Boken om vårt land/Kapitel 110
|
(Kv. 41, 44.)
Förgäves letade Väinämöinen i havet sin sjunkna kantele. Då hörde han en björk klaga vid stranden. ”Varför gråter du björk?” — ”Må jag ej gråta”, svarade björken ”när jag står här så övergiven? Männen skala min näver, barnen dricka min saft, flickorna bryta mitt löv, hösten tager min krona och lämnar mig naken att frysa uti den långa vintern«. — ”Sörj icke mer”, sade Väinämöinen; ”när du nästa gång gråter, skall du gråta av glädje.”
Väinämöinen tog björken och gjorde av honom en kantele. När vårens gök gol i eken, droppade guld från hans tunga, och därav togos kanteles skruvar. I svedjelandet satt en ung tärna, väntande på sin fästman. Icke grät hon, icke heller var hon rätt glad; hon sjöng för sig själv en visa i den vackra sommarkvällen. ”Giv mig dina lockar!” sade Väinämöinen. Och hon gav sina mjuka lockar: därav blevo kanteles strängar.
Väinämöinen satt på silverkullen och sjöng. Kantele låg på hans knä, och hans lätta fingrar rörde vid strängarna. Hela naturen betogs av undran och glädje. Ekot dånade genom bergen, havets dolda klippor uppstego till vattenytan, furorna bugade sig skälvande av fröjd, och ängens blommor kysste varandra. Alla skogens djur, alla luftens fåglar, alla havets fiskar, ja, maskarna i mullen närmade sig för att lyssna till dessa sköna toner. Själva björnen lunkade över sandmon och klev i ett träd för att bättre höra; själva örnen lämnade sina ungar i boet, och tusen små fåglar satte sig kvittrande på sångarens skuldror. Tapio med allt sitt husfolk gick till berget att lyssna. Mielikki klädde sig i blå strumpor och röda skoband. Luftens undersköna tärnor satte sig på guldmolnets rand. Solens och månens döttrar tappade av beundran sina gyllene vävspolar. Havskonungen med sitt skägg av vass dök upp mellan näckrosbladen. Vellamo stödde sig mot klippan. Sotkottaret, svanarnas systrar, borstade sitt långa här och tappade av undran sin borste i sjön.
Lika underbart trängde kanteles spel in i människors hjärtan. När det ljöd i stugan, darrade taket; golvet sviktade, ugnens stenar rörde sig, fönstren klingade. Icke fanns en så tapper hjälte, icke man eller kvinna, ung eller gammal, som icke grät av glädje vid kanteles välljud. Män blottade sitt huvud, ynglingar böjde sitt knä till marken, bygdens tärnor stodo med tårfyllda ögon, små flickor glömde sin glada lek. Aldrig, så länge månen bestrålat jorden, hade någon dödlig förnummit så sköna toner. Från Väinämöinens egna ögon strömmade strida tårar ned genom sex gyllene gördlar och försvunno i havet. Korpen ville uppsamla dem, men knipan hann före honom. Hon upptog dessa dyrbara tårar, och se, de voro nu förvandlade till skinande pärlor, värda att smycka en konungs krona.