Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

106. Väinämöinen i Tuonela.


(Kv. 16.)

Väinämöinen ville timra en båt och saknade virke. Åkerns gosse, Sampsa Pellervoinen, gick ut att söka virket i skogen och kom till en asp. ”Låt mig stå”, sade aspen, ”masken har ätit mitt hjärta, och gör man en båt av mig, skall jag sjunka”. Sampsa kom till en fura. ”Låt mig stå”, sade furan, ”jag är full med skador, och kråkan har kraxat uti min krona”. Sampsa gick till eken, och eken sade sig vara fullkomligt oskadad; endast göken hade galit uti hennes gröna grenar. Sampsa fällde eken, och Väinämöinen begynte timra sin båt med sång.

Redan hade han sträckt kölen och hopfogat sidorna, när han märkte, att honom fattades tre ord för att timra de översta sidborden. Varifrån skulle han få dessa ord? Månne från svalans huvud, från svanens hjässa, från gåsens vingar? Han dödade svalor, svanar och gäss i ändlös mängd, men orden funnos ej där. Han sökte ord under renens tunga och på ekorrens läppar, fann många men icke de rätta. Då beslöt han att söka orden i dödsgudens boning, det mörka Tuonela.

Väinämöinen begav sig på väg, gick tre veckor genom björkskog, häggskog och enskog; då såg han på avstånd Manas ö i den svarta floden och ropade till Tuonis dotter, att hon skulle hämta åt honom en färja. Tuonis lilla dotter klappade byk vid stranden och frågade, varför han, oskadd av sår och sjukdom kommit till dödens boning. Väinämöinen svarade med undanflykter: Tuoni själv hade fört honom till Manala, järnet hade dräpt honom, vattnet och elden hade bragt honom om livet. Men Tuoniflickan lät icke bedraga sig. Hade Tuoni hitfört dig, skulle han klätt dig i Manas handskar; hade järnet dräpt dig, skulle du drypa av blod; hade vattnet dränkt dig, skulle du vara våt; hade elden bränt dig, vore ju skägget avsvett. Väinämöinen måste bekänna, att sångens släde gått sönder, att ordens mede brustit för honom. ”Ve dig, dåre”, sade Tuoniflickan, ”att du utan orsak kommit till Manala. Vänd genast om, ty många ha kommit hit, men få ha återvänt.”

Väinämöinen svarade: ”Kvinnor må vända på halva vägen; en man gör det icke”. Alltså blev han färjad över den svarta floden. I Tuonis gård bjöds öl till undfägnad, men maskar och grodor kröpo i dryckesstopet. Inga ord ville man giva honom, och härifrån, sade man, skulle han aldrig återvända.

Väinämöinen fördes till vila, men aktade sig väl att falla i sömn. I Tuonis gård fanns en gumma med sned haka och en gubbe med endast tre fingrar. Gumman spann koppartråd, gubben band därav en två hundra meter lång not. Tuonis son med sina järnfingrar utlade noten snett över floden för att avstänga all utväg till flykt. Men Väinämöinen, som märkte ofärd hota, förvandlade sig till en orm och slingrade sig genom det farliga stängslet. Om morgonen gick Tuonis son att vittja noten. Hundra foreller fann han och tusen småfiskar, men Kalevas hjälte hade undkommit och lyckligt återvänt tillbaka till hemmet.

Ganska glad var Väinämöinen att så hava undgått dödens snaror. ”Aldrig”, sade han, ”aldrig i tiden må någon levande självmant nedstiga till Tuonis mörka boning. Aldrig må heller någon skada en skuldlös nästa, ty varje brottsling skall vila på glödheta hällar under ett tak av ormar i Tuonis gård.”

Sedan berättar en annan saga, huru Väinämöinen väckte med sin kraftiga sång den döde jätten Vipunen och begärde av honom de tre orden. Jätten uppslukade den förmätna sångaren i sitt ofantliga gap, men Väinämöinen byggde i hans mage en smedja och plågade jätten så länge, att denne måste giva honom både orden och friheten.

Nu lyckades Väinämöinen timra sin nya båt, och därtill behövde han varken spik eller yxa. Otäljd och utan spånor byggdes båten med sång.