Boken om vårt land/Kapitel 103
|
(Kv. 10.)
Väinämöinen återvände, orolig över löftet att sända sin broder till Pohjola. Han uttänkte därför en list och sjöng vid vägen en himmelshög gran, i vars grenar hängde månen och Karlavagnen.
Väinämöinen fann Ilmarinen i smedjan och lockade honom att beskåda den praktfulla granen. Den ärliga smeden lät narra sig och klättrade upp i granen för att nedtaga himlaljusen. Granen gäckade honom och sade: ”O, du enfaldiga hjälte, nu har du som ett barn klättrat upp i min krona för att fånga månens skenbild och falska stjärnor!”
Strax framkallade Väinämöinen en stormvind, som förde hans broder ovanom månen och nedanom solen med sig till Pohjola. Ilmarinen hälsades med glädje av Louhi, som på det bästa undfägnade honom och framställde för honom sin dotter i präktiga kläder. För att vinna henne till hustru lovade han att smida Sampo.
Men för att smida behövde han smedja, blåsbälg, släggor och städ, och sådant fanns icke i Pohjola. Ilmarinen var icke rådlös: han valde sig ett passande ställe mellan stora stenblock och skaffade sig, vad han behövde. Arbetet började, trälarna skötte blåsbälgen. På tredje dagen drog smeden ur ässjan en gyllene båge, men bågen hade onda vanor, den ville var dag sikta på en människas huvud. Ilmarinen bröt den i stycken, kastade den i elden och framdrog följande dag en guldsmyckad båt. Även den hade oseder, drog utan orsak i krig och sändes samma väg som bågen. Nästa dag uppstod ur elden en guldhornad ko med solens och sjustjärnans märke på pannan, men hon hade ovanan att sova i skogen och utstjälpa mjölkstävan. Hon kastades i elden, och nu framdrogs en gyllene plog. Den åter hade den oseden att plöja andras åkrar och kastades som de andra i elden. Nu tog Ilmarinen vindarna till sina smedjedrängar. Ostan pustade, västan pustade, sunnan blåste än mera, och nordan ven med sin fulla kraft. Lågan stod ut genom smedjans gluggar, gnistorna sprakade, sotet dammade, röken steg i täta virvlar upp emot Jumalas gård.
Så förgingo ånyo tre dagar, och nu framdrogs äntligen Sampo ur ässjan. Ilmarinen svängde hurtigt sin slägga och hamrade konstverket färdigt. Det var ett hemlighetsfullt, dyrbart trollredskap. Vid Sampos ena kant var en mjölkvarn, vid den andra en saltkvarn, vid den tredje en penningkvarn; där malades ett mått till förtäring, ett till försäljning, ett till förvaring. Däröver blev Louhi mycket glad och skyndade att gömma det mäktiga redskapet bakom nio lås, på nio famnars djup uti kopparberget.
Men när Ilmarinen fordrade sin belöning, uppfann Pohjolas tärna många undflykter. Hon hade så många sysslor ogjorda; hon hade ej plockat markens bär, ej sjungit vid stranden, ej lekt i lövskogen, och om hon flyttade bort, vem skulle då locka vårens gökar att gala på kullarna? Ilmarinen ledsnade vid dessa betänkligheter, och när Louhi, som vunnit sin önskan, icke hade något emot hans hemresa, återvände han i båt tillbaka till Väinölä.