Boken om vårt land/Kapitel 102
|
(Kv. 6, 7, 8.)
Vid den tiden var fred och vänskap mellan Väinölä och Pohjola. Väinämöinen beslöt att söka sig en hustru bland Pohjolas döttrar i stället för den förlorade Aino.
Men Joukahainen bar i sitt sinne tankar på hämnd. Han smidde sig en eldbåge, snodde sin bågsträng av senor från Hiisis älg, täljde sig ekpilar, härdade dem i ormens etter och fjädrade dem med svalans vingar. Så beväpnad lade han sig i försåt för den gamla Väinämöinen.
Länge spejade han; slutligen såg han en mörk punkt nalkas i morgongryningen. Det var Väinämöinen, som red över havet på sin halmgula fåle, utan att dennes hovar vättes av vågorna.
Joukahainen grep sin båge. Hans moder varnade honom: ”Döda icke Kalevas son! Hans släkt är hög, och med honom försvinna sång och glädje från jorden.”
Något betänkte sig unga Joukahainen, men slutligen sköt han. Första pilen genomborrade molnet. Den andra trängde djupt ned i jorden. Den tredje pilen träffade Väinämöinens häst i vänstra bogen, och ryttaren stupade handlöst i havet. Då fröjdades Joukahainen och sade: ”Aldrig så länge tiden varar och månen lyser, skall Väinämöinen mera trampa Kalevas moar”.
Men Väinämöinen var icke död, ty sångens makt är odödlig. Nio dagar drevs han av stormen kring havet, och hans lemmar begynte styvna av köld. Då flög genom luften Lapplands örn, vars ena vinge sopade molnen, medan den andra berörde havets yta. Den tacksamma örnen mindes ännu björken, som Väinämöinen kvarlämnat på sveden till fåglarnas viloställe, och bar hjälten på sin rygg till en udde i det yttersta Pohjola. Här hade Pohjas lilla tjänsteflicka avtalat med solen och månen, att hon skulle tidigt uppstå om morgonen. Förrän dagen grydde, hade hon redan klippt sex ulliga får, tvättat borden, sopat golvet och burit soporna ut på åkern. Hon hörde Väinämöinens klagande röst och underrättade därom värdinnan, som förde honom till stugan och vederkvickte honom.
Om någon tid ledsnade Väinämöinen att leva som gäst i främmande land och lovade silver och guld, om man ville återföra honom till hembygden. Därtill svarade Louhi, Pohjolas värdinna: ”Här bära barnen blommor av guld, och hästarna bära bjällror av silver; men vill du åt mig smida Sampo av en svanfjäder, en mjölkdroppe, ett kornfrö och ett ullstrå, skall jag giva dig min dotter till hustru och föra dig hem.”
”Sampo kan jag icke smida”, svarade Väinämöinen, ”men jag vill sända till dig min broder Ilmarinen, som har smitt himmelens lock; han skall uppfylla din önskan.” —
”Det är gott”, menade Louhi. ”Jag vill återsända dig hem; men akta dig att se upp mot himmelen, förrän din häst tröttnar, annars drabbar dig ofärd.”
Väinämöinen begav sig nu med häst och släde på återvägen men hade ej hunnit långt, innan han hörde ett sus över sig och upplyfte sina ögon mot himmelen. Då såg han Pohjas oförlikneliga tärna sitta i glänsande vita kläder under norrskenets båge och spinna guldtråd för sin gyllene väv. Betagen av kärlek bad han den sköna tärnan nedstiga till jorden och bliva hans maka. Men hon gäckade honom och bad honom först klyva ett tagelstrå med en uddlös kniv, sedan slå knut på ett ägg, därefter skala näver av stenen och slutligen hugga ett gärdsel i isen, utan att minsta isstycke finge lossna. Detta allt utförde Väinämöinen; men när hon därtill bad honom timra en båt av hennes slända och utskjuta båten, utan att vidröra den, högg han yxan i knäet, såsom förut är berättat i sagan om järnets ursprung.