Ett bi föll plötsligt i en å ...
En vänlig dufva såg derpå
Och utaf ömkan för den lilla
Flög så beställsamt straxt åstad
Att från ett träd med näbben pilla
I vattnet ned ett litet blad –
Och biet sig på denna färja
Fick ur sin sjönöd lyckligt berga.
Kort tid derpå en aftonstund
Satt dufvan i en löfrik lund
Och pickade så glad på knoppen
Vid solens milda afskedsblick.
En jägare i nejden gick,
På dufvan sigtade i toppen
Och rofvet såg sig säker om.
Men i detsamma biet kom
Och gaf ett stygn, som kändes svida:
Puff ... nu for skottet – men på sida,
Och frälst for dufvan bort ... Min vän,
Så lönar sig välgerningen!
*
Var snar att nöden bistånd gifva –
Betänk, att efter ödets skick
Du sjelf i nödens ögonblick
Kan i behof af bistånd blifva!
