Boken om vårt land/Kapitel 119
|
I alla länder hava de första kristna med glädje givit sitt liv för Guds uppenbarade ord, och så skedde även i Finland. Sedan biskop Henrik någon tid oförskräckt predikat den kristna läran, miste han sitt liv för Guds rikes utbredande bland hedningarna.
Länge visste folket berätta flere sägner om hans död. Här säges ha varit en hednisk man vid namn Lalli, som hyste hat till biskopen. På en av sina resor om vintern skall då biskopen hava kommit till Killais by i Nousis socken och där åkt in till Saaris gård, som ägdes av Lalli. Lalli va.r frånvarande, och biskopen begärde mat av hans hustru Kerttu. När detta vägrades, lät biskopen sina tjänare taga, vad de behövde, men betalade allt, vad de tagit, och reste så vidare. Lalli kom hem med sina drängar från skogen, och Kerttu beklagade sig över biskopen och hans folk. Då lät Lalli spänna för sin släde, åkte efter biskopen, upphann honom 8 mil därifrån på isen av Kjulo sjö och slog ihjäl honom med sin yxa.
En helgonsaga berättar, att biskopen bar en dyrbar ring på sin tumme. Lalli avhögg tummen för att komma åt ringen, men tummen föll i snön på isen och kunde ej återfinnas. Följande vår rodde en blind gubbe med sin son över Kjulo sjö, och gossen såg en korp hacka med näbben på ett flytande isstycke. De rodde då dit och funno på isstycket biskop Henriks tumme med ringen. När den blinda vidrörde sina ögon med den avhuggna tummen, fick han sin syn igen. Och till minne av biskop Henrik bär Åbo domkapitel än i dag den avhuggna tummen med ringen avbildad i sitt sigill.
En annan berättelse säger, att Lalli vid hemkomsten burit den döda biskopens mössa på huvudet. När hans hustru Kerttu frågat honom, varifrån han fått en så grann huvudbonad, hade han velat avtaga mössan, men då hade allt hans hår följt med mössan från huvudet. Sedan såg man länge i alla Finlands kyrkor målade bilder av trä, föreställande biskop Henrik, som trampar på sin mördare ‘Lalli. Och Lalli framställdes där utan hår på sitt huvud.
En tredje saga berättar, att en trogen tjänare tagit vård om den döda biskopens kropp och kört söderut, först med häst, sedan med oxe. Där oxen av trötthet stannat, byggdes Nousis kyrka, och där förvarades länge biskop Henriks ben. År 1300 blevo de med stor högtidlighet förda till Åbo domkyrka, och denna dag, den 18 juni, firades sedan som helgdag. Benen inlades uti ett silverskrin vid kyrkans högaltare och ansågos för en dyrbar relik eller kvarleva av helgonet. Ty liksom konung Erik blev även biskop Henrik efter döden dyrkad som helgon. Han ansågs som vårt lands skyddspatron, vilken beständigt beder till Gud för Finlands välgång. Folket anropade länge den helige Henrik, att han måtte bedja för alla sjuka, alla nödlidande, alla olyckliga och bedrövade i vårt land. I synnerhet bad man därom vid Henriksmässan, som firades på helgonets dödsdag den 19 januari och fått namn efter honom. Då var även en marknad i Åbo, vilken har bibehållits ända till våra tider.