Boken om vårt land/Kapitel 115

Boken om vårt land av Zacharias Topelius Om svenskarna

Sverge och Norge äro riken, som under föregående århundrade varit förenade under samma konung; men numera har vartdera sin egen konung, såsom de förr hava haft. Norrmännen äro ett litet, men kraftigt och upplyst folk, som fordom seglat ut på djärva krigståg kring alla Europas kuster. Emedan de sällan kommit till Östersjön, hava finnarna icke haft mycken beröring med dem, men desto mera med de närmare boende svenskarna, först som fiender, sedan som vänner.

Svenskarna voro från början två skilda, men besläktade folk, göter och svear, som sedan förenades. Innan de blevo omvända till kristendomen, dyrkade de naturens krafter, som i deras föreställning voro gudar med mänskliga gestalter. Deras förnämsta gud var Tor, en godmodig och orimligt stark man med järnhandskar och en tung hammare. Då han körde åskans vagn över him-melen, sprakade gnistor under dess hjul, och dånet hördes ki ing hela världen. Han var fruktansvärd, då han med sin blixt krossade träd och klippor, men välgörande, då han åt den törstande jorden sände regn. Han är bondens gud och blir med tiden hemmets beskärmare. Vid hans hammare viges bruden, gives namn åt barnet, avlägges eden, och dess tecken avbildas ännu på gravstenen. Frej (herren) var en ung man i gyllene hjälm. Han far i vagn kring landet och bringar människorna äring, frid och vällust Då är det en glad tid och festlighet överallt. Han kallas ock Yngve Frej och blev stamfader för en konungaätt (Ynglingar). Hans hustru hette Freja. I luften härskade Odin. Man föreställde sig honom som en äldre, väderbiten man med ett spjut i handen. Då vinden gnyr, rider han i spetsen för de avlidnas andar genom luften, och nordbon tycker sig än i dag höra, hur den vilda jakten går fram. Odin blir med tiden en krigsgud, som för de fallna kämparna (valr) till Valhall, de »dödas palats» i underjorden eller bergets salar. Han är hövdingarnas och vikingarnas gud. Onsdag, torsdag och fredag ha namn efter Odin, Tor och Frej.

Många andra gudar omtalas i den fornnordiska guda- läran, men man vet icke, att dessa dyrkats av svenskarna. Där läser man om valkyrjorna, vilka gingo framför kämparna i striden och utkorade dem, som skulle falla och om nornorna, vilka spunno livets trådar.

Lyckans lotter,

liv och död,

hjältars öde —

allt är av dem.

Nordiska sagor berätta, att gudarna skapat världen av jätten Ymers kropp, havet av hans blod, himmelen av hans huvudskål. Mitt på jorden var gudarnas borg Mid-gård, och jättarna bodde vid havsstranden. En gång funno gudarna två förtorkade träd på stranden och skapade av dem de första människorna Ask och Embla, som fingo bo i Midgård. Sagan visste också, att världen skulle förgås på den yttersta dagen i Ragnarök, och då skulle alla gudar stupa i striden mot de onda makterna, men åter uppstå till ett bättre liv i beständig ära och segerglädje. På detta sätt har sagan ombildat kristna föreställningar.

Hednatidens svenskar hade tempel, där särskilda präster hemburo åt gudarna folkets offer, bestående av mat och dryck, men vid de stora festerna även av boskap och människor. Vida bekant var svearnas lysande tempel i Uppsala med bilder av Tor, Frej och Odin.

Svenskarna lydde en tid flere småkonungar, men över dem härskade en gemensam drott eller överkonung. Han var deras överstepräst men kunde ingenting göra mot folkets vilja. Ty detta folk älskade friheten så högt, att bönderna valde konungen, och var bonde ansåg sig vara lika god karl som han.

Svenskarnas högsta ära var av ålder det krigiska hjältemodet. Deras håg stod beständigt till stora bragder och ett ryktbart namn. De trivdes icke längre hemma i sitt land, som då var betäckt av stora skogar och ödemarker. Äldsta sonen ärvde sin faders gård, och de yngre sönerna måste försörja sig själva. När våren kom, sköto dessa ut sina fartyg, som de kallade drakar, klädde sig i vapenrustning och drogo ut på vikingatåg för att vinna ära och byte i främmande länder. De strövade vida omkring och land- stego än här, än där på Östersjöns kuster, överföllo de där boende folken, tvungo dem att betala skatt och plundrade allt, vad de kunde föra med sig ombord. Stundom byggde de även befästa borgar vid kusterna och förläde där krigsfolk för att indriva skatten. Så landstego de även på Finlands kuters och voro överallt fruktade fiender, emedan ingen kunde stå dem emot.

När det led mot hösten, vände vikingarna hem ifrån sina krigståg och fördrevo den långa vintern med krigiska le-kar eller med gästabuden vid mjödbägaren, medan skalderna sjöngo de tappras ära och hjältarna gjorde löften om nya bragder för nästa sommar. Dessa fruktade krigare voro dock trofasta i vänskap, ordhålliga, gästfria, älskade sång och ansågo det icke värt att leva, om de ej lämnade kvar ett ärat namn för eftervärlden.