Boken om vårt land/Kapitel 108
|
(Kv. 31—53.)
I Karelen bodde två bröder, Untamo och Kalervo. De råkade i strid om fisket och svedjemarken. Striden slutade så, att Untamo dödade sin broder Kalervos släkt och brände hans gård. Kalervos olyckliga hustru bortfördes i träldom och födde kort därefter en son, som kallades Kullervo. Denna gosse visade tidigt en sällsam styrka. Tre dagar gammal slet han sönder sin linda och bräckte vaggan. Untamo fröjdades åt hans styrka och hoppades i honom få en stark träl, mera värd än hundrade andra.
När gossen räckte en man till knäet, begynte han eftersinna, huru han skulle hämnas sin faders död och sin moders träldom. Detta märkte Untamo, fruktade blodshämnden, lade gossen i en tunna och kastade honom i vattnet. Efter tre dagar fann han gossen sittande på sin tunna med ett metspö i handen. Nu gjorde Untamo ett stort bål av näver och kådigt virke. Gossen kastades i elden, men efter tre dagar återfanns han oskadad, rörande med en stake i kolen. Tredje gången lät Untamo hänga gossen i ett träd, men återfann honom, muntert ritande bilder i trädstammen. Då tröttnade Untamo att förgöra gossen och sade till honom: ”Om du förhåller dig väl, skall du få stanna som träl i gården.”
Kullervo växte stark och skötte illa en träls sysslor. Han skulle vårda ett litet barn; han bröt barnets arm, utstötte dess öga, lät det dö och uppbrände dess vagga. Därefter skulle Kullervo hugga en sved; då ödelade han hela skogen. En annan gång skulle han gärda en åker och reste ett gärde av de högsta furor, men utan ingång. Han skulle tröska råg och tröskade allt till sådor. Slutligen vredgades Untamo och sålde för en ringa penning den obändiga trälen åt Ilmarinen.
Nu skulle Kullervo valla gårdens kor och fick av värdinnan i sin matsäck ett bröd, där hon inbakat en sten. Kullervo vallade hjorden, satte sig om kvällen att äta och bröt sönder mot stenen sin faders kniv. Full av sorg och vrede jagade han hjorden att förgås i kärret och drev till gården en annan hjord av biörnar och vargar. Ilmarinens hustru gick ut att mjölka korna och blev söndersliten av vilddjuren. Så förgicks den unga kvinnan, den så högt beundrade, så länge efterlängtade Pohjabruden. Henne kunde Ilmarinen aldrig förgäta, och hans håg var mörk som sotet i smedjan.
Efter denna vilda bragd flydde Kullervo fågelfri i skogarna och kom slutligen till en undangömd stuga, där han återfann sina föräldrar, vilka han ansett döda. Nu ville han redligt arbeta, men illa hade han blivit uppfostrad och gjorde allting förvänt. Båten rodde han sönder, noten stötte han till blånor; slutligen blev han en stor brottsling. Då förbannades han av sin fader och förbannade själv sitt olyckliga öde. Hans moder allena älskade honom när alla övergåvo honom.
Kullervo drog till Untamos gård, hämnade blodigt sin släkts skymf och utrotade Untamos hela släkt. Efter den hårda striden drog han hem till sin faders stuga. Ingen emottog honom, stugan var öde, ugnen kall, alla döda utom Musti, den trogna hunden. Kullervo grät på sin moders grav och irrade fridlös omking i ödemarken. Slutligen kom han till ett ställe i skogen, där han begått ett stort brott, och där hade ljungens blommor vissnat. Då drog Kullervo sitt svärd och frågade, om det ville dricka ett skuldbelastat blod. ”Gärna”, svarade svärdet; ”varför skulle jag icke detta, när jag så ofta druckit oskyldigt blod?”
Och den starka Kullervo, Kalervos son, störtade sig på sitt eget svärd.
Men när Väinämöinen erfor Kullervos öde, varnade han efterkommande släkten att uppfostra barn med vettlös hårdhet, ty av sådana barn bliva sällan goda och kloka människor. Kullervo uppfostrades som en föraktad träl; därför blev han en vettlös brottsling och en olycklig man.