Boken om vårt land/Fäderneslandet
| ← Kapitel 2. Hemmet |
|
Kapitel 4. Ditt land → |
Flytta inte ett gammalt råmärke, ett
sådant som dina fäder hava uppsatt
Salomon Ordspråksboken 22:28
En morgon stod jag högt på stegen, som var rest emot taket av vår stuga. Jag kunde där se vida omkring. Långt från vår gård såg jag andra gårdar. Långt från vår gård såg jag ängar, åkrar, vägar, berg, skogar och sjöar.Jag visste väl, att världen är stor, men jag trodde icke att den var så stor. Och åter rann mig i hågen den underliga tanken, att detta skulle vara vårt land, vårt stora hem.
Jag klev ner från stegen. Min moder hade klippt sina får och satt vid trappan, där hon skilde i korgen den vita ullen från den svarta. Jag frågade henne: "Är allt detta land, så långt jag kan se, vårt fädernesland?"
Hon sade till mig: "Sätt dig här vid min sida, så vill jag säga dig det. Allt detta land, som du här kan se och ännu mycket härtill, är Finland. Före din fader bodde i detta land din farfader. Före honom bodde hans fader och förfäder icke allenast i denna gård, utan i många gårdar och i många delar av landet. Detta land var deras och därför är detta land våra fäders land, som gått i arv till oss, deras barn. Här hava de levat, arbetat, fröjdats och lidit långt före oss. Här hava de också dött och ligga begravna i jorden. Om icke dessa våra fäder arbetat så tåligt och ihärdigt, skulle vårt land nu vara en ödemark utan bröd. Om de icke vandrat i Guds fruktan och uppfostrat sina barn till Guds sanna kännedom, skulle vi nu vara blinda hedningar. Om de icke lärt sina barn nyttiga kunskaper, skulle vi nu vara okunniga vildar. Om de icke försvarat landet mot fiendens våld, skulle vi icke hava lag, rätt eller frihet. Ty detta land har lidit mycken nöd av kallt luftstreck och mycket övervåld av främmande makt. Men detta samma land var våra fäder mycket kärt, ja, så kärt, att de offrat det sin långa möda, sin timliga välfärd, sitt hjärteblod och sitt liv.
Därför måste vi alltid vara tacksamma mot våra fäder och hålla deras minne i ära. Vi måste hedra dem, såsom vi hedra fader och moder, på det att oss må väl gå och vi må länga leva i det land, som Gud givit oss. Vi måste alltid söka vara våra fäder värdiga, på det att icke deras odödliga andar må skåda med sorg och blygsel ned på ovärdiga barn. Det land, som de odlat och förskönat, skola också vi försköna och odla. Det land, som de så högt älskat och försvarat ända in i döden, skola vi älska och försvara liksom de.
Detta skola vi göra icke allena för deras skull, utan även för vår skull. Ty detta land har Gud beskärt oss, för att det må giva oss allt, vad vi behöva och hava kärt på jorden. Det giver oss kläder och bröd, arbete och lön, vänner och stöd. Det uppfostrar oss till gudsfruktan och alla mänskliga dygder. Det uppfostrar oss med sin kyrka och sina skolor. Det beskyddar oss med sin överhet och sina lagar, att ingen får göra oss orätt. Det bistår oss i alla goda och nyttiga företag. Det giver oss i livet ett bo och i döden en grav. Därför är ju detta land vårt stora hem. För detta land skola vi trofast arbeta och, om Gud så behagar, med heder dö.
Minns alltid, att Gud har givit oss detta land till vår egendom, för att det må uppfylla sin bestämmelse i världen, och för att hans vilja må ske såsom i himmelen så och på jorden. Ty jorden är Guds och allt vad däruppå är. Vi skola stå till räkenskap på det sätt, på vilket vi använt Guds gåva. Han skall en gång säga till envar av oss: ”Jag har gjort dig till fogde över din gård, till en förvaltare i detta land. Huru har du vårdat min gård? Huru har du förvaltat mitt land?” Vad skola vi svara Herren? Han, som dömer allt med sin rättfärdiga dom, skall hos oss endast finna synd och brist. Men vi skola bedja honom, medan vi ännu äro hans förvaltare, att han må giva oss en rätt stark, rätt trofast och alltid försakande kärlek till vårt fädernesland; på det att detta land må blomstra under hans allmakts beskärm och förkunna hans lov från släkte till släkte."