Blåa dagrar
| ← Sol och storm |
|
Var stilla! → |
| På Wikipedia finns en artikel om Arild. |
Blåa dagrar.
Öfver Arildsläges milda,
Undangömda hafsidyll
Blåa dagrar stundom bilda
Slöjor af eteriskt tyll.
Ljusblå dimmors flor, som hänga
Kring ett lika ljusblått haf,
Dessa hulda nejder stänga
Från den andra verlden af.
Jord och himmel sammanflyta
Sällsamt då för skådarns syn,
Seglet uppå vattnets yta
Tyckes sväfva som i skyn.
Inga vindar töras draga
Öfver lugnad Skeldervik,
I hvars spegel ler en saga
Full af fridens romantik.
Vågen all sin oro glömmer,
Lik ett barn den somnar godt
Och i stilla andning drömmer
Ljusa barndomsdrömmar blott.
Öfver slumrarns anlet skiner
Hemlig lycka tyst och glad,
Dimman sina florsgardiner
Fäster kring hans lägerstad.
Mera troget vattnet lånar
Ingenstädes rymdens färg,
Mera ljus knappt vågen blånar
Nedanför Neapels berg.
Blåa dagrar, huldt I unnen
Mig det bästa, som jag vet:
Sagoverlden återfunnen,
Drömlif, frid och afskildhet.
Blåa dagrar, väl jag känner
Edra slöjors väf igen:
Fordom sänkten, hulda vänner,
I dem stundom kring er vän.
Ljuft i diktens stund de hängde
Rundt om hjertats stilla haf,
Och min inre verld de stängde
Från den andra verlden af.
Räddad undan flärdens vimmel
Och med renade begär
Såg jag då, hur jord och himmel
Smälte lyckligt hop som här.
Blåa dagrar, sakta svallen
Fram vid andeljuf musik
Och för minnet återkallen
Arilds stilla, ljusblå vik!
Arildsläge 1883.