Björken och stjärnan

Ursprungligen publicerad 1852. På Wikipedia finns en artikel om Björken och stjärnan.

Ännu vet jag en saga från forna dagar om en gosse och en flicka, som gingo genom livet fram mot ett enda mål. Huru mången bland oss kan säga detsamma om sig?

För omkring tvåhundra år sedan var i Finland stor nöd. Kriget härjade vida omkring, städer och byar brunno, skördar trampades ned, och människorna öddes bort till mer än hundradetusental genom svärdet, hungern, landsflykten och förfärliga sjukdomar. Då var ej annat att höra och se, än suckar och tårar, klagan, sorg, aska och blod, och de, som hoppades längst, visste slutligen icke mer vad de hade att hoppas. Ty Guds gissel gick över landet med stort betryck, och den tidens minnen förgätas aldrig. Då hände ock, under så mycken ofärd, att många familjer spriddes omkring, så att somliga fördes till fiendeland och andra flydde i skogar och ödemarker eller fjärran till Sverige, och en hustru visste icke mer av sin man, och en broder icke mer av sin syster, och en fader och moder visste icke av sina barn, om de voro levande eller döda. Därför, när äntligen freden kom och de, som ännu levde, vände åter till sitt, då voro de ganska få, som icke hade någon av de sina att sakna och begråta. Liksom vi läsa i sagan om riddar Blåskäggs unga hustru, att hon skickade sin syster i tornet, där man kunde se långt utåt vägen, och ständigt frågade:

— Anna, min syster, ser du någon komma? — så frågade mången den andra, när stugan var enslig och de kära icke hördes av: — Ser du ingen komma? — Ser du ännu ingen komma? Och merendels svarade: — Ingen, ingen! — Men stundom hände, liksom i Blåskäggs saga, att långt borta på vägen syntes ett litet moln av damm; molnet kom närmare, och slutligen såg man en skara flyktingar, som sökte de sina . . . Där sökte faders och moders ögon sina käraste, och funno de dem efter långa år, då var där fröjd, som om aldrig sorgen funnits, och hyddorna reste sig åter med hast, och åkrarna buro åter sin skörd, och en ny tid randades över de förgångna sorger.

Under det långa kriget hade, bland många andra, två späda syskon, en gosse och en flicka, blivit bortförda långt i främmande land och där funnit vänliga händer som togo vård om dem. Åren gingo, syskonen växte upp och ledo ingen nöd, men i allt sitt överflöd kunde de icke förgäta fader, moder och fädernesland. Det var med dem som med de fångna judarna i Babylon, vilka hängde sina harpor i pilträden, och ej kunde sjunga, ej spela, ej dansa i det främmande landet, ty deras hjärta var i Jerusalem.

När ryktet kom, att det var fred i Finland, och att alla, som ville och kunde, fingo återvända dit, då blev för barnen det främmande landet för tungt, och de begärde att få gå hem.

Främlingarna, deras vårdare, logo och sade: — Gå hem? Narraktiga barn, veta ni väl huru långt ni då ha att gå? Mer än hundrade mil.

— Det gör oss detsamma — svarade barnen — blott vi får gå hem.

— Men ha ni icke hos oss edert nya hem? Här ha ni kläder och mat i överflöd, goda frukter att äta, mjölk att dricka, varma kläder, vackra boningar och vänliga människor, som älska eder av hjärtat. Vad vilja ni mer?

— Ja — sade barnen — men vi vilja gå hem.

— I edert hem är stor nöd och brist på allting. Där skola ni leva i stor fattigdom, hava mossa till bädd och en koja av granris till tak, blåst och köld till edert ständiga sällskap, trädens bark till edert dagliga bröd. Edra föräldrar och bröder och systrar och alla edra vänner äro längesedan döda; när ni söka deras spår, skola ni finna vargarnas spår, som framgått över drivorna på den öde plats, där eder stuga har stått.

— Ja — sade barnen. — Men vi vilja gå hem.

— Vem skall då visa eder vägen dit?

— Gud — sade gossen. — Dessutom minns jag, att på mina föräldrars gård står en stor björk, där många vackra fåglar sjunga i morgonsolen.

— Och jag minns — sade flickan att om kvällarna lyser en stjärna där genom björkens löv.

— Narraktiga barn — sade det främmande folket — det ni begära är en dårskap och ett fördärv. — Och de förbjödo barnen att mera tänka därpå.

Men ju mer de förbjödo, desto mer tänkte barnen därpå, och det var icke av olydnad, utan emedan det så ständigt och oemotståndligt låg dem i hågen, att de ville åter tillbaka till fädernesland. Äntligen en månljus natt, när gossen ej fick en blund i sina ögon för tankarnas skull, sade han till sin syster: — Sover du? — Hon sade: — Nej, jag kan icke sova, jag tänker på vårt hem. — Så är det också med mig — sade gossen. — Kom, låt oss knyta våra kläder i ett knyte och fly härifrån. Det förekommer mig, som om Gud sade i mitt hjärta utan uppehåll: Gå hem! Gå hem! Och vad Gud säger, det kan ej vara synd.

— Ja — sade barnen — men vi vilja gå hem.

— I edert hem är stor nöd och brist på allting. Där skola ni leva i stor fattigdom, hava mossa till bädd och en koja av granris till tak, blåst och köld till edert ständiga sällskap, trädens bark till edert dagliga bröd. Edra föräldrar och bröder och systrar och alla edra vänner äro längesedan döda; när ni söka deras spår, skola ni finna vargarnas spår, som framgått över drivorna på den öde plats, där eder stuga har stått.

— Ja — sade barnen. — Men vi vilja gå hem.

— Vem skall då visa eder vägen dit?

— Gud — sade gossen. — Dessutom minns jag, att på mina föräldrars gård står en stor björk, där många vackra fåglar sjunga i morgonsolen.

— Och jag minns — sade flickan att om kvällarna lyser en stjärna där genom björkens löv.

— Narraktiga barn — sade det främmande folket — det ni begära är en dårskap och ett fördärv. — Och de förbjödo barnen att mera tänka därpå.

Men ju mer de förbjödo, desto mer tänkte barnen därpå, och det var icke av olydnad, utan emedan det så ständigt och oemotståndligt låg dem i hågen, att de ville åter tillbaka till fädernesland. Äntligen en månljus natt, när gossen ej fick en blund i sina ögon för tankarnas skull, sade han till sin syster: — Sover du? — Hon sade: — Nej, jag kan icke sova, jag tänker på vårt hem. — Så är det också med mig — sade gossen. — Kom, låt oss knyta våra kläder i ett knyte och fly härifrån. Det förekommer mig, som om Gud sade i mitt hjärta utan uppehåll: Gå hem! Gå hem! Och vad Gud säger, det kan ej vara synd.

— Ja — sade systern. Och så gingo de tysta bort.

Därute sken månen klar över vägar och stigar, och det var en vacker natt. När de gått en stund, sade flickan! — Vet du, min bror, jag är så rädd, att vi ej hitta vägen hem. — Brodern sade: — Låt oss ständigt gå åt nordväst, där se vi solen gå ned om kvällarna, ty hon gör så vid midsommartid, och vårt hem är ditåt. Och det skall vara vårt märke, att när vi se björken på gården och den klara stjärnan, som lyser genom dess löv, då skola vi veta, att vi funnit vårt hem.

Åter om en stund sade systern: — Vet du, min bror, jag är så rädd, att vilddjur och rövare göra oss illa. — Brodern sade: — Gud skall beskydda oss. Minns du ännu den bönen, vi lärde oss i vårt hem, när vi voro små:

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

— Ja — sade flickan. — Och Gud skall sända sina änglar att gå vid vår sida i det främmande landet.

Så gingo de med gott mod framåt. Gossen skar sig en stadig käpp av en ung ek till att försvara sig och sin syster med. Men intet ont hände dem.

En dag kommo de till ett ställe, där två lika breda vägar gingo var åt sitt håll, och de visste ej, vilken de borde välja. Då sjöngo där två små fåglar på vägen åt vänster. Kom — sade brodern; — här går den rätta vägen, det hör jag på fåglarnas kvitter. — Ja — sade systern — våra fåglar äro något förmer än andra fåglar. Guds änglar ha klätt sig i fåglahamn att ledsaga oss hem.

De gingo vidare, och fåglarna flögo från gren till gren framför dem, ej fortare, än att de gott kunde följa dem. Barnen åto skogens frukter och bär, de drucko källornas klara vatten och sovo om nätterna på mjuka bäddar av björnmossa. Och det syntes dem märkvärdigt, att var de än kommo om dagen, funno de mat, och var de än stannade om kvällen, där funno de plats att vila på. Detta kunde de icke förklara. Men var gång de sågo fåglarna, utropade de: — Se, Guds änglar ledsaga oss! — Så gingo de långa vägar framåt . . .

Slutligen började flickan tröttna och sade till gossen:

— När få vi börja söka vår björk? — Gossen sade: — Icke förr vi runt omkring oss höra människorna tala det språk, som vår fader och moder talade.

Åter gingo de långa vägar fram mot väster och norr och sommaren begynte lida till ända, och det blev kulet i skogarna. Flickan sade: — Syns han ej redan, vår björk? — Gossen sade: — Icke ännu.

Landet, där de gingo, begynte nu få ett annat utseende. De hade hittills gått över stora slätter och kommo nu till ett land med kullar, berg, floder och stora sjöar. Flickan sade: — Huru skola vi komma över de branta bergen? — Gossen sade: — Jag skall bära dig. — Och han bar henne.

Åter sade flickan: — Huru skola vi komma över de strida floderna och de stora sjöarna? — Gossen sade: — Vi skola ro. — Och han rodde över floderna och sjöarna, ty överallt, där de kommo till stranden, fanns en båt, liksom enkom att vänta på dem. Men över somliga floder sam gossen med sin syster. Och de flöto lätt som vattenfåglar på vågen; ty änglarna flögo vid deras sida i fåglahamn och beredde dem väg.

En dag hade de gått ända från morgonen utan någon vila och voro mycket trötta. På kvällen kommo de till en enstaka gård, och den var nyss timrad av groft virke på askan af ett fordom brunnet hus. Där stod på gården ett litet barn och skalade rovor. — Vill du giva oss en av dina rovor? — frågade gossen.

— Ja, kom — sade barnet; — mor skall giva eder mat i stugan.

Då klappade gossen högt i sina händer, föll om barnets hals, kysste det och grät av glädje. — Varför är du så glad, min bror? — frågade flickan. — Skulle jag ej vara glad? — sade gossen. — Detta barnet talar vår faders och moders språk. Nu få vi begynna att söka björken och stjärnan.

Därpå gingo de in i stugan och blevo vänligt emottagna. Folket i stugan frågade dem, varifrån de kommo. Gossen svarade: — Vi komma från främmande land och söka vårt hem, men vi ha ej annat märke därpå, än att på gården står en björk, där fåglarna sjunga i morgonsolen, och om aftonen lyser en klar stjärna i björkens löv.

— Stackars barn — sade folket medlidsamt. — På jorden växa många tusen björkar, och på himmelen lysa många tusen stjärnor. Hur är det möjligt för eder bland så många finna de enda rätta?

Gossen och flickan sade: — Gud skall leda oss. Hava icke hans änglar redan lett oss långa, långa vägar till vårt land? Vi äro ju redan till hälften hemma.

— Finland är stort — sade folket i stugan och skakade på huvudet.

— Men Gud är ändå större — svarade gossen. Och så tackade de folket och gingo vidare. Och det kom dem väl till pass, att de numera icke behövde äta och sova i skogarna, utan de gingo från gård till gård, och ehuru stora ödemarker lågo mellan varje människoboning, och stor fattigdom var överallt, funno de likväl härbärge och bröd, varhelst de behövde, ty alla hade förbarmande med dem. Men björken och stjärnan funno de icke. Från gård till gård sökte de dem och sågo många björkar och många stjärnor, men icke de rätta.

— Ack — suckade flickan — Finland är så stort, och vi äro så små! Aldrig skola vi finna vårt hem. — Men gossen bannade henne och sade: — Tror du på Gud? — Ja — sade flickan. — Då vet du ock — sade gossen — att större under ha skett än så. När herdarna gingo om natten till Betlehem, gick stjärnan före dem. Hon går också framför oss, blott vi tro.

— Ja — sade flickan, som hon alltid var van att säga till brodern. Och så gingo de med glad tro än vidare framåt.

Sist kommo de en kväll till en ensam gård, och det var på andra året av deras vandring, en pingstafton i slutet av maj, när sommarens första löv begynte slå ut i träden. Vid det de trädde in genom grinden, stod där på gården en stor björk med yvig krona och späda löv, och genom de ljusgröna löven sken i den halvklara kvällen den strålande aftonstjärnan. Det var redan så sommarljust, att blott den enda stjärnan syntes på himmelens valv, ty hon var den största och klaraste bland dem alla.

— Där är vår björk! — utropade gossen strax. — Det är vår stjärna! — svarade flickan genast. Och bådo föllo varandra om halsen och tackade Gud med strömmande glädjetårar.

— Här är stallet, där far brukade leda in hästarna — sade gossen eftersinnande.

— Och jag känner igen brunnen, där mor brukade vattna korna — sade flickan.

— Där stå två små kors under björken; vad månne de betyda? — menade gossen.

— Jag är rädd att gå in i stugan — sade flickan. — Tänk, om vår fader och moder ej mera leva, eller om de ej mera känna igen oss! Gå du förut, min bror!

— Låt oss först lyssna vid dörren — sade gossen med klappande hjärta.

Inne i stugan satt en gammal man med sin hustru, och gammal var egentligen ingen av dem, men sorger och nöd hade i förtid fårat deras panna.

Mannen sade till hustrun: — Ja, nu är det pingst, när Gud sände hugsvalaren ned till de bedrövade hjärtan; men till oss kommer ingen tröst. Alla våra fyra barn äro borta; två sova under björken, två äro bortförda i fiendeland och komma visst aldrig mera tillbaka till oss. Det är tungt att vara allena, när man blir gammal.

Hustrun sade: — Är icke Gud allsmäktig och evigt god? Han, som förde Israels barn ur fångenskapen, kan väl ock giva oss våra barn igen, om han finner det nyttigt. Huru gamla vore nu våra yngsta barn, om de voro vid liv?

Fadern sade: — Gossen vore nu sexton och flickan femton år. Ack, en sådan Herrens välsignelse ha vi icke förtjänt, att vi skulle få de kära barnen igen.

Vid det han ännu talade, öppnades dörren, och in trädde en gosse och en flicka, som sade sig komma långt ifrån och begärde en bit bröd.

— Kom närmare, barn — sade fadern — och bliv hos oss i natt! Ack, så stora skulle också våra yngsta barn ha varit, om vi fått behålla dem.

— Se — sade hustrun — två så vackra barn! Ack, så vackra skulle också våra barn ha varit, om de ännu levat och varit med oss.

Och båda föräldrarna gräto bitterligen. Då kunde barnen icke längre dröja sig, utan föllo med tårar i sin faders och moders famn och utropade: — Känna ni icke igen oss? Vi äro edra kära barn, och Gud har underbarligen fört oss tillbaka till eder från det främmande landet.

Och föräldrarna omfamnade dem med kärlek utan namn och föllo jämte barnen på sina knän och tackade Gud, som på själva pingstaftonen hade skänkt dem alla en så stor hugsvalelse.

Sedan måste barnen berätta om sina öden, och föräldrarna berättade sina, och ehuru där på ömse sidor varit mycken sorg, syntes nu sorgen alldeles förglömd och förbytt i glädje. Fadern prövade sonens armar och gladdes att de voro så manligt starka, och modern jämnade dotterns bruna hår och kysste väl hundra gånger hennes blomstrande kind. — Ja — sade modern med barnslig glädje — jag kunde väl tro, att något skulle hända, när två främmande fåglar sjöngo så glatt uti björken i dag.

— Dem känner jag nog — sade flickan. — De äro två änglar i fåglahamn, som hela vägen flugit framför oss och lett vår vandring, och nu gläda de sig med oss, att vi funnit vårt hem.

— Kom, låt oss ännu en gång hälsa på björken och stjärnan — sade gossen. — Ser du, min syster, därunder sova våra små syskon. Och om de nu vore vi, som sovo där under den gröna tuvan, och våra syskon stode här i vårt ställe och sågo uppå vår grav, hur vore vi då?

— Visserligen vore ni då Guds änglar i himmelen — svarade modern milt.

— Nu vet jag — sade flickan. — Änglarna i fåglahamn, som följt oss hela vägen och som i dag bådat i björken vår återkomst, de voro våra små syskon, som sova i graven. Det var de, som sade så ständigt i våra hjärtan: gån hem, gån hem, till att trösta far och mor! Det var de, som i ödemarkerna visade oss väg, att vi icke förhungrade, som redde oss sängar av mossa att vi icke fröso ihjäl, och som vid de strida floderna sände oss båtar, att vi icke drunknade. Det var också de, som sade till oss: där är den rätta björken, den rätta stjärnan bland många tusen. Ty Gud hade utvalt dem och sänt dem till vårt beskydd. Tack, våra syskon! Tack, gode Gud!

— Ja, sade gossen — och se huru förklarad himmelens blida stjärna lyser genom björkens löv! Nu ha vi hunnit vårt hem; nu gå vi ej längre, syster!

— Kära barn — sade fadern — en människas liv på jorden är ständigt en vandring mot eviga mål. Gån ännu ständigt, gån med Gud i edert hjärta och det eviga målet stadigt för ögonen! Ni gingo med änglarna till vägvisare stadigt fram; — o, må de visa er vägen allt framgent ännu! Ni gingo efter björken; — han betydde edert fädernesland. Välan, må det vara eder kärleks och edert arbetes mål, så länge ni leva! Ni gingo efter stjärnan; — hon betecknar det eviga livet. Välan, må hon lysa eder hela er levnad igenom!

— Amen, ske alltså! — sade barnen och modern med knäppta händer.

Källa: Björken och stjärnan.