Bibeln (Gezelii bibelverk 1863-65)/Berättelse om detta Bibelarbete
| ← Företal |
|
D:r Martin Luthers Företal till det gamla Testamentet → |
Hwad nytta och nödwändighet det är wid den heliga Skrifts förklaring, som sker af henne och ”efter trons likformighet”, Rom. 12: 6, det lärer den helige Petrus, när han, (sättande det fasta Guds ord emot det, som är af werdslig wishet såsom klokt uppfunnet och föregiwet, 2 Pet. 1: 16, 19) isynnerhet wille att ”wi först skola weta det, att ingen prophetia i Skriften sker af egen utläggning”, v. 20, så att ingen menniska må eller bör efter sitt eget förnuft upptänka någon utläggning af den heliga Skrift, ty det är ordasättets, ”af egen”, eller ”af sitt eget”, egentliga bruk om det, som är af menniskor, och sättes emot det, som är af Gud, såsom ”den, som talar af sig sjelf och söker sitt eget pris”, Joh. 7: 18, om ”den, som kommer i sitt eget namn”, k. 5: 43, ja,det säges om den onde, att ”när han talar lögnen, talar han af sitt eget”, k. 8: 44. Den helige aposteln wisar i nästföljande vers orsaken dertill, att menniskofunder ej må införa i Skriften någon egen uttydning, samt att han med det ”prophetiska ordet”, 2 Pet. 1: 19, förstår”all den af Gud ingifna Skrift”, 2 Tim. 3: 16, då han säger: ”Ty ingen prophetia är ännu framkommen af menniskowilja, utan de heliga Guds menniskor hafwa talat, rörda och förda af den helige Ande”, 2 Pet. 1: 21, hwarföre ock Skriften bör utläggas icke efter ”mensklig wisdom, utan med sådana ord, som den helige Ande lärer”, 1 Kor. 2: 13.
Så har man och i detta Bibelwerk allramest beflitat sig om ur den heliga Skrift efter ”trons ord”, 1 Tim. 4: 6, och ”regel”, Gal. 6: 16, förklara den heliga Skrift, enligt med wåra rena evangeliska lärares och af dem gillade utläggningar, utgifna både på det latinska och andra språk, och det så tydligt här återgifwet, att hwar och en Guds ord älskande christen skall wid dess läsande, genom Guds nåd och Ordets kraft fatta dess rätta och egentliga mening, sig sjelf till lärdom, tröst och förmaning, samt kunna wederlägga hos andra det, som ”står emot en helsosam lärdom”, 1 Tim. 1: 10, då han, styrkt af den himmelska sanningen, kan bepröfwa, hwad de wilsefarande ”af eget” menskligt förnuft frambära, när de ”förwränga de heliga Skrifterna”, 2 Pet. 3: 16, och det antingen för sin egen lekamliga nytta eller af en fåfäng ära att ej wilja gå ifrån det, som de en gång, ehuru falskeligen, hafwa begynt att lära.
Af många och widlyftiga böcker är detta i korthet sammandraget, på det att werket ej skulle blifwa för stort; man har ej heller med wilja utelemnat något, som ju hörer till Skriftens rätta förstånd. Och emedan både det som af gamla Testamentet, och det som af det nya, är arbetadt, har efter kongl. förordningen warit till öfwerseende i Consistorierna i Riket, samt hos deras Præsides, har man att trygga sig derwid, att de ej funnit något skiljaktigt ifrån wår bekännelse och de Symboliska böckerna, som grunda sig på Guds ord.
I. "Sjelfwa den Swenska Bibliska texten" är här satt efter den med kongl. nådiga omsorg och stor kostnad reviderade, år 1703 utkomna Bibelupplagan in folio, såsom samma text behålles i de, och i dem, som hädanefter skola utgå, så att äfwen de heliga böckernas ordning, samt kapitlens och versernes antal, begynnelse och slut äro derefter inrättade, jemwäl orthographien och skrifsättet derefter iakttaget; i de första kapitlen är någon frihet brukad.
II. "Om den wid den förra versionen bifogade uttolkningen"är att förmäla: Såsom förnämsta afseendet med detta arbete har warit att öfwer allt framställa den heliga Skrifts tydliga förstånd, eller bokstafwen i dess första språk, och Skriftens innehåll, så har man ej kunnat undgå att anföra den egentligare eller klarare eller märkligare mening, som af samma grund kunde gifwas, hwilket är satt utom och efter den Swenska texten med annat tryck, och kan derföre så mycket mera tillåtas, som i den förut omtalade reviderade Swenska upplagan, efter originalspråken och D:r Luthers uttolkning, många ställen i sjelfwa texten äro förändrade. Hans Kongl. Majestäts, Konung Carl den XI:s heliga åstundan, förklarad den 8 Juli 1691, hwarmed samtliga biskoparnes och Superintendenternas underdåniga betänkande den 25 November 1695, öfwerensstämde, kan i så måtto erhållas i det den, som med gudelig flit jemförer dessa förbättringar med den förra texten, är förwissad, att han har wår Swenska Bibliska version, för hwilken orsak man ej har sparat någon möda att iakttaga det, som för några kunde synas wara af mindre nödwändighet, warande äfwen beredd på att gifwa skäl till det, som någon kunde tycka antingen wara utan orsak förändrat, eller utan orsak förbigånget, wore det allestädes allt noga träffadt, så ihå kommes D:r Luthers bekanta ord om sin med rätta af alla högt skattade version: (Tom. 8. Altenb. pag. 302, b.) "Skulle man angripa och tadla mig, att jag stundom felat i uttolkningen, det will jag med tack emottaga". Han bifogar derjemte, hwilka omdömen, som Hieronymus, Pagninus och Munsterus i sådana arbeten hafwa förtjenat; de, hwilka det tillkommer att offentligen lära, skola med lämpliga ord anföra sådana förbättringar, så att de hwarken må låta se egen wishet, eller förorsaka någon anstötlig tanke.
III. "Summarierna wid kapitlen" äro så inrättade, att kapitlens innehåll är delat i wissa delar eller stycken samt hwardera med större begynnelsebokstäwer, hwilket icke allenast hjelper minnet, utan ock på många ställen har en synnerlig nytta att weta, huru det ena med det andra bör wara tillsamman eller skildt ifrån hwartannat.
IV. De med wissa skriftställen "sammanstämmande andra den heliga Skrifts språk, eller loca parallela, äro här till sitt rätta antal wid hwar vers bifogade, såsom märkeligen tjenande till förklaring och sanningens stadfästande. Derwid behöwes nu denna påminnelse att oaktad, de kunde åter förekomma i anmärkningarne, så äro de ofta der utelemnade, emedan de tillförne näst efter versen äro anförda, och derföre bör man slå upp dem, hwad anmärkningar de hafwa med sig, hwilket således skall tjena till att bättre förstå det ställe, som kan wara under händer.
V. Om "Företalen wid de Bibliska böckerna" är att märka, att de, som D:r Luther sjelf har skriwit, äro här behållna och skilda ifrån andra. De äro jemväl på många ställen närmare lämpade efter hans språk. Så finnes ock det framför Apostlagerningarne, som tillförene ej warit öfwersatt, nu, såsom han har lemnat oss det här, warande efter hans lärosätt författadt emot de werkheliga, hwilket i wår tid tjenar emot de nya swärmarne.
VI. Så äro "D:r Luthers korta anmärkningar", eller glossae marginales, som funnits i de förra Swenska Biblarne, äfwen nu bibehållna och närmare uttolkade, oaktadt de stundom äro något skiljaktiga ifrån de andra förklaringarne, allt eftersom Skriftens ransakande från den tiden kunnat af Guds nåd få någon tydligare mening. Eljest har man i detta werket mycket sällan på ett ställe anfört twänne eller flera meningar, såsom i andra arbeten af sådan art ofta skett, derföre har det ock stundom medfört någon swårighet att utleta och bekräfta den säkraste.
VII. Om "de nu i detta arbete författade anmärkningarne" är korteligen att tillägga: Såsom några kunna tycka, att här är mångenstädes en onödig myckenhet af sammandragna Skriftens språk, mer än i andra sådana arbeten, så kunna de, om de sjelfwa äro lärda, spara sig mödan att efterslå och läsa dem, ehuru man har haft all möda ospard att uppsöka, jemföra och anteckna dem. Men de, som antingen skola predika öfwer en Biblisk text, eller ock för sig sjelfwa nogare förstå något skriftställe, eller förswara det emot en falsk lära och misstydning, eller anwända det till wår sanna religions bekräftelse, skola säkerligen ej klaga öfwer widlyftigheten, utan i ett gudeligt eftertänkande finna det wara anfört, som hugneligen kan styrka dem i "tron och sanningens kunskap, hwilken förer till gudaktighet", Tit. 1: 1. Om de ock säga, att de finna samma uttydning i andra böcker, som här påträffas, så är det dock ett bewis på, att man icke här har följt sina egna meningar eller en besynnerlig drift, som någon annan kan berömma sig af. Den, som ej äger samma böcker, är glad, att han här till sin upplysning kan läsa det, som han i andra för honom obekanta böcker icke kan uppleta. Eljest, såsom ibland alla lärda, de, som äro begifna på Philologien och genom åtskilliga språks tillhjelp söka Skriftens uttydning, äro mest benägna att förkasta de förut antagna meningarne och af hwarjehanda skäl göra stort wäsen af sina nya; så har man att trygga sig wid att man ej warit för hastig att ogilla det, som de lärda tillförne hafwa hållit för godt, då det ej kan wisas, att man, då arbetet skedde, hade något bättre att efterfölja. Skulle ock någon wilja bestrida en eller annan här antagen uttydning, så blifwa dock ganska många, som han måste låta bestå, och det är seger nog; man finner i lärda mäns skrifter ofta sådana meningar, hwilka icke kunna gillas, men man lemnar dem i sitt wärde, utan att begynna någon strid i det, som ej rörer trons grund.
VIII. När det gamla Testamentet, will Gud, blifwer tryckt, kan det bepröwas, hwilka register, som äro af nöden. Emellertid samlas ett, som anwisar de ställen, hwarest någon lärdom, warning, förmaning eller tröst med flera ord finnes.
Äntligen är det ock något att swara på det, som jemwäl fromma christna kunna fråga: Hwarföre detta werk så länge warit i wäntan och hwarföre det nu i dessa tider utkommer? Så äro wäl till det förra åtskilliga orsaker, emedan arbetet härwid genom många förökade embetswerk, långa flyttningar och andra resor, samt beswär af dem, som hafwa anfäktat wår sanna religion ej ringa blifwit hindradt, för att icke tala om andra inkast af obenägna menniskor. Så lärer ock enhwar förståndig kunna döma, att detta arbete har fordrat mycken tid och möda, också sedan man begynte att betjena sig af några lärda personer (hwilka framdeles skola tillbörligen ihågkommas), för att sammanleta ur så många böcker åtskilliga meningar, hwilkas bepröfwande och att noga öfwerwägande af det, som skulle deraf behållas eller läggas dertill, behöfde ett mödosamt eftertänkande och ett widlyftigt skrifwande. Och ehuru det wäl förr hade kunnat begynnas att blifwa tryckt, såsom i en underdånig skrift emot detta seculi begynnelse hos Hans Kongl. Maj:t allrawördsammast anmäldes, så är swaret på den andra frågan det, att man har hoppats, att krigstiderna skulle snarare slutas, men som de äro för wåra synders skull förlängda, och lifstiden skrider till sitt mått, har man, i Herrans heliga namn, med Kongl. Maj:ts allranådigaste behag, begynt tryckandet, och det af nya Testamentet, hwarutur de årliga evangeliska och epistoliska texterna äro tagna. Det är ock Guds sätt att under lekamliga wederwärdigheter befordra sin församlings andeliga nytta; till dess bewis tjenar nu det, som tilldragit sig med de första heliga Skrifterna. Mose böcker äro wäl mestadels skrifna under hans och folkets mödosamma wandring i öknen, då äfwen den plågade Jobs bok, till ett tålamods exempel, Jac. 5: 11, antages wara utkommen, och när man håller före, att de andra äldsta historiska böckerna äro skrifna, då det, som de wid slutet berätta, har händt, så utwisa de flestas sista kapitel, att det då icke stått wäl till.
Wårt hopp är till den nåderike Guden, att Han för Jesu skull mildeligen lindrar närwarande tiders swårigheter, och att Han än widare, till sitt heliga namns ära, befordrar i ljuset det, som genom Hans helige Andes bistånd på detta werk blifwit arbetadt. Amen
Källa
redigeraProjekt Gezelius Logosmappen.net