Björneborgarnas marsch (kommentar, Topelius)
|
| Den finlandssvenske skalden Zacharias Topelius har berättat följande om tillkomsten av Johan Ludvig Runebergs text till marschen. På Wikipedia finns en artikel om Björneborgarnas marsch. |
Runebergs ord till Björneborgarnes marsch
Dikter, som tända och värma samtiden, ha sin historia. De äro molnbildningar i tidens luft och laddas med dess elektricitet.
1808 års krig har numera blivit en myt i Finland och delvis, ehuru mindre intensivt, även i Sverige. Alla känna Runebergs och Fänrik Ståls betydande andel i legenderna från "våra striders, våra sorgers och vår äras dagar".
Men icke alla ihågkomma, att mellan verkligheten och myten ligger en människoålder av nykter prosa. Finland utgick ur 1808 års kris som en livsfarligt sårad krigare, vilken man bedövat med kloroform för att bespara honom smärtan av en operation. Den sårade tillsades ligga orörligt stilla och blott vegetera. Han fick icke tänka, icke ens drömma; hans liv hängde på en skör tråd, och han nödgades viljelös underkasta sig kirurgens obevekliga dom.
Den milde Alexander I väckte den sårade ur hans första dödlika dvala. Han fick vända sig i sin bädd, röra händer och fötter, tänka, hoppas, men för sitt liv icke drömma. Drömmar gå tillbaka till det förflutna, och det förflutna skulle nu vara dött. Så kom en konvalescensens tid, när den sårade tänkte på en stärkande diet och på att inreda sitt hus för en ny husbonde. Allt var förståndig verklighet; i dess bikupa låg poesin som en död fjäril. Franzén flydde och tog med sig Finlands kantele.
Runeberg har genomlevat detta tidskifte av livdömda traditioner och utan framtid. Fjorton år yngre, har jag, hans lärjunge, genomlevat skiftets senare period och kan bevittna dess intryck. Det fanns inga halvgudar då från 1808, det fanns tappre krigare, som man kunde akta och ära, men icke tillbedja. De voro människor, liksom vi, och hade sina svagheter, liksom vi. Den, som hört Döbeln svära (han kunde det han!), hört Adlercreutz ryta vid mönstringen, sett Kulneff vid bålen, där Kulneff drack en jakobstadsflickas skål ur hennes egen sko - eller sett Otto von Fieandt, Törne, von Schantz, Falander, Malm, Duncker etc. hungriga vid ett välförsett bord, som Sandels’ bord (när de hade ett sådant, vilket visst icke alltid bjöds dem), den förstår huru Runeberg kunnat återgiva dem så mänskligt sanna i deras smådrag, på samma gång han återgav dem i deras storhet. I min barndom hade redan de fleste av dem gått i vinterkvarter under grästuvan, som en gång drack deras blod, men deras samtid kvarlevde och var ända till bräddarna uppfylld av deras oförbleknade minne.
Den sårade hade tillfrisknat, traditionen var icke mera livdömd, drömmen icke mera förbjuden: Lönnrot och Runeberg kunde upptaga den glömda kantele. Mytbildningen hade redan begynt med "Den gamle knekten" och "Molnets broder", när Kalevala plötsligt kom med en hel fornvärld av gudagestalter. Men alla dessa lågo för långt tillbaka i tiden, och Finland behövde hjältar, som katolikerna behöva helgon. Men begynte se sig om efter närmare hjältevirke och fann 1808.
1840-talet blev detta århundrades vårmånad i Finland. Då fick med nya tankar och nya drömmar, även den nya myten gestalt. Dess första fulltoniga slag på lyran var Vårt land, som den 13 maj 1848 blev folksång. I denna dikt ligga redan Fänrik Ståls sägner in nuce.
Jag behöver ej upprepa den kända tillkomsten av dessa stolta sägner och den entusiasm de framkallade. De äro speglar, som samlade alla spridda solstrålar av fosterlandskärleken och återkastade dem på en redan förbigången punkt i tiden. Genom dem lyftes 1808 års krigare på en piedestal för eftervärlden, högre, ljusare, skönare än deras samtid sett dem på nära håll. Skaldekonsten må behålla sin rätt att idealisera och historien sin rätt att korrigera. Det är endast realismen, som gör sig löjlig ned att gråmåla sin förmente verklighet, som är intet annat än betraktarens egna grå glasögon.
Mellan första cykeln av Fänrik Ståls sägner 1848 och den andra 1860 ligger en paus av tolv år, till större delen upptagen av Runebergs psalmer. Björneborgarnes marsch ingår i senare cykeln såsom den andra i ordningen, men är, så vitt jag vet, den. vilken av alla sägnerna skrivits sist.
Marschen var känd länge förut ock kallades en tid Napoleons marsch. Dess historia hör icke hit. I Finland blev den på nytt populär 1858, då björneborgarnes minne upplivades med halvsekelminnet av 1808. Runeberg hade lika litet glömt marschen, som han glömt björneborgarne; vid dess toner hade han burits i triumf på studenternas skuldror. Men ord till den hade han ej tänkt på att skriva. Där voro två hakar: den ena att marschens rytm var en av de krångligaste att inpassa i ett textunderlag för sång, och den andra, att Runeberg ej skrev text till färdig musik. Hans poesi var för mycket sig själv för att nedlåta sig till att uppassa musiken som tjänstepiga.
Sannolikt hade dessa sköna, ljungande trotsiga ord, som nu hänföra oss i Björneborgska marschens toner, aldrig blivit skrivna utan den i sig själv obetydliga tillfällighet, som jag nu går att omtala.
Våren 1859 tillbragte Runeberg några dagar hos anförvanter i Helsingfors. Det var tjugutvå år sedan han flyttat från Helsingfors till Borgå. På samma gång som hans rykte växte, hade han personlighet blivit okänd för de flesta uti den finska huvudstaden. Han ständiga fara och ständiga fruktan vid de sällsynta besöken där var att kringbäras i triumf vid enkom för hans skull improviserade fester, eller att begapas av nyfikna i större sällskapskretsar. Besöken i Helsingfors skedde därför vanligen under strängt inkognito, som stundom misslyckades, och endast några gamla vänner fingo se honom hos sig.
En sådan gammal vän var professor X. Han kände Runebergs ankomst och bad honom skänka sig en förtrogen aftonstund hemma i X:s familj. Tack, sade Runeberg, jag skall komma, men med villkor att du ej ringer ihop folk. - Frukta ingenting, svarade X. Vi skola endast bli några få, du skall vara som hemma.
X:s löfte var troligen uppriktigt menat, men han hade glömt sin unga, nygifta fru, en av skaldens beundrarinnor, som ingalunda var sinnad att låta ett så rart tillfälle gå sig ur händerna utan effekt. Hon "ringde ihop" allt vad ringas kunde, och då husets umgänge var både förnämligt och talrikt, befanns, klockan före åtta på den bestämda aftonen, hela den rymliga salen fullradad med nåder och råder, alla i festlig skrud och spänd förväntan att presenteras eller få växla ett ord med den ryktbare gästen. Han lät vänta på sig, och under denna väntan var han naturligtvis allas samtalsämne.
"Han skrev en vers i min minnesbok för trettio år sedan," berättade en gammal rådinna.
"Jag har i dag mitt album med mig," tillade hennes unga dotter.
"Jag har hans fotografi av Philipsen," inföll en tredje. "Vi få se om den liknar."
"Knutsson har målat honom i blus," anmärkte en fjärde, "och den missklär honom förskräckligt."
"Jag kan hans Sveaborg utantill, fastän det aldrig blivit tryckt," bedyrade en femte.
"Sch, där är han!" - Och allas blickar riktades emot ingången.
In trädde skalden i sin långa svarta prästkaftan, som kom hans högresta gestalt att synas ännu resligare. En hastig blick på det talrika sällskapet, en styv bugning, några vänliga ord till den krusande värdinnan, och Runeberg var med värden försvunnen i herrarnas rum till höger om salen.
Där förblev han. Nåderna syntes besvikna, ungdomen kände sig friare, när det högtidliga ögonblicket var överståndet. Han kommer igen, sade värdinnan tröstande. Han tycker om sång; vi få höra herr P. och mamsell D. sjunga vid pianot.
Herr P. och mamsell D. - fröknar voro, den tiden, rara, - sjöngo verkligen vid pianot och sjöngo förtjusande, men den som ej kom igen, det var Runeberg. Han fortfor, den känslolöse, att vara begraven därinne i herrarnas tobaksrök. Själv rökte han ej, han snusade; det var den tidens rökfria krut.
Värdinnan, som bjudit sina gäster på Runeberg, förlorade slutligen tålamodet och lät inkalla sin man från den ointagliga rökborgen. Men försök då att få honom ut i salongen, bad hon bevekligt. Tänk ut någon list! Säg, att fru B. (den av alla, och icke minst av Runeberg, beundrade skönheten) har något att säga honom!
Professor X. gick, men återvände snart med en betänklig höjning på axlarna. Det är omöjligt, förklarade han. Nu berätta de skolhistorier därinne, och det är, som du vet, Runebergs specialitet.
Kvällen gick. Den olyckliga värdinnan led nya förödmjukelser, ty efter hand smög sig den ena efter den andra av salongens återstående kavaljerer bort till rökrummet för att öka trängseln i den ring, som alltid omgav Runeberg, när han talade. Men ännu återstod ett hopp. En dubbelkvartett av studentsångare hade lovat infinna sig efter sångmötets slut och kom verkligen klockan halv elva. Nu få vi se honom, försäkrade professorskan.
Kraftig och frisk ljöd sången från unga läppar; Det var Uppsalasångerna: "Dåne liksom åskan, bröder!" - "Stå stark, du ljusets riddarvakt!" - "Sjungom studentens lyckliga dar", omväxlande med finska sångerna "Tuoll’on mun kultani", arrangerad med brummkör, jägarekören från Kung Karls jakt, Suomis sång och andra. Det är möjligt, att Runeberg satt i ett sidorum, men han var och förblev osynlig. Även detta hopp syntes sviket.
Då uppstämde sångarna Björneborgska marschen. Jag hade året förut skrivit dess första ord till en konsert för veteranerna, ord, som numera lyckligtvis äro glömda för Fänrik Ståls ord och som besjöngo björneborgarnas minne:
"Skuggor från de flydda dar, stån upp tidens natt, och skyllren än med rostiga musköter!"
Då stod Runeberg i dörren till salen. Han hade icke hört denna marsch sjungas förr.
Jag stod i hans närhet. "Har du skrivit orden?" frågade han.
"Ja."
"Varför låter du icke björneborgarna sjunga själva?"
"Det kan endast Fänriken," svarade jag, träffad av anmärkningens riktighet.
Han förblev stum. Några ögonblick därefter, när värdinnan ville försäkra sig om sitt byte, var han ånyo försvunnen och lät icke ens Vårt land, vilket sångarna sist uppstämde honom till ära, locka sig ut ur sin oåtkomliga fristad i rökborgen.
Det sista hoppet var nu supén. Den var gemensam, där kunde han icke utebliva.
"Var är Runeberg?" frågade värdinnan sin man, när herrarna troppade in i matsalen klockan tolv, men utan den väntade.
"Han skall resa i morgon bittida och bad mig framföra sin tacksamma hälsning." blev det förkrossande svaret.
"Försvunnen utan avsked, för att han skall resa i morgon! Han, som kan vaka till klockan sju på morgonen med en student, en kadett eller en rysk köpman hemma hos sig!"
"Ja, vad kunde jag göra? Sådan är han. Jag ber dig Eugenie, ring aldrig ihop folk, om du en annan gång vill se Runeberg hos oss!"
"Ringa!" upprepade den unga professorskan förtrytsamt. "Vill man vara ett torn, så skall man också tåla att höra klockorna ringa."
Icke långt därefter dånade i festsalar och gröna parker Björneborgarnes marsch med Runebergs ord. Och nu sjöngo de själva. Nu var det ej mera kropplösa "skuggor från de flydda dar", som defilerade bleka i minnets månsken. Nu hörde och såg man dessa trotsiga leder trampa i marschtakt genom drivorna, såsom Edelfelt målat dem; nu förstod man vad en krigare känner, "när en storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar"; nu sjöngo sig dessa blödande och dock så livskraftiga ord in i många misströstande hjärtan, bärande med sig den övertygelsen, att "än finns en flik av Finlands gamla färger kvar".