Boken om vårt land/Kapitel 113
|
Mångenstädes i vårt land har man funnit besynnerliga stenar, som tyckas vara formade av människohand och likna allehanda verktyg. De hittas stundom i åkerjorden, stundom på bottnen av uttorkade sjöar. Somliga tyckas ha varit begagnade till yxor, andra till knivar, andra åter till huggjärn, borrar, spjutspetsar, pilspetsar, notsänken och annat mer, som icke alltid kan utgrundas. Några bland dessa stenredskap hava sedan förvarats av folket och betraktats med en vidskeplig vördnad, emedan man trott dem vara nedfallna åskviggar och ansett dem hava en trolldomskraft till att bota sjukdomar eller skydda mot allehanda ont.
Numera har man samlat många tusen sådana redskap, ty man vet, att de begagnats av människor, som icke känt metallernas bruk. För mycket länge sedan, sannolikt några årtusenden före vår tideräknings början, på en tid, som kallas stenåldern, hava sådana människor bott i vårt land och många andra länder. De behövde hugga träd till båtar eller jaktredskap, men då de icke kände järnet, sökte de någon hård sten, som icke lätt söndersmulades och höggo eller slipade den med andra stenar, till dess att den fick skapnaden av en yxa. Därtill gjorde de ett skaft av trä som stacks in i ett hål i stenen eller bands fast vid dess övre ända och så var stenyxan färdig. På samma sätt uthöggos och slipades andra stenredskap. I brist på bättre hjälpte man sig med dessa ofullkomliga verktyg och vapen; ja, de gjordes ofta med stor omsorg och konstfärdighet, så att några bland dem äro ganska prydliga. Men när dessa forntidens människor lärde sig göra bättre verktyg, först av koppar och sedan av järn, bortkastades eller förglömdes stenredskapen, som då blevo överflödiga, och efterkommande släkten trodde dem vara trolltyg. Några stenredskap brukas än i dag, såsom slipstenar, huggna not-sänken och skavste-nar, med vilka man avskrapar håren av hudar som garvas.
Ingen känner närmare de forntida folk som i vårt land begagnat dessa redskap av sten. Men man har dock genom jämförelser mellan stenredskap, som funnits i Finland och Sverge, kommit till den slutsatsen, att ett med svenskar eller tyskar besläktat folk redan vid denna tid bott i sydvästra Finland, eller väster om Kymmene älv, de tavastländska sjöarna samt Esse å. Stenredskapen från östra Finland utvisa, att i denna trakt bott människor, som stått i förbindelse med folken i det nuvarande Ryssland. — Stenålderns folk måtte ha varit vildar, som levat av jakt och fiske och haft sitt tillhåll i bergsklyftor eller jordkulor. Många sagor finnas ännu om dem i ödsliga bergstrakter. De kallas bergsfolk, hiisifolk, och det är möjligt, att just de äro sagornas jättar. Mellan vil-darna och de senare invandrade folken måste ha varit en strid på liv och död om landets besittning. Vildarna som varit svagare, hava då försvarat sig med list och för-såt och därför blivit ansedda för onda troll. Men överallt måste den råa, okunniga människan slutligen vika för den kunnigare och kraftigare. Så har det också hänt dessa vårt lands första vilda inbyggare. De hava nödgats draga sig undan till otillgängliga ödemarker och småningom förgåtts eller blandats med sina besegrare.