ismael.
16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt Abram.
17 Kapitlet.
redigeraOch Abram var nittionio år gammal, och Jehová syntes för Abram och sade till honom: »Jag är Gud allsmäktig; vandra inför mitt ansikte och var fullkomiig.
2. Och jag skall göra mitt förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig ganska mycket.»
3. Då föll Abram på sitt ansikte, och Gud talade med honom, sägande:
4. »Vad mig angår, se, mitt förbund är med dig, och du skall bliva fader för en mängd folkslag.
5. Och ditt namn skall icke mer kallas Abram, utan ditt namn skall vara Abraham,[7] ty jag gör dig till fader för en mängd folkslag.
6. Och jag skall göra dig ganska mycket fruktsam, och jag skall göra dig till folkslag; och konungar skola utgå av dig.
7. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och emellan din säd efter dig, i deras åldrar, till ett förbund för alltid, att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land, i vilket du är främmande, hela Kanaans land, till besittning för alltid, och jag vill vara deras Gud.»
9. Och Gud sade till Abraham: »Just du skall hålla mitt förbund, ja, du och din säd efter dig, i deras släkter.
10. Detta år mitt förbund, som I skolen hålla, mellan mig och eder och din säd efter dig: allt mankön hos eder skall omskäras;
11. och I skolen omskära eder kötts förhud, och det skall vara tecknet till förbundet emellan mig och eder.
12. Och varje gossebarn ibland eder i edra släkter, skall, då det år åtta dagar gåmmalt, omskäras, och varje utlänning, hemfödd eller köpt för penningar, vilken icke är av din säd.
13. Ja, din hemfödde och den som är köpt, för dina penningar skall visserligen omskäras: och mitt förbund om edert kött skall vara till ett tidsåldrigt förbund.
14. Och oomskuren man, vilkens förhuds kött icke bliver omskuret, just densamma själen skall utrotas från sitt folk; mitt förbund har han brutit.
15. Och Gud sade till Abraham: »Din hustru Sarai, hennes namn, skall du icke kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.
16. Och jag skall välsigna henne, och även av henne skall jag giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och hon skall vara till en moder för folkslag, folkslags konungar skola komma av henne.»
17. Och Abraham föll på sitt ansikte och log och sade i sitt hjårta: »Skulle åt en, som är ett hundra år gammal, födas? Och skulle Sara, som är nittio år gammal, föda?»
18. Och Abraham sade till Gud: »O, att Ismael måtte få leva inför dig!»
19. Och Gud sade: »Ja, just Sara, din hustru, skall föda dig en son, och du skall kalla hans namn Isak; och jag skall ubprätta mitt förbund, till ett tidsåldrigt förbund, med honom och med hans säd efter honom.
20. Och om Ismael har jag hört dig; se, jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och ganska mycket föröka honom. Han skall avla tolv furstar, och jag skall göra honom till ett stort folkslag.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, vilken Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.>>
22. Då han fulländat att tala med honom, så for Gud upp från Abraham.
23. Och Abraham tog Ismael, sin son, och alla sina hemfödda och var och en som han köpt för sina penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar just på samma dag deras förhuds kött, såsom Gud hade talat med honom.
24. Och Abraham var nittionio år gammal, då hans förhuds kött blev omskuret.
25. Och Ismael, hans son, var tretton år gammal, då hans förhuds kött blev omskuret.
26. Just på samma dag blevo Äbraham och hans son Ismael omskurna;
27. och allt mankön i hans hus, den hemfödde och den som var köpt för penningar av främmande, omskuros tillika med honom.
18 Kapitlet.
redigera1 Och Jehová syntes för honom i Mamres terebintlund, när han satt i sitt tälts dörr, då dagen var het.
2. Och han Iyfte upp sina ögon och såg, och se, tre mån stodo framför honom. Och då han såg dem, så lopp han från tältdörren för att möta dem och böjde sig till jorden.
3. Och han sade: »Min herre, om jag nu finner ynnest för dina ögon, gå då, kåre, icke förbi din tjänare.
4. Må det nu hämtas litet vatten, att man må två edra fötter; och luten eder ned under trädet.
5. Och jag vill hämta ett stycke bröd, att I mån stärka edra hjärtan, sedan kunnen I gå vidare; ty därför haven I kommit fram till eder tjänare.» Och de sade: »Gör såsom du har sagt.»
6. Och Abraham skyndade sig till tältet titl Sara och sade: >Skynda dig, tag tre mått vetemjöl, knåda det och baka kakor.»
7. Och Abraham lopp till boskapen och hämtade en späd och god kalv och gav den till slaven, och han skyndade att tillreda den.
8. Och han tog löpnad mjölk och söt mjölk och kalven, som han tillrett, och satte det för dem; och han stod hos dem under trädet, och de åto.
9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Och han sade: »Se, hon är i tältet.»
10. Och han sade: »Jag skall visserligen komma till dig igen nästa år vid denna tid, och se, Sara, din hustru, skall'hava en son.» Och Sara hörde det i tältets dörr, ty den var bakom honom.
11. Men Abraham och Sara voro gamla och framskridna i dagar; det hade upphört att vara med Sara efter kvinnors sätt.
12. Och Sara log vid sig själv och sade: »Skulle jag, sedän jag blivit gammal och min herre är gammal, hava lusta?»
13. Då sade Jehová till Abraham: »Varför log Sara, sägande: 'Skall jag verkligen föda, då jag är gammal?'
14. Skulle något vara omöjligt för Jehová? På den bestamdä tiden skall jag komma till dig igen, vid denna tid nåsta år, och Sara skall hava en son.»
15. Och Sara nekade, sägande: »Jag log icke»; ty hon fruktade. Men han sade: »Nej, ty du log.»
16. Och männen stodo upp därifrån och vände sig åt Sodom, och Abraham gick med dem för att ledsaga dem.
17. Då sade Jehová: »skulle jag dölja för Abraham vad jag vill göra?
18. Ty Abraham skall visserligen bliva till ett stort och mäktigt folkslag, och alla folkslag på jorden skola i honom välsignas.
19. Ty jag känner honom, att han skall befalla sina barn och sitt hus efter sig, att de skola bevara Jehovás väg till att utöva rättfärdighet och dom, på det att Jehová skall låta komma över Abraham vad han har lovat honom.»
20. Och Jehová sade: »Emedan ropet över Sodom och Gomorra är stort, och deras synder äro ganska svåra,
21. så vill jag nu fara ned och se, om de hava gjort allt enligt ropet, som är kommet till mig, eller om icke, att jag må veta det.»
22. Och männen vände sig bort och gingo mot Sodom; men Abraham blev ännu stående inför Jehová.
23. Och Abraham närmade sig och sade: »Vill du då förstöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?
24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; skulle du även förstöra och icke skona platsen för de femtio rättfärdigas skull, som voro därinne?
25. Det vare långt från dig att göra så, och döda den rättfärdige med den ogudaktige; och att det skulle gå den rättfärdige såsom den ogudahtige! Det vare långt från dig! Den, som dömer hela jorden, skulle han icke göra rätt?»
26. Och Jehová sade: »Om jag finner i Sodom femtio rättfärdiga inne i staden, då skall jag skona hela orten Iör deras skull.»
27. Och Abraham svarade och sade: »Se, jag har begynt att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska.
28. Kanhända det fattas fem i de femtio rättfårdiea; vill du då fördärva hela staden för de fems skull?» Och han sade: »Jag vill icke fördärva den, om jag där finner fyrtiofem.»
29. Och han fortfor ytterligare att tala till honom och sade: »Kanhånda fyrtio finnas där.» Och han sade: »Jag vill icke göra det, för de fyrtios skull.»
30. Och han sade: »Blive dock icke min Herre missnöjd över att jag talar. Kanhända trettio skola finnas dår.» Och han sade: »Jag vill icke göra det, om jag finner trettio dår.»
31. Och han sade: »Se, nu har jag begynt att tala till Jehová. Kanhända tjugu finnas där.» Och han sade: »Jag skall icke fördärva den, för de tjugus skull.»
32. Och han sade: »Min Herre blive dock icke missnöjd över att jag talar blott denna gång. Kanhända tio finnas där.» Och han sade: ».Iag vill icke fördärva den, för de tios skull.»
33. Och Jehová gick bort, då han hade fulländat att tala till Abraham; och Abraham återvände till sin plats.
19 Kapitlet.
redigeraOch de två änglarna kommo till Sodom om aftonen, och Lot satt i porten i Sodom. Och då Lot såg dem, stod han uPp för att möta dem och böjde ansiktet till jorden.
2. Och han sade: »Se nu, mina herrar, tagen dock in i eder tjänares hus och bliven över natten, att man må två edra fötter; så mån I stå upp tidigt för att fara eder väg., Men de sade: »Nej, ty vi vilja stanna på gatan över natten.»
3. Då nödgade han dem mychet, och de togo in hos honom och kommo i hans hus. Och han gjorde dem en måltid och bakade osyrat bröd, och de åto.
4. Men innan de hade lagt sig, omringade stadens män, just Sodoms män, huset, från ung ända till gammal, allt folket, från alla håll.
5. Och de kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män, som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, att vi må känna dem.»
6. Då gick Lot ut till dem vid öppningen och slöt dörren till efter sig.
7. Och han sade: »Kära bröder, gören dem icke ont.
8. Se, kära, jag har två döttrar, som inga män hava känt. Kära, jag skall föra dem ut till eder, att I mån göra med dem såsom det är gott i edra ögon; allenast gören dessa män ingenting, ty därför hava de kommit under skuggan av mitt tak.
9. Men de sade: »Gå undan!» Och de sade: »Denne ende har kommit för att bo såsom främling, och beständigt vill han döma. Nu, vi vilja göra dig mera ont än dem.» Så trångde de hårt på mannen, just på Lot, och de närmade sig för att bryta upp dörren.
10. Men männen räckte ut sin hand och förde Lot till sig, in i huset, och stängde dörren.
11. Och de människor, som voro vid husets dörr, slogo de med blindhet, från liten och ända till stor, så att de uttröttade sig på att finna dörren.
12. Då sade männen till Lot: »Vem du ännu har här, måg eller dina söner eller dina döttrar, ja, var och en som hör dig till i staden, för dem ut från denna ort.
13. Ty vi skola fördärva denna plats, emedan deras rop är stort inför Jehová, och Jehová har sänt oss att fördärva den.,
14. Och Lot gick ut och talade till sina mågar, som skulle hava hans döttrar, och sade: »Stån upp, gån ut från denna plats; ty Jehová skall fördärva staden.» Men han var i sina mågars ögon såsom skämtande.
15. Och då morgonrodnaden uppgick, skyndade änglarna på Lot, sägande: »Stå upp, tag din hustru och dina två döttrar, som äro tillstädes, att icke du skall omkomma i stadens missgärning.»
16. Och då han dröjde, så fattade männen hans hand och hans hustrus hand och även hans två döttrars, emedan Jehová ville skona honom. Och de förde honom ut och lämnade honom utanför staden.
17. Och det skedde, då de fört dem utanför, att han sade: »Ila bort för ditt livs. skull! Se icke bakom dig och stanna icke på hela denna slätten. Ila bort på berget, att du icke omkommer.»
18. Då sade Lot till dem: »Ack nej, min Herre!
19. Se nu, din tjänare har funnit nåd för dina ögon, och din barmhärtighet är stor, som du har gjort med mig för att frälsa min själ; men jag förmår icke ila bort till berget, så vida det onda icke skall nå mig, och jag dör.
20. Se, kära, denna stad är nära att fly till, fastän den är liten; ack, må jag undkomma dit - är den icke liten? - att min själ må leva.»
21. Då sade han till honom: »Se, även i denna säk har jag avseende på din person, att jag icke skall förstöra den staden, om vilken du talade.
22. Skynda, fly undan dit; tY jag kan icke göra något, förrän du kommit dit.» Därför kallas den stadens namn Soar.
23. Solen gick fram över jorden, då Lot kom in i Soar.
24. Och Jehová lät regna svavel och eld över Sodom och Gomorra, från Jehová, från himmelen.
25. Och han förstörde dessa städer och hela slätten och alla som bodde i städerna och markens gröda.
26. Men Lots hustru såg sig om, bakom honom, och hon blev en saltpelare.
27. Och Abraham stod tidigt upp om morgonen och gick till den plats, varest han hade stått inför Jehová,
28. och han skådade ut över Sodom och Gomorra och över hela landet på slätten; och han såg, och se, röken av landet gick upp såsom röken av en ugn.
29. Och det skedde, då Gud förstörde städerna på slätten, så kom Gud ihåg Abraham, och han ledsagade Lot ut från mitten av förstörelsen, då han förstörde de städer, i vilka Lot hade bott.
30. Och Lot gick upp från Soar och bodde på berget och hans två döttrar med honom, ty han fruktade för att bo i Soar; och han bodde i en håla, han och hans två döttrar.
31. Då sade den förstfödda till den yngsta: »Vår fader är gammal, och i landet är ingen man, som går in till oss efter all jordens sed.
32. Kom, vi vilja låta vår fader dricka vin och ligga hos honom, så få vi behålla såd vid liv efter vår fader.»
33. Och de läto sin fader dricka vin i den natten, och den förstfödda gick in och lade sig hos sin fader, och han förnam icke, då hon lade sig, eller då hon stod upp.
34. Och det hände på följande dagen, att den förstfödda sade till den yngsta: »Se, i går natt låg jag hos min fader; låtom oss även i natt låta honom dricka vin, att du må gå in och ligga hos honom, att vi må behålla säd vid liv efter vår fader.»
35. Och så läto de även i den natten sin fader dricka vin; och den yngsta stod upp och låg hos honom, och han förnam icke, då hon lade sig, eller när hon stod upp.
36. Så blevo Lots båda döttrar havande av sin fader.
37. Och den förstfödda födde en son och kallade hans namn Moab; han är fader till moabiterna intill denna dag.
38. Och den yngsta, även hon, födde en son, och hon kallade hans namn Ben-Ammi, han är Ammons barns fader intill denna dag.
20 Kapitlet.
redigeraOch Abraham bröt upp därifrån (och drog) till sydlandet, och bodde mellan Kardes och Sur; och han var främling i Gerar.
2. Och Abraham sade om Sara, sin hustru: »Hon är min syster.» Och Abimelek, konung i Gerar. sände och hämtade henne.
3. Men Gud kom till Abimelek om natten i en dröm, och sade till honom: »Se, du skall dö för den kvinnans skull, som du tagit, ty hon år gift.»
4. Men Abimelek hade icke närmat sig till henne, och han sade »Herre, vill du döda rättfärdigt folk?
5. Har han icke själv sagt till mig: 'Hon är min syster'?' Och hon, ja, just hon själv, sade: 'Han är min broder'. I mitt hjärtas uppriktighet och med oskyldiga händer har jag gjort detta.»
6. Och Gud sade till honom i drömmen: »Ja, jag vet, att du gjorde detta i ditt hjärtas uppriktighet, och jag har även hållit dig tillbaka från att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att röra vid henne.
7. Och nu, låt mannen få sin hustru tillbaka; ty han är en profet, och han skall bedja för dig, att du må leva. Men om du icke giver henne tillbaka, så vet, att du måste dö och alla som tillhöra dig.»
8. Då stod Abimelek bittida upp om morgonen och kallade på alla sina tjänare och talade alla dessa ord för deras öron; och männen fruktade mycket.
9. Och Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: »Vad har du gjort oss? Och vad har jag syndat mot dig, att du skulle låta denna stora synden komma över mig och mitt rike? Du har gjort gärningar mot mig, wilka icke skulle göras.»
10. Och Abimelek sade till Abraham: »Vad såg du på, att du gjorde denna sak?»
11. Och Abraham sade: »Emedan jag tänkte_ 'Helt visst finnes ingen gudsfruktan på denna ålats och de döda mig för min hustrus skull'.
12. Hon är ock i sannong min syster min faders dotter är hon men icke min moders dotter. Och hon blev min hustru.
13. Och det skedde är Gud lät mig gå bort från min faders hus att jag sade till henne: 'Detta är den kärlek du skall bevisa mot mig: På varje plats varthän vi komma, säg om mig: 'Han är min broder'.»
14. Då tog Abimelek får och fä
och tjänare och tjänarinnor och
gav Abraham och gav honom
Sara, hans hustru, igen.
15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land är inför dig; bo på det bästa för dina ögon.»
16. Och han sade till Sara: »Se, iaq har givit din broder ett tusen silversiklar;[8] se. det är för dig ett ögontäckelse[9] för dem, som äro när dig, och inför alla, att dig är rätt bevisad.»
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud helade Abimelek och hans hustrur och hans slavinnor, så att de födde.
18. Tv Jehová hade alldeles tillyckt varje moderliv i Abimeleks hus, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
21 Kapitlet.
redigeraOch Jehová besökte Sara, såsom han hade sagt, och Jehová gjorde med Sara, såsom han hade talat.
2. Och Sara blev havande och födde Abraham en son i hans ålderdom, På den bestämda tiden, som Gud hade sagt honom.
3. Och Abraham kallade sin sons namn, vilken föddes åt honom, den som Sara fött åt honom, Isak.
4. Och Abraham omskar Isak, sin son, då denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade befallt honom.
5. Och Abraham var ett hundra år gammal, då hans son Isak föddes åt honom.
6. Då sade Sara: »Gud har gjort mig till löje; var och en som hör det, vill le åt mig.»
7. Och hon sade: »Vem skulle hava sagt för Abraham: 'Sara giver barn di?' Ty jag har fött (honom) en son i hans ålderdom.»
8. Och barnet växte och blev avvant; och Abraham gjorde en stor måltid,[10] på den dag Isak avvandes.
9. Och Sara såg, att egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, skrattade.
10. Och hon sade till Abraham: »Driv ut den där slavinnan och hennes son, ty den dår slavinnans son skall icke årva med min son, med isak.»
11. Och detta ord gjorde Abraham mycket ont för hans sons skull.
12. Men Gud sade till Abraham: »Låt det icke göra dig ont för gossens skull eller för din slavinnas skull. I allt som Sara har sagt digm hör henues röst; ty i Isak skall din säd kallas.
13. Men även slavinnans son skall jag göra till ett folkslag, därför att han är din säd.»
14. Då stod Abraham tidigt upp om morgonen och tog bröd och en flaska vatten och gav Hagar och lade det på hennes skuldra, och han gav henne gossen och sände henne åstad. Och hon gick och for vill i Beer-Sebas öken.
15. Då vattnet i flaskan var slut, så kastade hon gossen under en buske.
16. Och hon gick och satte sig mitt emot, så långt ifrån som ett bågskott, ty hon sade: »Jag vill icke se på gossens död.» Ja, hon satte sig mitt emot och höjde upp sin röst och grät.
17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke, ty Gud har hört gossens röst, där han är.
18. Stä upp, lyft upp gossen och fatta i honom med din hand; ty jag skall göra honom till ett stort folkslag.»
19. Och Gud öppnade hennes ögon, och hon såg en vattenbrunn; och- hon gick och fyllde flaskan med vatten och gav gossen att dricka.
20. Och Gud var med gossen, och han våxte och bodde i öknen och blev, då han tillwäxte, en bågskytt.
21. Och han bodde i öknen Paran. Och hans moder tog honom hustru utur Egyptens land.
22. Och det skedde på den tid, att Abimelek och Pikol, hans härhövitsman, talade till Abraham, sägande: »Gud år med dig i allt vad du gör.
23. Så svär mig nu här vid Gud, att du icke sviker mig eller mina barn, eller efterkommande. Efter den huldhet, som jag har gjort mot dig, skall du göra mot mig och mot landet, i vilket du är främling.»
24. Då sade Abraham: »Jag vill svärja.»
25. Och Abraham förebrådde Abimelek för den brunns skull, som Abimeleks tjänare tagit med vå1d.
26. Då svarade Abimelek: »Jag vet icke, vilken som har gjort detta, ej heller har du givit mig det tillkänna, och jag har ej heller hört det förrän i dag.»
27. Så tog Abraham får och fä och gav Abimelek; och båda gjorde ett förbund.
28. Och Abraham ställde sju lamm av hjorden för sig själva.
29. Då sade Abimelek till Abraham: »Vad skola dessa sju lamm här, vilka du har ställt för sig själva?»
30. Och han svarade: »Sju lamm skall du taga av min hand, att det må vara mig till vittne, att jag har grävt denna brunn.»
31. Därför kallade han detta ställe Beer-Seba, ty där svuro de båda.
32. Så gjorde de förbund vid Beer-Seba. Och Abimelek och Pikol, hans härhövitsman, stodo upp och återvände till filisteernas land.
33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där Jehovás, tidsåldrars Guds, namn.
34. Och Abraham bodde såsom främling i filisteernas land många dagar.
22 Kapitlet.
redigeraOch det skedde därefter, att Gud satte Abraham på prov. Och han sade till honom: »Abraham!» Och han svarade: »Se, här är jag.»
2. Och han sade: »Käre, tag din son, din ende, Isak, som du älskar, och gå du till Moria land och offra honom där till brännoffer på ett av bergen, som jag skall säga dig.»
3. Så stod Abraham tidigt upp om morgonen och sadlade sin åsna och tog två av sina tjänare med sig och Isak, sin son; och han klöv ved till brännoffer och stod upp och gick till det ställe, som Gud hade sagt honom.
4. På tredje dagen lyfte Abraham upp sina ögon och såg rummet långt borta.
5. Då sade Abraham till sina tjänare: »Bliven I här med åsnan, och jag och gossen vi vilja gå dit bort, och vi vilja tillbedja och återvända till eder.»
6. Och Abraham tog veden till brännoffer och lade på sin son Isak, och han tog elden och kniven i sin hand, och de gingo båda tillsammans.
7. Och Isak talade till Abraham, sin fader, och sade: »Min fader.» Och han svarade: »Se, här är jag, min son.» Och han sade: »Se, elden och veden, men var är fåret till brännoffer?»
8. Och Abraham sade: »Gud utser fåret åt sig till brännoffer, min son.»
9. Och de gingo båda tillsammans. Och de kommo till stället, som Gud hade sagt honom, och där byggde Abraham offerbord och lade veden i ordning och band Isak, sin son, och lade honom på offerbordet ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
11. Och Jehovás ängel ropade till honom från himmelen och sade: »Abraham, Abraham!» Och han svarade: »Se, här är jag.»
12. Och han sade: »Lägg icke din hand på gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke sparat din son, din ende, för mig.»
13. Då lyfte Abraham upp sina ögon och såg, och se, bakom (honom) var en vädur, fasthållen med sina horn i ett busksnår; och Abraham gick och tog väduren och offrade honom till ett brännoffer i sin sons ställe.
14. Och Abraham kallade namnet på densamma platsen: »Jehová utser»; därför säges denna dag: »På Jehovás berg utses det.»
15. Och Jehovás ängel ropade till Abraham andra gången från himmelen
16. och sade: »Jag betygar vid mig själv, säger Jehová, att, emedan du gjorde detta och icke sparade din son, din ende,
17. jag skall rikligen välsigna dig och göra din säd ganska talrik, såsom himmelens stjärnor, och såsom sanden, som är på havets strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.
18. Och i din säd skola alla folkslag på jorden välsignas, därför att du lydde min röst.»
19. Så återvände Abraham till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.
20. Och det skedde därefter, att det blev berättat för Abraham och sagt: »Se, Milka, även hon, har fött söner åt Nahor, din broder»:
21. Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,
22. och Kesed och Haso och Pildas och Jidlaf och Betuel.
23. Men Betuel avlade Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Nahor, Abrahams broder.
24. Och hans frilla, vilkens namn var Reuma, även hon födde (barn): Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
23 Kapitlet.
redigeraOch Sara levde ett hundra tjugusju år; vilka voro Saras levnadsår.
2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Då kom Abraham för att sörja Sara och begråta henne.
3. Sedan stod Abraham upp från sin döda och talade till Hets barn och sade:
4. »Jag är en främling och gäst hos eder. Given mig en gravegendom hos eder, att jag må begrava min döda undan min åsyn.»
5. Och Hets barn svarade Abraham och sade till honom:
6. »Hör oss, herre. Du är en Guds furste bland oss; begrav din döda i den bästa av våra grifter. Ingen av oss skall hindra dig att begrava din döda i sin grav.»
7. Då stod Abraham upp och bugade sig för landets folk, för Hets barn.
8. Och han talade med dem och sade: »Om det är med eder vilja, att jag begraver min döda undan min åsyn, så hören mig och gån i förbön för mig hos Efron, Soars son,
9. att han må giva mig grottan Makpela, som tillhör honom, och som är vid ändan av hans åker; för fullt värde må han giva mig den till en begravningsegendom ibland eder.»
10. Och Efron satt ibland Hets barn. Då svarade Efron, heteen, Abraham i Hets barns närvaro, inför alla dem som gingo in genom hans stads port, sägande:
11. »Nej, min herre, hör mig. Jag giver dig åkern; och grottan, som är i den, giver jag dig; jag giver dig den i mitt folks barns åsyn, att du där må begrava din döda.»
12. Och Abraham bugade sig för landets folk
13. och talade till Efron i närvaro av landets folk, sägande: »O, att du blott ville höra mig! Jag vill giva värdet för åkern, tag det av mig; och jag vill begrava min döda där.»
14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
15. »Min herre, hör mig. Marken är värd fyra hundra siklar[11] silver, vad är det emellan mig och dig? Begrav du din döda.»
16. Och Abraham lydde Efron och vägde åt honom silvret, som han nämnt i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar[11] silver, gångbara i handel.
17. Så blev Efrons åker, som är vid Makpela, som är framför Mamre, åkern och grottan, som är på den, och varje träd, som är vid åkern, vilka äro i dess gräns runt omkring,
18. stadfästade åt Abraham till en egendom i Hets barns åsyn, inför alla som gingo in genom hans stads port.
19. Och sedan begrov Abraham Sara, sin hustru, i grottan Makpela, på åkern öster om Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
20. Så blev åkern och grottan på den av Hets barn stadfästad åt Abraham till begravningsegendom.
24 Kapitlet.
redigeraOch Abraham var gammal och ålderstigen, och Jehová hade välsignat Abraham i allting.
2. Och Abraham sade till sin tjänare, den äldste i sitt hus, som rådde över allt vad han hade: »Käre, lägg din hand under min länd;
3. och jag vill låta dig svärja vid Jehová, himlarnas Gud och jordens Gud, att du icke tager hustru åt min son av kananeernas döttrar, bland vilka jag bor,
4. utan till mitt land och till min släkt skall du gå och taga hustru åt min son Isak.»
5. Och tjänaren sade till honom: »Kanske kvinnan icke vill följa med mig till detta land, skall jag då föra din son tillbaka till det land, varifrån du har ut- gått?»
6. Och Abraham sade till honom: »Vakta dig för att föra min son dit tillbaka.
7. Jehová, himlarnas Gud, som tog mig från min faders hus och från min släkts land, och som talade till mig, och som betygade för mig, sägande: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han skall sända sin ängel framför dig, att du därifrån skall taga hustru åt min son.
8. Och om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri från denna min ed; men min son må du icke återföra dit.»
9. Då lade tjänaren sin hand under Abrahams länd och tillsvor honom om denna sak.
10. Och tjänaren tog tio kameler, av sin herres kameler, och drog åstad, och allahanda av sin herres gods hade han med sig; och han stod upp och for till Aram-Naharaim, till Nahors stad.
11. Och han lät kamelerna lägga sig utanför staden vid en vattenbrunn, vid aftonens tid, då kvinnorna gå ut att ösa vatten.
12. Och han sade: »Jehová, min herre Abrahams Gud, käre, låt det[12] möta mig i dag och gör barmhärtighet med min herre Abraham.
13. Se, jag står vid denna vattenkälla, och stadsfolkets döttrar gå ut att ösa vatten.
14. Må det nu ske, att den flicka, till vilken jag säger: 'Kära, räck hit din kruka, att jag må dricka', och hon säger: 'Drick; jag vill ock giva dina kameler att dricka', att det är henne du har bestämt för din tjänare, för Isak, och jag därav kan veta, att du har gjort barmhärtighet med min herre.»
15. Och det skedde, förrän han hade slutat att tala, se, då kom Rebecka ut, som var dotter till Betuel, son av Milka, Nahors, Abrahams broders, hustru, med sin kruka på sin axel.
16. Och flickan hade mycket skönt utseende, en jungfru, och ingen man hade känt henne. Och hon steg ned till källan och fyllde sin kruka och steg upp.
17. Och tjänaren lopp för att möta henne och sade: »Kära, låt mig dricka litet vatten ur din kruka.»
18. Och hon sade: »Drick, min herre.» Och hon skyndade sig och tog ned sin kruka på sin hand och lät honom dricka.
19. När hon slutat att låta honom dricka, sade hon: »Jag vill även ösa åt dina kameler, till dess att de sluta att dricka.»
20. Och hon skyndade sig och tömde sin kruka i hon och lopp åter till brunnen för att ösa, och hon öste åt alla hans kameler.
21. Och mannen såg med undran på henne, tigande, för att få veta, om Jehová hade gjort hans väg lyckosam eller icke.
22. Och det skedde, då kamelerna hade slutat att dricka, tog mannen en guldring, som vägde en halv sikel[13], och till hennes händer två armband, som vägde tio siklar[13] guld.
23. Och han sade: »Vems dotter är du? Kära, berätta mig det. Finns det rum för oss i din faders hus att stanna över natten?»
24. Och hon sade till honom: »Jag är dotter av Betuel, Milkas son, som hon födde Nahor.»
25. Och hon sade till honom: »Både halm och mycket foder finnes hos oss, även rum att stanna över natten.»
26. Och mannen böjde sig och tillbad Jehová.
27. Och han sade: »Lovad vare Jehová, min herre Abrahams Gud, som icke har vänt sin huldhet och sin trofasthet från min herre! Jag! — ja, mig har Jehová fört på vägen till min herres broders hus.»
28. Och flickan skyndade åstad och berättade detta i sin moders hus.
29. Och Rebecka hade en broder, vilkens namn var Laban. Och Laban skyndade ut till mannen vid källan.
30. Och det skedde, när han såg ringen och armbanden på sin systers händer, och när han hörde Rebeckas, sin systers, ord, då hon sade: »Så talade mannen till mig», då gick han till mannen, och se, han stod hos kamelerna vid källan.
31. Och han sade: »Kom in, du Jehovás välsignade; varför står du här ute? Ty jag har berett huset, och rum är där för kamelerna.»
32. Så kom mannen in i huset; och man löste kamelerna och gav halm och foder åt kamelerna och vatten till att två hans fötter och fötterna på de män, som voro med honom.
33. Och man satte mat för honom; men han sade: »Jag vill icke äta, förrän jag har omtalat mitt ärende.» Och Laban sade: »Tala.»
34. Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
35. Och Jehová har välsignat min herre mycket, så att han har blivit mäktig; och han har givit honom får och fä och silver och guld och trälar och trälinnor och kameler och åsnor.
36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son, sedan hon blev gammal, och han har givit honom allt som han äger.
37. Och min herre lät mig svärja och sade: 'Du skall icke taga min son hustru av kananeernas döttrar, i vilkas land jag bor,
38. utan till min faders hus skall du gå och till min släkt och taga min son hustru.'
39. Och jag sade till min herre: 'Kanske kvinnan icke vill följa med mig?'
40. Och han sade till mig: 'Jehová, inför vilken jag vandrar, han skall sända sin ängel med dig och göra din väg lycklig, så att du tager min son hustru av min släkt och av min faders hus;
41. dock skall du vara fri från min ed, om du kommer till min släkt, och de icke vilja giva dig (henne); så skall du vara fri från min ed.'
42. Och jag kom i dag till källan och sade: Jehová, min herre Abrahams Gud, käre, om du gör min väg, på vilken jag går, lycklig,
43. se, jag står vid vattenkällan, så låt det ske, att den jungfru, som kommer ut för att ösa, och jag säger till henne: 'Låt mig dricka litet vatten ur din kruka'.
44. och hon säger till mig: 'Drick, du, och jag vill även ösa åt dina kameler', att hon är den kvinna, som Jehová har bestämt åt min herres son.
45. Förrän jag hade slutat att tala i mitt hjärta, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på sin axel och steg ned till källan och öste. Då sade jag till henne: 'Kära, låt mig dricka.'
46. Och hon skyndade sig och tog sin kruka ned av sig och sade: 'Drick; jag vill även giva dina kameler att dricka.' Och jag drack, och hon gav också kamelerna att dricka.
47. Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Och hon sade: 'Jag är dotter af Betuel, Nahors son, som Milka födde åt honom.' Då satte jag ringen i hennes näsa och armband på hennes händer.
48. Och jag böjde mig och tillbad Jehová och lovade Jehová, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätta vägen att taga min herres broders dotter åt hans son.
49. Och nu, om I viljen bevisa min herre kärlek och trohet, så sägen mig det; och om icke, så sägen mig det, att jag må vända mig till höger eller till vänster.»
50. Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från Jehová har denna sak utgått; vi kunna varken tala ont eller gott till dig.
51. Se, Rebecka är inför dig, tag henne och gå, att hon må bliva din herres sons hustru, såsom Jehová har talat.»
52. Och det skedde, när Abrahams tjänare hörde deras ord, då böjde han sig till jorden för Jehová.
53. Och tjänaren tog fram smycken av silver och smycken av guld och kläder och gav Rebecka; och åt hennes broder och moder gav han dyrbarheter.
54. Så åto de och drucko, han och de män, som voro med honom, och blevo där över natten. Och de stodo upp om morgonen, och han sade: »Låten mig fara till min herre.»
55. Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan bliva hos oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
56. Men han sade till dem: »Uppehållen mig icke, då Jehová har gjort min resa lycklig; låten mig fara, att jag må gå till min herre.»
57. Och de sade: »Låtom oss kalla flickan och fråga vad hon säger.»
58. Och de kallade Rebecka och sade till henne: »Vill du gå med denne man?» Och hon sade: »Jag vill gå.»
59. Så läto de Rebecka, sin syster, och hennes amma och Abrahams tjänare och hans män fara.
60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Vår syster, blive du till tusen gånger tio tusen, och din säd besitte dina fienders portar.»
61. Och Rebecka stod upp och hennes tjänarinnor, och de satte sig på kamelerna och foro med mannen; och tjänaren tog Rebecka och for bort.
62. Och Isak kom gående från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i landet mot söder.
63. Isak hade nämligen före aftonen gått ut på marken för att eftertänka. Och han upplyfte sina ögon och såg, och se, där kommo kameler.
64. Och Rebecka lyfte upp sina ögon och såg Isak och steg hastigt ned av kamelen
65. och sade till tjänaren: »Vem är den mannen, som går på marken för att möta oss?» Och tjänaren sade: »Han är min herre.» Och hon tog slöjan och höljde sig.
66. Och tjänaren förtäljde för Isak allt det som han hade gjort.
67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka, och hon blev hans hustru, och han älskade henne Så blev Isak tröstad efter sin moder.
25 Kapitlet.
redigeraOch Abraham tog åter en hustru, och hennes namn var Ketura.
2. Och hon födde (barn) åt honom: Simran och Joksan och Medan och Midjan och Jisbak och Sua.
3. Och Joksan avlade Saba och Dedan, och Dedans barn voro assureer, letuseer och leummeer.
4. Och Midjans barn voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Dessa alla voro Keturas barn.
5. Och Abraham gav allt som han ägde åt Isak
6. Men åt de barn, som Abraham hade med frillorna, gav Abraham skänker och lät dem, medan han ännu levde, draga bort från Isak, sin son, öster ut, till ett österland.
7. Och dessa äro dagarna av Abrahams levnadsår: ett hundra sjuttiofem år.
8. Och Abraham uppgav anden och dog i god ålderdom, gammal och mätt, och blev samlad till sitt folk.
9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan Makpela på Efrons, Sohars son, heteens, åker, som är öster om Mamre.
10. På åkern, som Abraham köpte av Hets barn, där blev Abraham begraven och Sara, hans hustru.
11. Och det skedde efter Abrahams död, att Gud välsignade Isak, hans son. Och Isak bodde vid Beer-Lahai-Roi.
12. Och detta är Ismaels, Abrahams sons, släkter, hans som egyptiskan Hagar, Saras trälinna, födde åt Abraham.
13. Och dessa äro Ismaels söners namn, efter deras namn i deras släkter: Ismaels förstfödde: Nebajot, och sedan Kedar och Adbeel och Mibsam
14. och Misma och Duma och Massa
15. och Hadad och Tema och Jetur och Nafis och Kedma.
16. Dessa äro Ismaels söner, och dessa äro deras namn, i deras byar och i deras läger, tolv fur- star för sitt folk.
17. Och dessa äro Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju år; och han uppgav anden och dog och blev samlad till sitt folk.
18. Och de bodde från Havila intill Sur, öster om Egypten, fram mot Assyrien. Han slog sig ned öster om alla sina bröder.
19. Detta är Isaks, Abrahams sons, släkter. Abraham avlade Isak;
20. och Isak var fyrtio år gammal, då han tog Rebecka, arameen Betuels dotter från Paddan-Aram, Labans syster, till hustru.
21. Och Isak bad till Jehová för sin hustru, ty hon var ofruktsam; och Jehová bönhörde honom, och Rebecka, hans hustru, blev havande.
22. Och barnen knuffades i hennes liv; och hon sade: »Är det så — varför är jag då till?» Och hon gick för att fråga Jehová.
23. Och Jehová sade till henne: »Två folkslag äro i ditt liv, och två folk skola skilja sig från ditt moderliv; och det ena folket skall vara starkare än det andra folket, och den större skall tjäna den mindre.»
24. Då nu hennes dagar uppfylldes, att hon skulle föda, se, då voro tvillingar i hennes liv.
25. Och den förste kom fram, han var röd, hel och hållen luden såsom en mantel; och de kallade hans namn Esau.
26. Och därefter kom hans broder fram, och hans hand höll i Esaus häl; och man kallade hans namn Jakob. Isak var sextio år gammal, då han avlade dem.
27. Och då gossarna växte till, så blev Esau en jaktkunnig man, en fältets man, och Jakob blev en from man, som bodde i tält.
28. Och Isak älskade Esau, ty villebråd var efter hans smak, och Rebecka älskade Jakob.
29. Och Jakob kokade en rätt; och Esau kom från marken, och han var trött.
30. Och Esau sade till Jakob: »Käre, låt mig sluka det röda, ja, det där röda; ty jag är utmattad.» Därför kallas hans namn Edom.
31. Och Jakob sade: »Sälj mig i dag din förstfödslorätt.»
32. Och Esau sade: »Se, jag går mot döden; vartill tjänar mig den där förstfödslorätten?»
33. Och Jakob sade: »Svär mig i dag.» Och han tillsvor honom och sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
34. Då gav Jakob Esau bröd och rätten av linser; och han åt och drack och stod upp och gick. Så föraktade Esau förstfödslorätten.
26 Kapitlet.
redigeraOch det blev hunger i landet, utom den förra hungern, som var i Abrahams dagar. Och Isak for till Abimelek, filisteernas konung, i Gerar.
2. Och Jehová syntes för honom och sade: »Drag icke ned till Egypten. Bo i landet, som jag säger dig.
3. Var främling i detta land, och jag skall vara med dig och välsigna dig, ty dig och din säd skall jag giva alla dessa länder, och jag skall stadfästa den ed, som jag bedyrat Abraham, din fader.
4. Och jag skall föröka din säd såsom stjärnorna på himmelen och giva din säd alla dessa länder; och i din säd skola alla folkslag på jorden välsignas,
5. därför att Abraham hörsammade min röst och bevarade vad jag ville hava bevarat, mina bud, stadgar och lagar.»
6. Så bodde Isak i Gerar.
7. Och män på orten frågade om hans hustru; då sade han: »Hon är min syster.» Ty han fruktade att säga: »Hon är min hustru», ty han tänkte: »Männen på orten skola annars döda mig för Rebeckas skull, ty hon är skön till utseendet.»
8. Och det skedde, när han varit där länge, tittade Abimelek, filisteernas konung ut genom fönstret och såg, och se, Isak smekte sin hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelek på Isak och sade: »Se, hon är visserligen din hustru; huru har du då sagt: 'Hon är min syster'?» Och Isak sade till honom: »Jag tänkte, man torde döda mig för hennes skull.»
10. Då sade Abimelek: »Varför har du gjort oss detta? En av folket hade snart kunnat lägga sig hos din hustru, då hade du fört skuld över oss.»
11. Då bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den, som antastar denne man eller hans hustru, skall visserligen dö.»
12. Och Isak sådde i detta land och fick samma år hundrafalt, ty Jehová välsignade honom.
13. Och mannen blev mäktig, ja, mer och mer mäktig, till dess han blev mycket mäktig.
14. Och han hade gods i får och gods i fä och mycket tjänstefolk, så att filisteerna avundades honom.
15. Och alla de brunnar, som hans faders tjänare hade grävt i Abrahams, hans faders, dagar, dem tillstoppade filisteerna och fyllde dem med jord.
16. Och Abimelek sade till Isak: »Far ifrån oss, ty du är mycket mäktigare än vi.»
17. Så drog Isak därifrån och slog läger i Gerars dal och bodde där.
18. Och Isak grävde åter upp de vattenbrunnar, som de hade grävt i Abrahams, hans faders, dagar, och som filisteerna hade tillstoppat efter Abrahams död; och han kallade dem med samma namn, varmed hans fader kallat dem.
19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med rinnande vatten.
20. Men Gerars herdar kivade med Isaks herdar och sade: »Vattnet hör oss till.» Då kallade han brunnens namn Esek[14], ty de stridde med honom.
21. Så grävde de en annan brunn, och de kivade även om den; därför kallade han honom Sitna[15].
22. Då bröt han upp därifrån och grävde en annan brunn, om vilken de icke kivade; och han kallade dens namn Rehobot[16] och sade: »Nu har Jehová givit oss utrymme till att vara fruktsamma i landet.»
23. Och han drog upp därifrån till Beer-Seba.
24. Och Jehová syntes för honom den natten och sade: »Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta icke, ty jag är med dig och skall välsigna dig och föröka din säd för min tjänare Abrahams skull.»
25. Så byggde han där ett offerbord och åkallade Jehovás namn och uppslog där sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
26. Och Abimelek gick till honom från Gerar med Ahussat, sin vän, och Pikol, sin härförare.
27. Då sade Isak till dem: »Varför kommen I till mig, då I dock haten mig, och I haven drivit mig från eder?»
28. Och de sade: »Vi hava klarligen sett, att Jehová är med dig; därför sade vi: 'Må det dock bliva en ed emellan oss, emellan oss och dig, och vi vilja göra ett förbund med dig,
29. att du icke skall göra ont mot oss, likasom vi icke hava antastat dig, och såsom vi icke hava gjort dig annat än gott och låtit dig fara från oss i frid.' Du är nu välsignad av Jehová.»
30. Så gjorde han en måltid för dem, och de åto och drucko.
31. Och de stodo bittida upp om morgonen och gjorde en ed med varandra; och Isak lät dem fara, och de drogo från honom med frid.
32. Och det skedde på samma dag, att Isaks tjänare kommo och berättade för honom angående den brunnen, som de grävt, och de sade till honom: »Vi hava funnit vatten.»
33. Och han kallade honom Sibea. Därför är stadens namn Beer-Seba ända till denna dag.
34. Då Esau var fyrtio år gammal, så tog han till hustrur Judit, Beeris, heteens, dotter, och Basemat, Elons, heteens, dotter.
35. Och de blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.
27 Kapitlet.
redigeraOch det skedde, när Isak blev gammal, och hans ögon blevo svaga, så att han icke kunde se, att han kallade sin äldste son Esau och sade till honom: »Min son.» Och han sade till honom: »Se, här är jag.»
2. Och han sade: »Se, jag är nu gammal och vet icke min dödsdag.
3. Så tag nu, käre, dina redskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och fånga villebråd åt mig
4. och tillred mig läckerheter, sådana jag tycker om, och bär in till mig, att jag må äta, på det min själ må välsigna dig, förrän jag dör.»
5. Och Rebecka hörde, då Isak talade till sin son Esau. Så gick Esau ut i marken för att fånga villebråd till att föra hem.
6. Då sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag hörde din fader tala till din broder Esau, sägande:
7. 'Bringa mig villebråd och tillred mig läckerheter, att jag må äta, så vill jag välsigna dig inför Jehová, förrän jag dör.'
8. Så hör nu min röst, min son, i det som jag befaller dig.
9. Gå nu till hjorden och tag mig två goda killingar, att jag av dem må tillreda åt din fader läckerheter, som han älskar.
10. Och dem skall du bära till din fader, att han må äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»
11. Då sade Jakob till sin moder Rebecka: »Se, min broder Esau är en luden man, och jag är slät.
12. Kanske min fader vidrör mig, och jag bliver i hans ögon en bedragare och för över mig förbannelse och icke välsignelse.»
13. Då sade hans moder till honom: »Din förbannelse vare över mig, min son; hör blott min röst och gå och hämta mig dem.»
14. Då gick han och hämtade dem och förde dem till sin moder, och hans moder tillredde läckerheter, som hans fader älskade.
15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldste sons, kostliga kläder, som voro hos henne i huset, och klädde dem på Jakob, sin yngste son.
16. Men skinnen av killingarna klädde hon på hans händer och på det släta av hans hals.
17. Och hon gav Jakob, sin son, i handen läckerheterna och brödet, som hon hade tillrett.
18. Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader.» Och han sade: »Se, här är jag; vem är du, min son?»
19. Och Jakob sade till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du talade till mig; käre, res dig upp, sätt dig och ät av mitt villebråd, på det din själ må välsigna mig.»
20. Då sade Isak till sin son: »Huru är detta, har du så snart funnit det, min son?» Och han sade: »Emedan Jehová, din Gud, lät det komma mig till mötes.»
21. Då sade Isak till Jakob: »Kom dock nära, att jag må taga på dig, min son, om du är min son Esau eller icke.»
22. Och Jakob närmade sig till sin fader Isak, och han tog på honom och sade: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer.»
23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom Esaus, hans broders, händer; och han välsignade honom.
24. Och han sade: »Är du verkligen min son Esau?» Och han sade: »Jag är det.»
25. Då sade han: »Bringa det hit till mig, att jag må äta av min sons villebråd, på det min själ må välsigna dig.» Så bringade han det till honom, och han åt; och han bringade honom vin, och han drack.
26. Och Isak, hans fader, sade till honom: »Käre, närma dig och kyss mig, min son.»
27. Och han närmade sig och kysste honom, och han kände lukten av hans kläder och välsignade honom och sade: »Se, min sons lukt är såsom lukten av en mark, som Jehová har välsignat.
28. Och Gud give dig av himmelens dagg och av jordens fetma och mycket korn och must.
29. Folk skola tjäna dig, och folkslag skola böja sig ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och din moders söner skola böja sig ned för dig. Den som förbannar dig vare förbannad, och den dig välsignar vare välsignad!»
30. Och det skedde, då Isak hade fulländat att välsigna Jakob, och Jakob just hade gått ut från sin fader Isaks ansikte, att hans broder Esau kom från sin jakt.
31. Och även han tillredde läckerheter och förde in till sin fader och sade till sin fader: »Stå upp, min fader, och ät av din sons villebråd, att din själ må välsigna mig.»
32. Då sade Isak, hans fader, till honom: »Vem är du?» Och han sade: »Jag är din son, din förstfödde, Esau.»
33. Då förskräcktes Isak med en övermåttan stor förskräckelse och sade: »Vem är då den, som fångade villebråd och förde till mig? Och jag åt av allt, förrän du kom, och jag har välsignat honom. Ja, välsignad skall han vara.»
34. Då Esau hörde sin faders ord, så skrek han med ett stort och övermåttan bittert skrik, och sade till sin fader: »Välsigna mig, även mig, min fader.»
35. Och han sade: »Din broder kom med list och tog din välsignelse.»
36. Och han svarade: »Har man därför kallat hans namn Jakob, att han nu två gånger illslugt be- dragit mig? Min förstfödslorätt har han tagit, och se. nu tog han min välsignelse.» Och han sade: »Har du icke sparat en välsignelse för mig?»
37. Och Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till herre över dig och gjort alla hans bröder till hans tjänare, och korn och must har jag förärat honom; vad skall jag då göra för dig, min son?»
38. Och Esau sade till sin fader: »Har du då blott en välsignelse, min fader? Välsigna mig, även mig, min fader.» Och Esau upp- höjde sin röst och grät.
39. Då svarade Isak, hans fader, och sade till honom: »Se, utan jordens fetma skall din boning vara och utan himmelens dagg ovanifrån.
40. Och av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, då du fritt strövar omkring, att du avsliter hans ok från din hals.»
41. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull, varmed hans fader hade välsignat honom. Och Esau sade i sitt hjärta: »Sorgedagarna över min fader närma sig, då skall jag döda min broder Jakob.»
42. Och Rebecka underrättades om Esaus, sin äldste sons, ord, och hon sände bud och kallade Jakob, sin yngste son, och sade till honom: »Se, Esau, din broder, vill hämnas på dig genom att döda dig.
43. Och nu, min son, hör min röst, stå upp och fly till min broder Laban i Haran
44. och bliv hos honom några dagar, till dess din broders hetsighet upphör,
45. till dess din broders vrede vänder sig från dig, och han glömmer vad du gjort honom; så vill jag sända bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista eder båda på en dag?»
46. Och Rebecka sade till Isak: »Jag ledes vid att leva för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru av Hets döttrar, sådana som dessa, av landets döttrar; varför skall jag då leva?»
28 Kapitlet.
redigeraOch Isak kallade Jakob och välsignade honom och bjöd honom och sade till honom: »Tag icke hustru av Kanaans döttrar.
2. Stå upp, far till Paddan-Aram, till Betuels, din morfaders, hus och tag dig därifrån hustru av Labans, din morbroders, döttrar.
3. Och allsmäktig Gud välsigne dig och göre dig fruktsam och föröke dig, så att du bliver till en skara av folk;
4. och han give dig Abrahams välsignelse, dig och din säd med dig, att du må ärva det land, vari du är främling, och vilket Gud gav Abraham.»
5. Så sände Isak Jakob bort, och han for till Paddan-Aram, till arameen Laban, Betuels son, broder till Rebecka, Jakobs och Esaus moder.
6. Då nu Esau såg, att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru, och att han, i det han välsignade honom, bjöd honom, sägande: »Tag icke hustru av Kanaans döttrar»,
7. och att Jakob var sin fader och moder hörsam och gick till Paddan-Aram —
8. Esau såg ock, att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak —
9. så gick Esau till Ismael och tog, utöver de hustrur han förut hade, Mahalat, Ismaels, Abrahams sons, dotter, Nebajots syster, till hustru.
10. Och Jakob drog ut ifrån Beer-Seba och gick till Haran.
11. Och han träffade på ett ställe, där han blev över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på stället och lade den under sitt huvud och lade sig på samma ställe.
12. Och han drömde, och se, en stege stod på jorden, och dess övre del nådde till himmelen, och se, Guds änglar stego upp och ned på den.
13. Och se, Jehová stod överst på den och sade: »Jag är Jehová, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land, varpå du ligger, skall jag giva dig och din säd.
14. Och din säd skall vara såsom stoftet på jorden, och du skall utbredas mot väster och mot öster och mot norr och mot söder, och i dig och din säd skola alla släkter på jorden välsignas.
15. Och se, jag är med dig och skall bevara dig överallt, varthän du far, och jag skall föra dig åter till detta land; ty jag vill icke övergiva dig, till dess jag har gjort det som jag talat till dig.»
16. Och Jakob vaknade upp av sin sömn och sade: »Sannerligen är Jehová på detta rum, och jag visste det icke!»
17. Och han fruktade och sade: »Huru vördnadsvärt är icke detta rum! Det kan icke annat vara än Guds hus, och här är himmelens port.»
18. Och Jakob stod bittida upp om morgonen och tog den sten, som han hade lagt under sitt huvud, och reste den upp till minne och göt olja ovanpå den.
19. Och han kallade detta ställets namn Betel; men förut var stadens namn Lus.
20. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och bevarar mig på denna väg, som jag vandrar, och giver mig bröd att äta och kläder att iklädas,
21. och jag återkommer i välmående till min faders hus, så skall Jehová vara min Gud;
22. och denna sten, som jag reste upp till minne, skall vara Guds hus, och av allt, som du giver mig, skall jag visserligen giva dig tionde.»
29 Kapitlet.
redigeraOch Jakob begav sig åstad[17] och gick till österns barns land.
2. Och han såg, och se, där var en brunn på marken, och se, där voro tre fårhjordar, som lågo vid den, ty ur denna brunn vattnade man hjordarna, och en stor sten låg över brunnens öppning.
3. Då nu alla hjordarna hade samlats dit, så vältrade man stenen från brunnens öppning och vattnade fåren och lade stenen åter över brunnens öppning, på sin plats.
4. Och Jakob sade till dem: »Mina bröder, varifrån ären I?» Och de sade: »Vi äro från Haran.»
5. Och han sade till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» Och de sade: »Vi känna honom.»
6. Och han sade till dem: »Går det honom väl?» Och de sade: »Det går väl; och se, hans dotter Rakel kommer med fåren.»
7. Och han sade: »Se, ännu är hög dag; det är icke tid, alt boskapen samlas. Vattnen fåren och gån och beten dem.»
8. Och de sade: »Vi kunna icke, förrän alla hjordarna blivit samlade, och man vältrar stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.»
9. Medan han ännu talade med dem, då kom Rakel med sin faders får; ty hon vaktade.
10. Och det skedde, när Jakob såg Rakel, sin morbroder Labans dotter och Labans, sin morbroders, får, då närmade sig Jakob och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade Labans, sin morbroders, får.
11. Och Jakob kysste Rakel och upphöjde sin röst och grät.
12. Och Jakob berättade för Rakel, att han var hennes faders släktinge, och att han var Rebeckas son; då lopp hon och berättade det för sin fader.
13. Och det skedde, då Laban hörde underrättelsen om Jakob, sin systerson, att han lopp för att möta honom, och han omfamnade honom, och han kysste honom och förde honom in i sitt hus. Då förtäljde han för Laban allt som skett.
14. Och Laban sade till Jakob: »Sannerligen är du mitt ben och mitt kött.» Och han blev hos ho- nom en månads tid.
15. Och Laban sade till Jakob: »Fastän du är min släkting, skulle du därför tjäna mig för intet? Giv mig tillkänna, vad din lön skall vara.»
16. Och Laban hade två döttrar; den äldstas namn var Lea, och den yngstas namn var Rakel.
17. Och Lea hade klena ögon, men Rakel var skön till skapnad och skön till utseende.
18. Och Jakob älskade Rakel och sade: »Jag vill tjäna dig sju år för Rakel, din yngsta dotter.»
19. Och Laban sade: »Det är bättre, att jag giver, henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt en annan man; bliv hos mig.»
20. Och Jakob tjänade sju år för Rakel, och de voro i hans ögon såsom några dagar, därför att han älskade henne.
21. Och Jakob sade till Laban: »Giv mig min hustru, ty mina dagar äro fulla, att jag må gå in till henne.»
22. Och Laban samlade alla män på orten och gjorde bröllop.[18]
23. Och det skedde om aftonen, att han tog Lea, sin dotter, och förde henne in till honom, och han gick in till henne.
24. Och Laban gav sin dotter Lea sin tjänarinna Silpa till tjänarinna.
25. Men om morgonen, se, så var det Lea. Och han sade till Laban: »Vad är detta, du har gjort mig? Har jag icke tjänat hos dig för Rakel? Varför har du då bedragit mig?»
26. Men Laban sade: »Man gör icke så på vår ort, att man giver bort den yngsta före den förstfödda.
27. Uppfyll detta sjutal, och jag skall även giva dig henne för den tjänst, som du tjänar hos mig ännu andra sju år.»
28. Och Jakob gjorde så, att han uppfyllde detta sjutal; så gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
29. Och Laban gav sin dotter Rakel sin tjänarinna Bilha till tjänarinna.
30. Så gick han även in till Rakel, och han älskade Rakel mer än Lea. Och han tjänade honom ånyo andra sju år.
31. Då Jehová såg, att Lea var ringa aktad, så öppnade han hennes moderliv, men Rakel var ofruktsam.
32. Och Lea blev havande och födde en son och kallade hans namn Ruben, och hon sade: »Jehová har sett på mitt elände, ty nu skall min man älska mig.»
33. Och hon blev åter havande och födde en son och sade: »Därför att Jehová hört, att jag var ringa aktad, så har han även givit mig denne.» Och hon kallade honom Simeon.
34. Och hon blev åter havande och födde en son och sade: »Nu, denna gång skall min man hålla sig till mig, ty jag har fött honom tre söner.» Därför kallade man hans namn Levi.
35. Och hon blev åter havande och födde en son och sade: »Nu vill jag prisa Jehová.» Därför kallade hon hans namn Juda. Så upphörde hon att föda.
30 Kapitlet.
redigeraDå Rakel såg, att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon sin syster och sade till Jakob: »Giv mig barn, eljest dör jag.»
2. Och Jakobs vrede brann mot Rakel, och han sade: »Är jag i Guds ställe, vilken förmenar dig livsfrukt?»
3. Och hon sade: »Se, här är min tjänarinna Bilha; gå in till henne, att hon må föda på mina knän, att också jag må uppbyggas av henne.»
4. Så gav hon honom Bilha, sin tjänarinna, till hustru, och Jakob gick in till henne.
5. Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
6. Då sade Rakel: »Gud har förskaffat mig rätt och även hört min röst och givit mig en son.» Därför kallade hon hans namn Dan.
7. Och Bilha, Rakels tjänarinna, blev åter havande och födde åt Jakob en andra son.
8. Då sade Rakel: »Jag har kämpat Guds kamp med min syster, och jag har fått överhand.» Och hon kallade hans namn Naftali.
9. Då nu Lea såg, att hon hade upphört att föda, tog hon Silpa, sin tjänarinna, och gav henne åt Jakob till hustru.
10. Och Silpa, Leas tjänarinna, födde åt Jakob en son.
11. Då sade Lea: »Till lycka!» och kallade hans namn Gad.
12. Och Silpa, Leas tjänarinna, födde åt Jakob en andra son.
13. Då sade Lea: »Lycklig jag! Ty döttrarna skola prisa mig lycklig.» Och hon kallade hans namn Aser.
14. Och Ruben gick under veteskördsdagarna och fann alrunor på marken och förde dem till sin moder Lea. Och Rakel sade till Lea: »Giv mig, kära, av din sons alrunor.»
15. Och hon sade till henne: »Är det ringa, att du har tagit min man, vill du nu ock taga min sons alrunor?» Och Rakel sade: »Fördenskull må han i natt ligga hos dig för din sons alrunor.»
16. Då nu Jakob kom om aftonen från marken, gick Lea ut för att möta honom och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har tingat dig för min sons alrunor.» Och han låg hos henne den natten.
17. Och Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob.
18. Då sade Lea: »Gud har givit mig lön, därför att jag gav min tjänarinna åt min man.» Och hon kallade hans namn Isaskar.
19. Och Lea blev åter havande och födde Jakob en sjätte son.
20. Och Lea sade: »Gud har givit mig en god gåva; nu vill min man bo hos mig, ty jag har fött honom sex söner.» Och hon kallade hans namn Sebulon.
21. Och sedan födde hon en dotter och kallade hennes namn Dina.
22. Och Gud kom ihåg Rakel, och Gud hörde henne och öppnade hennes moderliv.
23. Och hon blev havande och födde en son och sade: »Gud har borttagit min smälek.»
24. Och hon kallade hans namn Josef, sägande: »Jehová skaffe mig ännu en annan son.»
25. Och det skedde, då Rakel hade fött Josef, då sade Jakob till Laban: »Låt mig fara, att jag må draga till min plats och till mitt land.
26. Giv mig mina hustrur och mina barn, för vilka jag har tjänat dig, så vill jag draga åstad; ty du vet min tjänst, som jag har tjänat dig (med).»
27. Då sade Laban till honom: »Käre, må jag finna ynnest i dina ögon. Jag anar, att Jehová har välsignat mig för din skull.»
28. Och han sade: »Bestäm för mig din lön, och jag giver dig den.»
29. Och han sade till honom: »Du vet, huru jag har tjänat dig, och vad din boskap har blivit hos mig.
30. Ty det du hade, förrän jag kom, var litet, men nu har det ökats till en mängd, och Jehová har välsignat dig genom mig.[19] Och nu, när skall också jag göra något för mitt hus?»
31. Och han sade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du skall icke giva mig något. Om du vill göra mig det jag säger, så skall jag åter beta, ja, vakta din hjord.
32. Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och skilja därifrån varje fläckigt och brokigt får och varje svart får bland lammen och det fläckiga och brokiga bland getterna, och det skall vara min lön.
33. Så skall min rättfärdighet — när det kommer till min lön — svara för mig i framtiden inför ditt ansikte: allt som icke är fläckigt och brokigt bland getterna och svart bland lammen, det är såsom stulet hos mig.»
34. Då sade Laban: »Se, o att det må vara såsom du sagt!»
35. Och han skilde på den dagen de fläckiga och brokiga bockarna och alla fläckiga och brokiga getter, allt det som hade vitt på sig, och alla svarta bland lammen, och han gav det i sina söners händer.
36. Och han gjorde tre dagars resa mellan sig och Jakob. Och Jakob vallade det övriga av Labans hjord.
37. Då tog Jakob sig friska käppar av poppel, av mandelträ och av lönn och avskalade vita ränder på dem, så att det vita, som var på käpparna, blottades.
38. Och han lade käpparna, som han hade skalat, i hoarna, i vattenrännorna, dit hjorden kom för att dricka, mitt för hjorden; och de parade sig, när de kommo för att dricka.
39. Och hjorden parades vid käpparna, och hjorden födde strimmigt, fläckigt och brokigt.
40. Och Jakob skilde fåren ifrån och ställde fårens huvud mot det strimmiga och allt svart i Labans hjord; och han gjorde sig särskilda hjordar och satte dem icke samman med Labans hjord.
41. Och det skedde, varje gång de starkare djuren parade sig, så ställde Jakob käpparna för djurens ögon i hoarna, att de skulle para sig vid käpparna.
42. Men när det var de svagare djuren, ställde han icke dit dem. Så blevo de svaga Labans och de starka Jakobs.
43. Och mannen förökade sig ganska mycket och hade en mängd av hjordar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
31 Kapitlet.
redigeraOch han hörde Labans söners ord, vilka sade: »Jakob har tagit allt, som tillhör vår fader; och av det som tillhör vår fader, har han skaffat sig all denna rikedom.»
2. Och Jakob såg Labans ansikte, och se, det var icke mot honom såsom förr.
3. Och Jehová sade till Jakob: »Återvänd till dina fäders land och till din släkt, och jag skall vara med dig.»
4. Då sände Jakob och kallade Rakel och Lea ut på marken till sin hjord.
5. Och han sade till dem: »Jag ser eder faders ansikte, att det icke är mot mig såsom förr; men min faders Gud har varit med mig.
6. Och I veten, att jag har tjänat eder fader av all min makt.
7. Och eder fader har bedragit mig och förändrat min lön tio gånger; men Gud har icke tillstatt honom att göra mig ont.
8. När han sade: 'De fläckiga skola vara din lön', då födde hela hjorden fläckiga; och när han sade: 'De strimmiga skola vara din lön', då födde hela hjorden strimmiga.
9. Så har Gud avhänt eder fader hans gods och givit mig.
10. Och det skedde, att vid den tiden hjorden parades, så lyfte jag upp mina ögon och såg i drömmen, och se, hannarna, som betäckte fåren, voro strimmiga, fläckiga och spräckliga.
11. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob.' Och jag svarade: 'Se här är jag.'
12. Och han sade: 'Lyft upp dina ögon och se, alla hannarna, som betäcka hjorden, äro strim- miga, fläckiga och spräckliga; ty jag har sett allt det Laban gör dig.
13. Jag är Gud i Betel, där du smorde minnestenen, och där du gjorde mig löfte. Stå nu upp och far ut från detta land och vänd tillbaka till din födelsebygd.'»
14. Och Rakel och Lea svarade och sade till honom: »Hava vi ännu del eller arv i vår faders hus?
15. Äro vi icke ansedda av honom såsom främmande? Ty han har sålt oss och även alldeles förtärt vår lösepenning.
16. Därför, all den rikedom, som Gud har avhänt vår fader, hör oss och våra barn till. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
17. Och Jakob stod upp och satte sina barn och sina hustrur på kameler
18. och förde bort allt sitt gods och all sin boskap, som han samlat, allt det som han hade förvärvat i Paddan-Aram, och for till sin fader Isak, till Kanaans land.
19. Men Laban hade gått bort för att klippa sina får. Och Rakel stal sin faders husgudar.
20. Och Jakob stal sig ifrån honom,[20] i det han icke gav honom tillkänna, att han flydde.
21. Och han flydde med allt det han hade, och han stod upp och for över floden; och han ställde sitt ansikte mot berget Gilead.
22. Och på den tredje dagen berättades det för Laban, att Jakob flydde.
23. Och han tog sina släktingar med sig och satte efter honom sju dagsresor och nådde honom på Gileads berg.
24. Men Gud kom till arameen Laban i en dröm om natten och sade till honom: »Vakta dig, att du icke talar med Jakob annat än gott.»
25. Och Laban nådde Jakob. Och Jakob hade slagit upp sitt tält på berget, och Laban med sina fränder slog upp tält på berget Gilead.
26. Då sade Laban till Jakob: »Vad har du gjort, att du har stulit mitt hjärta och bortfört mina döttrar såsom fångade med svärd?
27. Varför flydde du hemligen och stal dig ifrån mig och gav mig det icke tillkänna, att jag måtte hava ledsagat dig med glädje och med sånger, med puka och harpa?
28. Och du tillstadde mig icke att kyssa mina söner och döttrar. Nu, du har handlat dåraktigt.
29. Jag har makt i min hand att göra eder ont; men eder faders Gud talade till mig i natt, sägande: 'Akta dig för att tala med Jakob annat än gott.'
30. Och nu, då du nödvändigt ville fara, emedan du längtade så mycket efter din faders hus, varför har du då stulit mina gudar?»
31. Jakob svarade och sade till Laban: »Jag fruktade, ty jag tänkte, att du skulle taga dina döttrar ifrån mig.
32. Hos vilken du finner dina gudar, han skall icke leva. Inför våra fränder urskilj du det som är ditt hos mig, och tag det som tillhör dig.» Men Jakob visste icke, att Rakel hade stulit dem.
33. Och Laban gick in i Jakobs tält och i Leas tält och i båda tjänarinnornas tält, men fann intet. Och han gick ut ur Leas tält och kom i Rakels tält.
34. Men Rakel hade tagit gudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Och Laban berörde allt i tältet och fann intet.
35. Och hon sade till sin fader: »Må icke min herres ögon upplåga, för att jag icke kan stiga upp för dig, ty det är för mig på kvinnors sätt.» Och han sökte och fann icke husgudarna.
36. Då blev Jakob hetsig och tvistade med Laban, och Jakob svarade och sade till Laban: »Vad är min överträdelse, vad är min synd, eftersom du förföljer mig?
37. Ty du har genomsökt allt mitt bohag; vad har du funnit av allt ditt hus' bohag? Lägg det här inför mina fränder och dina fränder, att de må döma mellan oss två.
38. Under dessa tjugu år, jag varit hos dig, hava icke dina får eller dina getter fött i otid, och vädurarna i din hjord har jag icke ätit.
39. Det rivna förde jag icke till dig; jag måste plikta för det; du krävde det ur min hand, antingen det var stulet om dagen eller om natten.
40. Så hade jag det: om dagen förtärde mig hetta och kölden om natten, och sömnen flydde från mina ögon.
41. I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i fjorton år för dina två döttrar och sex år för din boskap, och du har tio gånger förändrat min lön.
42. Om icke min faders Gud, Abrahams Gud, och Isaks fruktan, varit med mig, så skulle du nu låtit mig gå tomhänt. Gud har sett mitt elände och mina händers möda, och han fällde domen i natt.»
43. Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjorden är min hjord, och allt det du ser är mitt; och vad skall jag i dag göra åt dessa mina döttrar eller åt deras barn, som de hava fött?
44. Så kom nu, låtom oss göra ett förbund, jag och du, och det skall vara till vittne mellan mig och dig.»
45. Då tog Jakob en sten och reste den upp till ett minne.
46. Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen stenar.» Och de togo stenar och gjorde ett röse; och de åto där på röset.
47. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
48. Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.»
49. Därför kallade man dess namn Galed, och Mispa, emedan han sade: »Jehová vare väktare mellan mig och dig, när vi äro förborgade för varandra.
50. Om du förtrycker mina döttrar, eller du tager hustru jämte mina döttrar, då ingen människa är med oss, ser dock Gud det och är vittne mellan mig och dig.»
51. Och Laban sade till Jakob: »Se, detta röse, se, detta minne har jag upprest mellan mig och dig
52. — detta röse vare vittne, och minnet vare vittne, att jag icke skall gå förbi detta röse till dig, och att icke du skall gå förbi detta röse, detta minne, till mig, för att göra ont.
53. Abrahams Gud och Nahors Gud, deras faders Gud, skall döma mellan oss.» Och Jakob svor vid sin fader Isaks fruktan.
54. Och Jakob slaktade ett offer på berget och kallade sina fränder till att äta bröd. Och de åto bröd och blevo på berget över natten.
55. Och om morgonen stod Laban bittida upp, och han kysste sina söner och sina döttrar och välsignade dem. Så for Laban tillbaka till sin ort.
32 Kapitlet.
redigeraOch Jakob for sin väg, och Guds änglar mötte honom.
2. Och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds härar». Och han kallade det ställets namn Mahanaim.
3. Och Jakob sände bud framför sig till sin broder Esau, till landet Seir, på Edoms marker.
4. Och befallde dem, sägande: »Så skolen I säga till min herre, till Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit främmande hos Laban och dröjt intill nu;
5. och jag har oxar, åsnor och får, och tjänare och tjänarinnor. Och jag ville sända bud att giva min herre det tillkänna för att finna nåd för dina ögon.
6. Och buden återvände till Jakob, sägande: »Vi kommo till din broder, till Esau; han drager mot dig, och fyra hundra män äro med honom.»
7. Då fruktade Jakob mycket, och det blev trångt för honom; och han delade folket, som var med honom, och får och fä och kameler till två skaror.
8. Och han sade: »Om Esau kommer till den ena skaran och slår den, så må den kvarlämnade skaran undslippa.»
9. Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Jehová, du som sade till mig: 'Återvänd till ditt land och till din födelsebygd, och jag skall göra gott mot dig';
10. jag är för ringa till alla de huldheter och till all den trofasthet, som du har gjort med din tjänare; ty med min stav gick jag över denna Jordan, och nu har jag blivit till två skaror.
11. Käre, rädda mig från min broders hand, från Esaus hand, ty jag fruktar för honom, att han kommer och slår mig, ja, ock moder tillika med barn.
12. Du har sagt: 'Jag skall visserligen göra dig gott; och jag skall göra din säd såsom havets sand, vilken är så mycken, att den icke kan räknas.'»
13. Så blev han där samma natt; och han tog av det han hade under sin hand till en gåva åt sin broder Esau:
14. tvåhundra getter och tjugu bockar, tvåhundra får och tjugu vädurar,
15. trettio digivande kameler och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar, tjugu åsninnor och tio föl.
16. Och han gav dem under sin tjänares hand, varje hjord för sig, och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och gören rum mellan varje hjord.»
17. Så befallde han den förste, sägande: »När Esau, min broder, möter dig och frågar dig, sägande: 'Vem hör du till, och vart skall du gå, och vem hör detta till, som är framför dig?'
18. då skall du säga: 'Din tjänare Jakob; de äro en gåva, sänd till min herre, till Esau, och se, själv är han också bakefter oss'.»
19. Och han befallde även den andre och den tredje, ja alla, som gingo efter hjordarna, sägande: »På detta sätt skolen I tala till Esau, när I finnen honom.
20. Och I skolen säga: 'Se, även din tjänare Jakob är bakefter oss'.» Ty han tänkte: »Jag skall lugna hans person med gåvan, som går före mig, och sedan vill jag se hans ansikte; kanske han antager min person.»
21. Så gick gåvan framför honom, men själv stannade han den natten i lägret.
22. Och han stod upp samma natt och tog sina två hustrur och sina två tjänarinnor och sina elva barn och gick över Jabboks vad.
23. Och han tog dem och förde dem över älven och förde över vad han hade.
24. Och Jakob lämnades allena. Och en man brottades med honom, till dess morgonrodnaden gick upp.
25. Och då han såg, att han icke kunde övervinna, så rörde han vid hans höftskål, och Jakobs höftskål gick ur led, då han brottades med honom.
26. Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men han sade: »Jag vill icke släppa dig, utan att du välsignar mig.»
27. Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Och han svarade: »Jakob.»
28. Och han sade: »Ditt namn skall icke mer kallas Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och fått överhand.»
29. Och Jakob frågade och sade: »Käre, kungör ditt namn.» Och han sade: »Varför frågar du då efter mitt namn?» Och han välsignade honom där.
30. Och Jakob kallade ställets namn Penuel, »ty» (sade han) »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och min själ är räddad».
31. Och solen gick upp för honom, då han gick förbi Penuel, och han haltade på sin höft.
32. Därför äta icke Israels barn den nervsena, som är på höftskålen, ända till denna dag, ty han rörde Jakobs höftskål på nervsenan.
33 Kapitlet.
redigeraOch Jakob upplyfte sina ögon och såg, och se Esau kom, och med honom voro fyra hundra män. Och han fördelade sina barn på Lea och Rakel och de båda tjänarinnorna.
2. Och han satte tjänarinnorna och deras barn främst och Lea med hennes barn därnäst och Rakel och Josef sist.
3. Och själv gick han framför dem, och han böjde sig sju gånger till jorden, till dess han kom nära intill sin broder.
4. Och Esau lopp emot honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom; och de gräto.
5. Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och sade: »Vilka äro dessa, (som du har) med dig?» Och han sade: »De äro barn, som Gud nådigt skänkt åt din tjänare.»
6. Så gingo tjänarinnorna och deras barn fram och böjde sig.
7. Och även Lea trädde fram och hennes barn och böjde sig. Och därefter trädde Josef och Rakel fram och böjde sig.
8. Och han sade: »Vad vill du med hela den skara, som jag mötte?» Och han sade: »Jag vill finna nåd för min herres ögon.»
9. Och Esau sade: »Jag har nog, min broder; vare det ditt, som är ditt.»
10. Och Jakob sade: »Ack nej! Om jag, käre, har funnit nåd för dina ögon, så mottag min gåva av min hand, ty därför har jag sett ditt ansikte, såsom hade jag sett Guds ansikte, och du fann behag i mig.
11. Käre, tag min välsignelse, som fördes till dig; ty Gud har nådigt skänkt mig den, och därför har jag allt detta.» Så nödgade han honom, och han mottog den.
12. Och Esau sade: »Låtom oss bryta upp och draga fram, jag vill fara vid sidan av dig.»
13. Men han sade till honom: »Min herre vet, att barnen äro svaga, och får och kor, som äro digivande, äro med mig, och drivas de häftigt en dag, så dör hela hjorden.
14. Min herre drage nu före sin tjänare, och jag vill gå sakta framåt efter boskapens gång och barnens gång, vilka äro före mig, till dess jag kommer till min herre, till Seir.»
15. Och Esau sade: »Jag vill dock lämna kvar hos dig några av det folk, som är med mig.» Men han sade: »Vartill det? Må jag finna nåd för min herres ögon.»
16. Så återvände Esau samma dag sin väg till Seir.
17. Och Jakob drog till Suckot och byggde sig hus och gjorde hyddor åt sin boskap; därför kallade han ställets namn Suckot.
18. Och Jakob kom välbehållen till staden Sikem, som är i Kanaans land, då han kom från Paddan-Aram, och han slog läger framför staden.
19. Och han köpte åkerstycket, varest han utspände sitt tält, av Hamors, Sikems faders, söner för ett hundra kesiter.
20. Och han uppställde där ett offerbord och kallade det: El-Elohe-Israel.[21]
34 Kapitlet.
redigeraOch Dina, Leas dotter, som hon fött åt Jakob, gick ut för att se landets döttrar.
2. Och Sikem, son av landets furste, hiveen Hamor, såg henne och tog (fatt på) henne samt lägrade och kränkte henne.
3. Och hans själ hängde fast vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade flickan och talade till hennes hjärta
4. Och Sikem talade till sin fader Hamor och sade: »Tag mig denna flicka till hustru.»
5. Och Jakob fick höra, att han hade skändat Dina, hans dotter. Men hans söner voro med hans boskap på marken. Och Jakob teg, till dess de kommo.
6. Och Hamor, Sikems fader, gick ut till Jakob för att tala med honom.
7. Och Jakobs söner kommo från marken, då de hörde det. Och männen harmades och blevo ganska hetsiga, att han gjort en dårskap i Israel och legat hos Jakobs dotter, ty så borde icke göras.
8. Då talade Hamor med dem och sade: »Sikem, min son, har fäst sin själ vid eder dotter, käre, given henne åt honom till hustru
9. och ingån svågerskap med oss; given oss edra döttrar, och tagen I åt eder våra döttrar.
10. Och I skolen bo hos oss, och landet skall vara för eder, bon och genomtågen det och besitten det.»
11. Och Sikem sade till hennes fader och till hennes bröder: »Må jag finna nåd för edra ögon; och vad I sägen mig, det vill jag giva.
12. Begären av mig stor köpsumma och skänk, och jag vill giva den, och jag vill giva, såsom I sägen mig; men given mig flickan till hustru.»
13. Då svarade Jakobs söner Sikem och Hamor, hans fader, och talade med svek, därför att han skändat Dina, deras syster.
14. Och de sade till dem: »Vi kunna icke göra det, att giva vår syster till en man, som har för- hud, ty detta är för oss en försmädelse.
15. Dock vilja vi göra eder till viljes i detta, om I viljen bliva såsom vi, att I låten omskära allt mankön hos eder.
16. Då vilja vi giva eder våra döttrar och taga åt oss edra döttrar och bo hos eder, att vi må bliva till ett folk.
17. Men om I icke viljen höra oss och låta omskära eder, så vilja vi taga vår dotter och draga bort.»
18. Och deras ord behagade Hamor och Sikem, Hamors son.
19. Och den unge mannen dröjde icke att göra detta, ty han hade behag i Jakobs dotter. Och han var ärad framför alla i sin faders hus.
20. Så kom Hamor och hans son Sikem till deras stadsport och talade till männen i deras stad, sägande:
21. »Dessa män äro fredliga mot oss och vilja bo i landet och genomtåga det; se, landet är rymligt för dem. Vi vilja taga oss deras döttrar till hustrur och giva våra döttrar åt dem.
22. Men blott på detta sätt vilja männen göra oss till viljes och bo hos oss, och vara till ett folk (med oss): om vi omskära bland oss allt, som är mankön, såsom de äro omskurna.
23. Deras boskap och deras gods och alla deras djur, bliva de icke våra, endast vi äro dem till viljes, så att de bo hos oss?»
24. Och de lydde Hamor och Sikem, hans son, alla de som gingo ut genom hans stads port; och allt mankön blev omskuret, var och en som gick ut genom hans stads port.
25. Och det skedde på tredje dagen, då de hade smärtor, att Jakobs två söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, togo vardera sitt svärd, och de kommo utan fruktan över staden och dödade allt mankön.
26. Och de dödade Hamor och Sikem, hans son, med svärdsegg och togo Dina från Sikems hus och gingo bort.
27. Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden, därför att de skändat deras syster.
28. Deras får och deras fä och deras åsnor, både vad som var i staden och på marken, togo de.
29. Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor bortförde och rövade de, ja, allt vad som var i husen.
30. Då sade Jakob till Simeon och Levi: »I haven störtat mig i olycka, i det I haven gjort mig stinkande för landets inbyggare, för kananeer och periseer. Och jag är en liten hop; och de församla sig mot mig och slå mig, och jag ödelägges, jag och mitt hus.»
31. Och de sade: »Skulle han handla med vår syster såsom med en sköka?»
35 Kapitlet.
redigeraOch Gud sade till Jakob: »Stå upp, far till Betel och bliv där och gör där ett offerbord för den Gud, som syntes för dig, då du flydde för din broder Esau.»
2. Då sade Jakob till sitt hus-(folk) och till alla som voro med honom: »Kasten bort de främmande gudar, som äro bland eder, och renen eder och byten om kläder,
3. och låtom oss stå upp och gå till Betel; och jag vill där göra ett offerbord åt Gud, som bönhörde mig på min nöds dag, och han har varit med mig på vägen, som jag har vandrat.»
4. Så gåvo de Jakob alla de främmande gudar, som voro i deras händer, och ringarna, som voro i deras öron; och Jakob grävde ned dem under eken, som var vid Sikem.
5. Så bröto de upp; och en förskräckelse av Gud kom över de städer, som voro runt omkring dem, så att de icke förföljde Jakobs söner.
6. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, som är i Kanaans land, han och allt folket, som var med honom.
7. Och han byggde där ett offerbord och kallade rummet El-Betél, ty Gud uppenbarade sig där för honom, då han flydde för sin broder.
8. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel under eken; och han kallade dess namn gråteken.
9. Och Gud syntes åter för Jakob, då han kom från Paddan-Aram, och välsignade honom.
10. Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; ditt namn skall icke mer kallas Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Och han kallade hans namn Israel.
11. Och Gud sade till honom: »Jag är Gud allsmäktig, var fruktsam och föröka dig. Folk- slag, ja, en skara av folkslag skall komma av dig, och konungar skola utgå av din länd.
12. Och det land, som jag gav åt Abraham och Isak, skall jag giva åt dig; och din säd efter dig skall jag giva landet.»
13. Och Gud for upp från ho- nom på det ställe, där han ta- lade med honom.
14. Då satte Jakob ett minne på det stället, där han talat med honom, ett minne av sten, och göt drickoffer därpå och begöt den med olja.
15. Och Jakob kallade det ställets namn, där Gud talade med honom, Betel.
16. Och de bröto upp från Betel. Och då det ännu var ett stycke väg till Efrat, födde Rakel, och hon hade en svår förlossning.
17. Och det skedde, då hennes förlossning var svår, att barnmorskan sade till henne: »Frukta icke; ty också här har du en son.»
18. Och det skedde, under det hennes själ for ut — ty hon dog — att hon kallade hans namn Ben-Oni; men hans fader kallade honom Benjamin.
19. Så dog Rakel och blev begraven vid vägen till Efrat, det är Betlehem.
20. Och Jakob satte ett minne över hennes grav; detta är Rakels gravs minne intill denna dag.
21. Och Israel bröt upp och utspände sitt tält bortom Migdal-Eder.
22. Och det skedde, då Israel bodde i detta land, att Ruben gick och lade sig hos Bilha, sin faders frilla; och Israel hörde det.
23. Och Jakob hade tolv söner. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, och Simeon och Levi och Juda och Isaskar och Sebulon.
24. Rakels söner voro Josef och Benjamin.
25. Och Bilhas, Rakels tjänarinnas, söner voro Dan och Naftali.
26. Och Silpas, Leas tjänarinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa äro Jakobs söner, som föddes åt honom i Paddan-Aram.
27. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
28. Och Isaks dagar voro ett hundra åttio år.
29. Och Isak gav upp anden och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt av dagar. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom.
36 Kapitlet.
redigeraDessa äro Esaus, det är Edoms, släkter,
2. Esau tog sina hustrur av Kanaans döttrar: Ada, Elons, heteens, dotter, och Oholibama, dotter till Ana, sondotter till Sibeon, hiveen,
3. och Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
4. Och Ada födde Elifas åt Esau, och Basemat födde Reguel.
5. Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa äro Esaus söner, som föddes åt honom i Kanaans land.
6. Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sina döttrar och alla själar i sitt hus och sin boskap och allt sitt fä, ja, allt sitt gods, som han förvärvat i Kanaans land, och for till ett land, ifrån sin broder Jakobs ansikte.
7. Ty deras egendom var så stor, att de icke kunde bo tillsamman; och landet, där de bodde, kunde icke bära dem för deras boskaps skull.
8. Så bodde Esau på berget Seir; Esau, det är Edom.
9. Och dessa äro Esaus, edomeernas faders, släkter på berget Seir.
10. Dessa äro Esaus söners namn: Elifas, Adas, Esaus hustrus, son; Reguel, Basemats, Esaus hustrus, son.
11. Och dessa voro Elifas söner: Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
12. Och Timna var Elifas, Esaus sons, frilla, och hon födde Amalek åt Elifas. Dessa äro Adas, Esaus hustrus, söner.
13. Och dessa äro Reguels söner: Nahat och Sera, Samma och Missa. Dessa äro söner av Basemat, Esaus hustru.
14. Och dessa voro söner av Oholibama, som var Anas dotter, Sibeons sondotter, Esaus hustru, vilka hon födde åt Esau: Jeus, Jaelam och Kora.
15. Dessa äro stamfurstarna för Esaus barn: Elifas, Esaus förstfödde sons, söner voro fursten Teman, fursten Omar, fursten Sefo, fursten Kenas,
16. fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa äro furstarna av Elifas i det landet Edom; dessa äro Adas söner.
17. Och dessa äro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat, fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa äro furstarna av Reguel i Edoms land; dessa äro Basemats, Esaus hustrus, söner.
18. Och dessa äro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus, fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa äro furstarna av Oholibama, Anas dotter, Esaus hustru.
19. Dessa äro Esaus söner och dessa deras furstar — han är Edom.
20. Dessa äro Seirs, horeens, söner, som bodde i landet: Lotan, Sobal. Sibeon, Ana, Dison, Eser och Disan.
21. Dessa äro horéernas furstar, Seirs söner, i Edoms land.
22. Och Lotans söner voro Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.
23. Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat, Ebal, Sefo och Onam.
24. Och dessa äro Sibeons söner: både Aja och Ana. Han är Ana, som fann varma källor på betesmarken, då han betade sin fader Sibeons åsnor.
25. Och dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, som var Anas dotter.
26. Och dessa voro Disons söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27. Dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
28. Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
29. Dessa voro horeernas furstar: fursten Lotan, fursten Sobal, fursten Sibeon, fursten Ana,
30. fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro horeernas furstar bland deras furstar i Seirs land.
31. Och dessa äro konungar, som regerade i Edoms land, förr- än någon konung regerade över Israels barn. 1 Krön. 1: 43.
32. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stads namn var Dinhaba.
33. Och Bela dog, och Jobab, Seras son, från Bosra, blev konung i hans ställe.
34. Och Jobab dog, och Husam från temaneernas land blev konung i hans ställe.
35. Och Husam dog, och Hadad, Bedads son, blev konung i hans ställe; han slog midjaniterna på Moabs mark; hans stads namn var Avit.
36. Och Hadad dog, och Samla av Masreka blev konung i hans ställe.
37. Och Samla dog, och Saul av Rehobot vid floden blev konung i hans ställe.
38. Och Saul dog, och Baal-Hanan, Akbors son, blev konung i hans ställe.
39. Och Baal-Hanan, Akbors son, dog, och Hadar blev konung i hans ställe; och hans stads namn var Pagu, och hans hustrus namn var Mehetabeel, dotter av Matred, Me-Sahabs dotter.
40. Och dessa äro namnen på furstarna av Esåu, efter deras släkter, efter deras orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten Jetet,
41. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
42. fursten Ken as, fursten Te- man, fursten Mibsar,
43. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa äro furstarna i Edom, eftersom de bodde i deras egendoms land. Denne (Esau) är edomeernas fader.
37 Kapitlet.
redigeraOch Jakob bodde i landet, där hans fader var främling, i Kanaans land.
2. Detta är Jakobs släkt. Josef var sjutton år gammal, då han med sina bröder vaktade hjorden; och han var tjänare hos Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef förde deras onda rykte till deras fader.
3. Och Israel älskade Josef framför alla sina söner, ty han var hans ålderdoms son; och han gjorde honom en fotsid livklädnad.
4. Och då hans bröder sågo, att deras fader älskade honom mer än alla hans bröder, så hatade de honom och kunde icke tilltala honom vänligt.
5. Och Josef drömde en dröm och berättade den för sina bröder; då hatade de honom ännu mer.
6. Och han sade till dem: »Kära, hören denna dröm, som jag drömde.
7. Se, vi bundo kärvar mitt på marken; och se, min kärve reste sig och stod upprätt, och se, edra kärvar voro omkring och böjde sig för min kärve.»
8. Då sade hans bröder till honom: »Skall du verkligen vara konung över oss? Eller skall du verkligen härska över oss?» Så hatade de honom ännu mer för hans drömmar och för hans tal.
9. Och han drömde ännu en annan dröm, och han förtäljde den för sina bröder och sade: »Se, jag drömde ännu en dröm. Och se, solen och månen och elva stjärnor böjde sig för mig.»
10. Och han förtäljde den för sin fader och för sina bröder; då förebrådde hans fader honom och sade till honom: »Vad är det för en dröm, som du har drömt? Skola verkligen jag och din moder och dina bröder komma att böja oss till jorden för dig?»
11. Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade orden.
12. Öch hans bröder gingo för att vakta deras faders hjord i Sikem.
13. Och Israel sade till Josef: Vakta icke dina bröder i Sikem? Gå, och jag vill sända dig till dem.» Och han sade till honom: »Se här är jag.»
14. Och han sade till honom: »Käre, gå, se efter huru det står till med dina bröder, och huru det står till med hjorden och bringa mig svar igen.» Så sände han honom från Hebrons dal, och hun kom till Sikem.
15. Då fann honom en man, och se, han for vill på marken; och mannen frågade honom sägande: »Vad söker du?»
16. Och han sade: »Jag söker mina bröder: Käre, säg mig var de vakta.»
17. Och mannen sade: »De bröto upp härifrån; ty jag hörde dem ndga: 'Låtom oss gå till Dotan'.» Så gick Josef efter sina bröder till Dotan.
18. Då de nu sågo honom på avstånd, och förrän han hade kommit nära till dem, rådslogo de att döda honom.
19. Och de sade den ene till den andre: »Se, här kommer den där drömmästaren.
20. Och nu, kommen och låtom oss döda honom och kasta honom l en av groparna och säga: 'Ett ont djur har ätit upp honom', så skola vi se, vad hans drömmar skola bliva.»
21. Då Ruben hörde detta, räd- dade han honom från deras händer och sade: »Vi skola icke slå Ihjäl honom.»
22. Och Ruben sade till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i den grop, som är i öknen, och läggen icke hand på honom.» Ty han ville fria honom från deras hand för att återställa honom till sin fader.
23. Och det skedde, då Josef kom till sina bröder, då avklädde de Josef hans livklädnad, den fotsida livklädnaden, som han hade på sig.
24. Och de togo honom och kastade honom i gropen; och gropen var tom, intet vatten var i den.
25. Och de satte sig ned för att äta bröd. Och de lyfte upp sina ögon och sågo, och se, en hop ismaeliter kom från Gilead, och deras kameler buro gummi och balsam och ladanum; och de gingo för att draga ned till Egypten.
26. Då sade Juda till sina bröder: »Vad är vinsten, om vi döda vår broder och fördölja hans blod?
27. Kommen och låtom oss sälja honom till ismaeliterna, att vår hand icke skall vara på honom, ty han är vår broder, vårt kött är han.» Och hans bröder lydde honom.
28. Och då de ismaelitiska köpmännen foro förbi, så togo de Josef och läto honom stiga upp från gropen och sålde Josef till ismaeliterna för tjugu siklar[22] silver; och de förde Josef till Egypten.
29. Och Ruben kom åter till gropen, och se, Josef var icke i gropen. Och han rev sönder sina kläder.
30. Och han kom tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där! Och jag, varthän skall jag gå?»
31. Och de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade livklädnaden i blodet
32. och sände den fotsida livklädnaden och läto den komma till deras fader och sade: »Denna hava vi funnit; käre, känn igen din sons livklädnad. Är det den eller icke?»
33. Och han kände igen den och sade: »Min sons livklädnad! Ett ont djur har ätit upp honom; Josef är visserligen sönderriven.»
34. Och Jakob rev sönder sina kläder och lade en säck om sina länder och sörjde över sin son i många dagar.
35. Och alla hans söner och alla hans döttrar stodo upp för att trösta honom; men han vägrade att låta sig tröstas och sade: »Jag skall med sorg stiga ned till Scheol till min son.» Och hans fader begrät honom.
36. Men ismaeliterna sålde honom till Egypten, till Potifar, Faraos hovman, översten för livvakten.
38 Kapitlet.
redigeraOch det skedde i den tiden, att Juda drog ned från sina bröder och vände sig till en adullamit, vilkens namn var Hira.
2. Och Juda såg där en kananeisk mans dotter, och hans namn var Sua, och han tog henne och gick in till henne.
3. Och hon blev havande och födde en son, och han kallade hans namn Er.
4. Och hon blev åter havande och födde en son, och hon kallade hans namn Onan.
5. Och hon födde ännu en son, och hon kallade hans namn Sela; och när hon födde honom, var Juda i Kesib.
6. Och Juda tog hustru åt Er, sin förstfödde, och hennes namn var Tamar.
7. Men Er, Judas förstfödde, var ond för Jehovás ögon, och han dödade honom.
8. Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, och tag henne till äkta i din broders ställe och uppväck säd åt din broder.»
9. Men då Onan visste, att säden icke skulle vara hans egen, så skedde det, när han gick in till sin broders hustru, att han spillde den på jorden, för att icke giva sin broder säd.
10. Och det, som han gjorde, var ont för Jehovás ögon, och hän dödade också honom.
11. Då sade. Juda till Tamar, sin sonhustru? »Bo som änka i din faders hus, till dess min son Sela bliver stor.» Ty han tänkte: »Att icke även han må dö såsom hans bröder.» Så gick Tamar och blev i sin faders hus.
12. Då nu många dagar voro förlupna, så dog Suas dotter, Judas hustru. Och sedan Juda blivit tröstad, for han upp till Timna, till den som klippte hans hjord, han och Hira., hans vän, adullamiten.
13. Och det blev berättat och sagt för Tamar: »Se, din svärfader går upp till Timna för att klippa sin hjord.»
14. Då lade hon sina änkekläder av sig och betäckte sig med slöjan och höljde sig och satte sig vid ingången till Enaim, som är vid vägen till Timna. Ty hon såg, att Sela hade blivit stor, och hon hade icke blivit given åt honom till hustru.
15. Då Juda såg henne, tänkte han, att hon var en sköka, emedan hon hade betäckt sitt ansikte.
16. Och han vek av till henne vid vägen och sade: »Välan, kära, jag vill gå in till dig.» Ty han visste icke, att det var hans sonhustru. Och hon sade: »Vad vill du giva mig, att du må gå in till mig?»
17. Och han sade: Jag skall sända ett getkid från hjorden.» Och hon sade: »Om du giver mig pant, till dess du har sänt det.»
18. Och han sade: »Vad är panten, som jag skall giva dig?» Och hon sade: »Ditt signet och ditt snöre och din stav, som du har i din hand.» Så gav han henne det och gick in till henne, och hon blev havande av honom.
19. Så stod hon upp och gick och lade sin slöja av sig och iklädde sig sina änkekläder.
20. Och Juda sände getkidet med sin vän adullamiten, att han skulle taga panten av kvinnans hand, men han fann henne icke.
21. Och han frågade folket på platsen, sägande: »Var är skökan, hon i Enaim vid vägen?» Men de sade: »Ingen sköka har här varit.»,
22. Och han återvände till Juda och sade: »Jag fann henne icke, och även folket på platsen säger: 'Ingen sköka har här varit*.»
23. Då sade Juda: »Må hon behålla det, att icke vi bliva till skam. Se, jag har sänt detta kid, men du fann henne icke.»
24. Men det skedde tre måna- der därefter, då blev det berät- tat för Juda och sagt: »Tamar, din sonhustru, har gjort hor, och se, i hor har hon blivit havande.» Då sade Juda: »Fören ut henne, att hon må brännas.»
25. Men då hon utfördes, sände hon till sin svärfader, sägande: »Av mannen, som detta tillhör, har jag blivit havande.» Och hon sade: »Kära, känn igen, vem detta signet och detta snöre och denna stav tillhöra.»
26. Och Juda kände igen det och sade: »Hon är rättfärdigare än jag, ty jag har icke givit henne åt min son Sela.» Och han kände henne icke mer.
27. Och det skedde vid den tid hon födde, se, då voro tvillingar i hennes liv.
28. Öch det skedde, då hon födde, stack en hand fram; då tog barnmorskan och band en röd tråd om hans hand och sade: »Denne kom först ut.»
29. Men det skedde, då han drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder ut, och hon sade: »Varför har du brutit dig öppning?» Och man kallade hans namn Peres.
30. Och sedan kom hans broder ut, som hade den röda tråden. Och hans namn kallades Sera.
39 Kapitlet.
redigeraOch Josef fördes ned till Egypten, och Potifar, Faraos hovman, en överste för livvakten, en egyptisk man, köpte honom av ismaeliterna, som hade fört honom dit ned.
2. Och Jehová var med Josef, så att han blev en lyckosam man; och han var i sin herres, egyptierns, hus.
3. Då nu hans herre såg, att Jehová var med honom, ty allt vad han gjorde, lät Jehová lyckas i hans hand,
4. så fann Josef ynnest för hans ögon och tjänade honom. Och han satte honom över sitt hus, och allt vad han hade gav han i hans hand.
5. Och det skedde, från den tid han hade satt honom över sitt hus och över allt det han hade, att Jehová välsignade egyptierns hus för Josefs skull; och Jehovás välsignelse var över allt som han hade i huset och på fältet..
6. Därför överlämnade han, allt vad han hade i Josefs hand, och med honom (till hiälp) bekymrade han sig icke om något, undantagandes den mat, som han själv åt. Och Josef var skön till skapnad och skön till utseende.
7. Och det skedde därefter, att hans herres hustru lyfte upp sina ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
8. Men han vägrade, och sade till sin herres hustru: »Se, min herre vet icke utan mig, vad som är i huset, ty allt vad han äger, har han givit i min hand;
9. han är icke större i detta hus än jag, och han förmenar mig icke något, utom dig, emedan du är hans hustru. Huru, skulle jag då göra detta stora onda och synda mot Gud?»
10. Och det skedde, när hon talade till Josef dag efter dag, att han icke lydde henne i att ligga hos henne eller att vara med henne.
11. Men det hände vid denna tid, att han kom i huset för att förrätta sina sysslor, och ingen av husets folk var där i huset,
12. då grep hon honom i hans mantel och sade: »Ligg hos mig.» Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde och kom ut.
13. Och då hon såg, att han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut,
14. så ropade hon på sitt husfolk och sade till dem, sägande: »Sen, han har fört in till oss en hebreisk man för att skämma ut oss. Han kom till mig för att ligga hos mig, och jag ropade med hög röst.
15. Och det skedde, när han hörde, att jag höjde min röst och ropade, så låmnade han sin mantel hos mig och flydde och for ut.»
16. Och hon lät hans mantel ligga hos sig, till dess hans herre kom till sitt hus.
17. Då talade hon till honom de samma orden och sade: »Den hebreiske tjänaren, som du har fört till oss, kom in till mig för att skämma ut mig;
18. och det skedde, när jag höjae min röst och ropade, så lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.»
19. Och det skedde, när hans herre hörde sin hustrus ord, som hon talade till honom, sägande: »Sålunda har din tjänare gjort mot mig», då brann hans vrede.
20. Och Josefs herre tog honom och satte honom i fängelset, ett ställe, där konungens fångar voro fängslade, och han var där i fängelset.
21. Men Jehová var med Josef och vände barmhärtighet till honom och gav honom ynnest för hans ögon, som var överste för fängelset,
22. så att denne gav alla fångarna, som voro i fängelset, i Josefs hand; och allt som skulle göras där, gjorde han.
23. Översten för fängelset såg icke efter någon ting under Josefs hand, emedan Jehová var med denne; och vad han gjorde lät Jehová lyckas.
40 Kapitlet.
redigeraOch det skedde därefter, att den egyptiske konungens munskänk och bagare bröto mot sin herre, Egyptens konung.
2. Och Farao blev uppbragt mot sina två hovmän, mot överste munskänken och den överste bagaren.
3. Och han satte dem i förvaring i överstens för livvakten hus, i fängelset, ett ställe, där Josef var fånge.
4. Och översten för livvakten satte Josef till att vara hos dem, och han tjänade dem; och de voro några dagar i förvaring.
5. Och de båda drömde var sin dröm på en natt, var med sin dröms uttydning, munskänken och bagaren hos konungen i Egypten, vilka voro fångna i fäigelset.
6. Och Josef kom om morgonen in till dem och såg dem, och se, de voro bedrövade.
7. Och han frågade Faraos hovmän, som med honom voro i förvar i hans herres hus, sägande: »Varför äro edra ansikten bedrövade i dag?»
8. Och de sade till honom: »Vi hava drömt en dröm, och ingen är, som kan uttyda den.» Och Josef sade till dem: »Uttydningen hör Gud till; dock förtäljen mig drömmen.»
Noter
redigera- ↑ Gt. t. Nappa efter.
- ↑ Gr. t. Kött.
- ↑ 3,0 3,1 Gr. t. Ammá=hebreisk aln=omkr. ½ meter.
- ↑ Gud hör.
- ↑ Grt. baksidan.
- ↑ Den levandes brunn, han som ser mig.
- ↑ Fader för en mängd folkslag.
- ↑ Sikel i silver = fr. omkr, 2:20 kr, till omkr. 1:80 kr.
- ↑ Bevis för Saras oskuld.
- ↑ Egentligen drickning
- ↑ 11,0 11,1 Sikel i silver fr. omkr. 2:30 kr, till omkr. 1:80 kr.
- ↑ Se vers 14.
- ↑ 13,0 13,1 Sikel såsom viktbeteckn. = omkr. 11 gr.
- ↑ Esek bet. kiv.
- ↑ Sitna bet. fientlighet.
- ↑ Rehobot bet. utrymme.
- ↑ Grt. Lyfte sina fötter.
- ↑ Gr. t. Drickning.
- ↑ Gr. vid min fot
- ↑ Gr. Jakob stal Labans, arameens hjärta.
- ↑ D. ä. Gud, Israels Gud.
- ↑ Sikel i silver fr. omkr. 2:30 kr. till omkr. 1:80 kr.
Källa
redigeraBibeln eller den heliga skrift översatt av Helge Åkeson, utgiven av Fribaptistförbundets förlag, tryckt 1977