Blindskär/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
Arvi andades tungt och hela hans kropp brände. Han mumlade otydliga ord. Ögonen rullade i sina rödsprängda hålor.
Alma hade sjunkit ner på en pall vid hans fötter och satt der hopfallen. Mina bjöd henne te, men hon skakade afvisande på hufvudet.
När John inträdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bädd. John stod en stund bredvid henne, såg på Arvi och kände på hans panna.
”Kanske han ändå blir frisk, vi skola hoppas åtminstone.”
Han såg på Alma.
”Du torde ha blifvit mycket skrämd?”
Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning.
”Inte så, Alma,” sade han. ”Försök att lugna dig.”
Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så, att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor, kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.
Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade reda på stort någonting.
Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.
”Mamma,” sade Arvi, ”det gör ondt i hufvudet och halsen.”
Han suckade och såg på modren.
”Mamma, känn på min panna, hur den bränner.”
Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.
”Jag kan inte, Arvi,” ljöd det hviskande från hennes läppar. ”Mina händer äro orena. Men säg det inte åt någon.”
Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter:
”Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller.”
”Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten.”
”Hvarifrån.”
”Uppifrån. Från himmeln. Men säg det inte åt någon.”
”Nej.”
Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo in.
”Vi få se i morgon,” sade läkaren, sedan han undersökt Arvi.
Sedan vände han sig till Alma.
”Men hur är det med er, fru Karell?”
De sågo på hvarandra, John och han.
”Ni duger inte till sjuksköterska i natt,” sade han, i det han kände på Almas puls.
Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med Arvi.
Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs i rummet bredvid.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.
Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt. Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen, som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af någonting...
Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen röra sig. Åter slöt hon ögonen.
Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd, vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och –! Hon pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.
Det kunde inte vara sant!
Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen bultade. Var det ändå sant?
Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.
”Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig.”
Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att hennes läppar rördes.
”Herre Gud, är frun sjuk?”
Mina närmade sig.
”Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?”
”Nej, nej!”
”Men frun är sjuk.”
”Åh nej.”
”Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna.”
Alma försökte stiga upp. Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade, men hon föll likväl icke.
”Arvi kopporna?”
Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn – Arvi flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.
Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.
”Smittkoppor,” suckade hon.
”Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro,” sade Mina, då Alma bara såg trött på henne.
”Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig, ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat! Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja. Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat.”
Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste stolen.
”Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa ute.”
”Inte blir jag sjuk.”
”Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru Leistén säga åt rektorn –”
”Hvad sade hon?” frågade Alma hastigt och ryckte till.
”Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att rektorn skulle fara och söka frun.”
”Hvilken tid var det?”
”Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo till Leisténs.”
”Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?”
”Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick fram och tillbaka öfver salsgolfvet.”
”För bort det der smutsvattnet, det luktar illa.”
Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.
Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.
Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat. Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad, eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof, och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det smärtade, förblef allt såsom förut.
Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans tillfrisknande.
Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg pall vid fötterna. En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt intåg.
Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han väntat något derifrån.
John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare.
Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen voro röda.
Alma såg på honom, under det hon stödde sig mot sängkanten. Lönade det sig att så der sörja deröfver, att gossen fick gå bort från synd och elände? Bättre vore, om döden toge bort äfven de andra barnen, innan de hunne sjunka i synd och skam. De voro ännu rena och oskyldiga...
Arvi hade nu svåra plågor. Men efter en stund skulle han få ro, evig ro i jordens sköte. Missunnade fadren honom denna lycka...
En sista rossling hördes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i händerna. Alma satt orörlig som en bildstod. Hvarför slocknade inte också hennes lif på samma gång...
En hvit kista gjordes åt Arvi och i denna en bländande hvit bädd. I spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig äfven öfver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i dödens närhet, besökande kommo och gingo med ljudlösa steg.
Det dånade så ihåligt, då locket spikades igen. Den der stora grofva karlen i sina tjocka vadmalskläder hade ingen försyn eller fruktan för att störa den sofvandes ro.
Klockorna ringde. Kistan var upplyftad på likvagnen, hästar och åkdon väntade vid porten på de åtföljande. Alma hade hela tiden suttit i en länstol vid bordet. Gästerna hade helsat på henne och sedan spridt sig i rummen. Några stannade hos henne, samtalande och frågande. Hon svarade ett och annat ord, allt hur det föll sig.
”Det var sorgligt! Ett så vackert barn. Och er enda gosse.”
”Vår enda gosse.”
”Och så hastigt. Var han sjuk ens en vecka?”
”Fem dagar.”
”Bara fem dagar? Det måtte kännas tungt.”
I början voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och röst sökte de inlägga deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som föga svarade emot deras inre känslor.
Men så snart de kommo i de öfriga rummen, återtogo de oförmärkt sin frihet. Herrarna höjde rösten, damerna hviskade och blefvo lifliga, några till och med skrattade ibland af förseelse.
Då började klockorna ringa. John böjde sig ned och sade något åt Alma. Det var tid att bryta upp. En högtidlig tystnad spred sig från rum till rum. Samtalet upphörde, alla reste sig och man drog sig småningom till dörren.
Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det svarta taket. Men grafven var bäddad mjuk och vacker medelst granris. Den hvita kistan sänktes ner mellan de gröna kvistarna. Menniskorna samlade sig deromkring för att se den. Presten läste, kastade mull på det vackra locket och läste åter. Alma höjde ej sina ögon från grafven. Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?
Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.