Blindskär/Kapitel 3
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle försiggå om tre dagar.
Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen vid stranden. Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver. Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot flugor och mygg. Hvarje gång hon rörde på sig det minsta, var Mina genast färdig att sätta vagnen i gång, samtidigt som hon uppmanade de andra barnen att vara tysta. Och då somnade Helmi åter. Under tiden ordnade Mina kaffebordet.
”Jag kan väl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?” frågade hon.
”Nej, låt den stå på hällen så länge, så att kaffet inte kallnar.”
Alma höll nålen i flitig rörelse och tog ej sina ögon från arbetet. Hon blef misslynt, när hon tänkte på den stundande flyttningen och stadslifvet. Bra hastigt hade också sommarn förflutit; man visste knapt att den börjat, innan den redan var slut. Men ännu mer plågades hon deraf, att John inte kände samma saknad som hon. Ja, det föreföll Alma till och med som om han for derifrån nästan med glädje. Han kände sig i längden inte tillfredsstäld med det enformiga och stillsamma familjelifvet, han längtade efter ombyte, sysselsättning.
Deraf skulle han nu få tillfyllest under vintern, ja, så mycket han någonsin kunde önska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman. Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång tid.
Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett enda!
Alma var djupt sårad deraf. Hon hade i flere dagar varit fåordig och kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd deraf vid dåligt lynne – gaf honom då och då små stickord. Men ej ens detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma kände sig öfvergifven, olycklig.
Hon hade försökt kufva sina bittra känslor, pysslade om barnen och sydde; men tankarna gingo oemotståndligt åt detta håll. Hon lade märke till hur få ord John på sista tiden hade yttrat till henne, hur länge han hade dröjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga sig undan från henne och barnen. Och när då John råkade komma, just medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bästa vilja i verlden visa sig glad och vänlig.
Nu kände hon sig åter beklämd och ängslig. Hon hade bedt John komma och dricka kaffe ute i löfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var det sista gången de kunde sitta trefligt tillsammans ute.
John hade knapt lyft på hufvudet, utan endast mumlat ”straxt, straxt” och fortsatt att skrifva, liksom till tecken, att han ej fick störas. Alma beslöt att framdeles hålla sig borta från hans kammare. Hvad hon än kunde ha att säga, skulle hon skicka barnen eller tjenarena.
Nu kom han ändå. Tog Lyyli i sin famn och satte sig ned bredvid Alma. Alma sydde.
”Ha ni väntat redan? Jag kom att dröja litet.”
Alma fläktade med handen papyrossröken bort från sitt ansigte.
”Ah, förlåt!” sade John och blåste ut röken åt annat håll.
Sedan gungade han lilla Lyyli på sina knän.
”Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och fötterna opp!”
Äfven Ella och Arvi närmade sig nu.
”Pappa!” sade Ella.
”Nå, mitt barn, hvad har du att säga åt pappa?”
”Att hvarför har allt detta kommit till?”
”Hvilket allt?”
”Den här verlden.”
”Ella som inte vet det!” sade Arvi med ett medlidsamt småleende.
”Nå, så säg du, Arvi.”
”Derför att Gud har skapat det.”
Ella stod en stund försjunken i tankar. Sedan vände hon sig till Arvi.
”Men af hvad skapade han det?” frågade hon.
”Jo, af intet.”
”Men hvarifrån fick Gud det der intet?”
”Nå, det fanns ju förut.”
Ella teg.
”Men säg du nu, Ella,” sade John leende, ”hvarför har då Gud skapat verlden?”
”För att det skulle vara trefligare.”
”För att det skulle vara trefligare – för hvem?”
”För Gud sjelf och för oss menniskor.”
”Hvad det der barnet är förståndigt!” sade Mina beundrande, i det hon slog kaffe i pannan.
Ella var nemligen hennes synnerliga favorit bland barnen.
”Ja”, sade John till Alma, ”ett bättre svar skulle knapt någon kunnat ge.”
Alma sade ingenting, utan sydde fortfarande.
”Hvarför syr du så der stora bokstäfver?”
”Emedan det brukas så stora.”
”Jag tycker att de äro fula. Och är det inte fasligt mycket arbete med dem?”
”Åh ja.”
”Ni äro just goda, ni qvinnor. Ni gör er all möda att uttänka sådant, som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga.”
”Tack för komplimangen.”
John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.
Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar. Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu inte mindre än sex inalles.
John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma stannade kvar i löfsalen.
Hon kände sig djupt sårad. John behandlade henne spefullt och med förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som en sten.
Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och sydde ännu ifrigare än förut.
Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande Lyyli på sin arm.
”Anhålles, att mamma tager de våta strumporna från barnets fötter,” sade han redan på afstånd, ”och påsätter torra i stället. Se, mamma, Lyyli råkade stiga i vattnet och blef så här våt.”
”Hon kan gå upp till Mina.”
”Mina är inte der, hon var nyss med Helmis vagn på skogsvägen.”
”Så är Maja Lisa der.”
John teg en stund. Sedan stälde han Lyyli ner på marken.
”Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig.”
John tände en papyross och satte sig på gungbrädet.
”Alma! Hvarför?”
Intet svar.
”Hvarför är du på så der dåligt humör?”
Ännu inte något svar.
”Alma –”
Han ämnade draga henne till sig.
”Åh, låt mig vara.”
Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy.
”Huru? – Besvärar jag dig?”
”Ja.”
John såg på henne med en lång blick, men hon slog ej upp sina ögon.
”Riktigt sant?”
Inte ett ljud.
Då steg John upp och gick bort. Alma märkte på hans sätt att vända sig om och på hans gång, att han var ond. Hon blef förskräckt, ty något sådant hade ännu aldrig händt.
Det svartnade för hennes ögon, hjertat upphörde att slå, händerna och fötterna kändes kalla. Hvad hade hon gjort?
Hon blickade upp och såg huru John med ett häftigare ryck än vanligt drog igen farstudörren efter sig.
”John, John,” hviskade hon.
Men John hörde ej. Alma slängde sitt arbete ifrån sig. Hon gick ett stycke åt sidan in bland träden, kastade sig framstupa ned i gräset och grät bittert.
Förhållandet dem emellan var brutet, ingenting i verlden skulle kunna göra det helt igen. John skulle efter detta bli ännu kallare, ännu tvärare – och hon –? Hon skulle velat sjunka under jorden, der hon låg med ansigtet i gräset. Just i detta ögonblick, för evigt!
Ty hon skulle aldrig mer ha en glad stund i lifvet. Allt var förändradt, och så plötsligt hade det skett, likasom med ett enda slag. Foglarna kvittrade som förut i träden och barnens glada röster hördes från stranden, men de ljödo ej nu mer i hennes öron så, som förr.
Och John kom ej för att se efter henne. Hon halft hoppades, halft fruktade detta. Men han kom ej. För honom var det likgiltigt, om förhållandet mellan dem var godt eller dåligt.
Hon grät till dess hon blef så trött, att hon ej mer förmådde tänka, ej ens sörja. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning. Slutligen kände hon, att hon blef kall på den fuktiga marken, och då steg hon omsider upp. Så svag hade hon blifvit af sinnesrörelsen, att hon kände svindel, då hon reste sig upp, och att hela hennes kropp darrade.
Hon såg omkring sig. Solen var redan i nedgående; det led till kvällsvardstid. Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga vattnet och tog sedan barnen med sig upp.
Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren.
”Pappa äter inte,” tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens rum.
Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och lade sig äfven sjelf.
Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring henne. I början hördes då och då ett skrammel från köket, men snart upphörde äfven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid sängen, med den lilla handen knuten på täcket. Hennes ögon voro slutna och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; säkert var det något angenämt hon drömde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg, intet bekymmer och ingen själsångest!
Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på soffan i sitt eget rum?
Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom salongsfönstren föll öfver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan gardinerna voro nedfälda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt, tyst och hemtrefligt. Äfven möblerna, stolarna, borden och sofforna sågo så fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.
Men nu – nu!
Dörren till Johns rum öppnades och han kom genom salen med ljus i handen. Almas hjerta klappade häftigt, men hon slöt ögonen och låg orörlig, liksom hade hon varit död. John stälde ljuset på bordet bredvid sängen och stod en stund stilla. Alma kände att John betraktade henne. Sedan vände han sig bort och började kläda af sig. Alma öppnade litet på ögonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strängt och allvarligt. Alma skälfde och slöt åter ögonen.
John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse.
”John!” hviskade hon inom sig. ”Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte lefva, om du är så der kall och oförsonlig!”
Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt, men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste ej af några qval.
Alma sjönk tillbaka på sin bädd.