Blå oktober/Vårguld

[ 18 ]

Vårguld.

vad! Lyser kronan gul i vårens dar?
Det är som hösten stormat kullens topp
och tryggat där sitt gyllene standar
och slagit re'n på flykten vingad tropp...

Dock Sylvian jublar som i segersång,
och Pulsatillan står i full parad —
ack, det är sol, som under västlig gång
nu genomskimrar björkens späda blad.

Nu sjunker sol — vid hennes afskedsblick
ett drag af vemod öfver björken går,
men ungt är sinnet — än en tårad nick,
och åter silfrad stam i grönska står.

Ack, huru lätt är icke vårens guld!
Det tynger ej, som höstens rika prakt.
Hur lätt ett vemod utan egen skuld —
sol kommer åter, fast hon afsked sagt.

[ 19 ]

På maktens höjder skimrar guldsmidd dräkt,
där lyser höstens granna sceneri —
se'n lyckans sommar svann för ärans fläkt,
bo stormar under gyllne broderi.

Dock blifver hugen ljus som björkens stam,
så skall den höstfärg, lifvet kring oss lagt,
ej tyngre hvila, medan storm går fram,
än under vårkväll björkens gyllne prakt.