Boken om vårt land/Kapitel 105
|
(Kv. 13, 14, 15.)
Stolt av sina bragder begärde Lemminkäinen Pohjolas sköna tärna till maka. ”Nej”, svarade modern, ”henne får ingen sämre hjälte än den, som har fångat Hiisis snabba älg.” Lemminkäinen tog sina ormsnabba skidor, och det blev en jakt, så att gnistorna flögo kring vida Lappland. Älgen undkom, skidorna bräcktes. Nu var intet annat råd än att begära nya skidor av Ukko och bedja Tapios lilla tärna med sin honungspipa väcka den sovande skogsfrun. Mielikki vaknade, Tapio klädde skogen i silver, och jägaren återvände med den fångade älgen.
”Ännu fattas något”, sade Pohjas värdinna. ”Innan du får min dotter, måste du betsla Hiisis bruna, eldfrustande häst.” — Lemminkäinen tog sin silvergrimma och såg på avstånd hästen springa i rök och lågor. Då var intet annat råd ån att anropa Ukko om ett järnhårt hagel, som avkylde lågorna, och skrämd av haglet stack hästen godvilligt sitt huvud i grimman.
”Ännu fattas något”, sade Pohjas värdinna. ”Innan du får min dotter, måste du med ett enda pilskott skjuta den sköna svanen på Tuonis älv.” — Lemminkäinen begav sig på väg till underjorden. Men här lurade på honom Ulappalas blinde herde, grep en orm ur vattnet och sköt ormen tvärtigenom den unge hjältens lever. För sent ångrade Lemminkäinen nu, att han förgätit ormorden, och tänkte döende på sin älskade moder. Herden vräkte honom ned i den svarta älven, och där högg honom Tuonis blodgiriga son i stycken med sitt förfärliga slagsvärd.
Under tiden hade Lemminkäinens moder och hans förskjutna maka var dag med oro betraktat den profetiska borsten. En morgon sågo de borsten drypa av blod. Modern uppskörtade sin klänning och gick att söka sin förlorade son. Kärleken bevingade hennes steg; kullarna dånade, dalarna höjdes, bergen sänkte sig, där hon framgick. Omsider kom hon till Pohjola. ”Var är min son?” — ”Jag vet icke”, sade värdinnan, ”kanske ha björnar och vargar sönderslitit honom på isen. Eller har den stackarn drunknat i forsen.”
”Lögnerska”, sade modern, ”vill du ej säga mig sanningen, skall du dö!”
Nu måste Pohjas värdinna omtala de farliga proven. Modern gick att söka den förlorades spår. Hon undanröjde stubbar och stenar, sprang över kärren, sam genom vattnen, frågade furan, vägen och månen. De sade sig alla hava nog att tänka på egna sorger. Men den milda solen förbarmade sig över henne och berättade Lemminkäinens sorgliga öde.
Nu fick modern av Ilmarinen en kopparräfsa, vars tinnar voro två hundra meter i längd. Solen sände sin brännande stråle ned till den mörka underjorden och sövde Tuonis folk. Modern gick att räfsa i dödens svarta flod, som strömmar genom underjorden. Hon arbetade länge, outtröttligt, och fann till sist sin älsklings sönderstyckade kropp. ”Kasta karlen i vattnet”, ropade korpen, ”siken har ätit hans ögon, gäddan har bitit hans skuldra.” — Men en moder misströstar icke. Hon bad ådrornas vänliga vårdarinna, Suonetar, sammanknyta den dödes pulsar; hon bad Fumala hopfoga de styckade lederna; hon bad Mehiläinen, biet, att hämta honung från Tapios boning. Alla hörde hennes böner. Biet flög över nio hav och vände åter med sju balsamskålar. Den dödas kropp helades, men livet var borta.
Åter sände modern biet till stjärnorna. Biet flög in i Skaparens källrar, där goda andar tillredde balsam i silverkittlar, och återvände med denna kostliga läkedom. Lemminkäinen vaknade som ur en svår dröm. ”Jag har sovit länge”, sade han. — ”Ja”, sade den ömma vårdarinnan, ”ännu mycket längre skulle du hava sovit, om ej din arma moder vakat för dig”.
”Ack”, suckade Lemminkäinen, ”mitt hjärta är borta hos Pohjas tärnor. Ännu har jag ej skjutit Tuonis svan.”
”Lämna dina usla svanar”, bannade modern, ”och prisa hellre Skaparens godhet, ty av egen kraft har jag intet förmått. Han allena kan återkalla de döda från Tuonela.”
Och de återvände till hemmet.