Boken om vårt land/Kapitel 124
|
Ännu på Birger Jarls tid strövade lapparna med sina renhjordar kring norra ^ och mellersta Finland ända ned till Birkkala socken i Satakunta. Denna socken har fått sitt namn av birkkarlarna, som voro beväpnade köpmän, vilka hade en upplagsplats i dessa bygder. De bedrevo handel med lapparna och fingo sedan konungens tillstånd att indriva skatt av dem, på det att lapparna skulle bliva Sverges rike underdåniga. Och birkkarlarna underkuvade lapparna med mycken grymhet och egennytta.
En av birkkarlarnas hövdingar säges ha hetat Matts och var vida berömd som en oförskräckt kämpe. Om honom berättas följande sägen. Ryssarnas storfurste hade ock en övermåttan stark kämpe, som hette Pohto. Honom sände storfursten för att utmana den bästa av svenska konungens kämpar till envig. Pohto kom och ingen vågade möta honom. Då sändes bud efter Matts, som bodde i Vesilaks. Matts var genast färdig och förbehöll sig endast, att striden skulle uppskjutas till följande morgon. Man visste, att Pohto var osårbar genom trolldom, och begagnade natten, när Pohto sov till att förlama hans trolldom med ännu starkare trollord.
Nästa morgon utvaldes en holme i Vesilaks sjö till plats för enviget. Båda kämparna rodde dit sin båt. Matts fattade Pohtos båt och stötte den med brak tvärs över sjön till andra stranden. — »Vad gör du?» frågade Pohto. — »Den, som skall få sin viloplats här på holmen behöver ingen båt», svarade Matts. Därpå drog Pohto förgrymmad sitt svärd och avhögg i första hugget Matts’ högra hand. Matts sjönk ned på knäet, och Pohto ropade hånande: »Du hoppar som en trana (sinä hyppäät niinkuin kurki)!» — Men Matts, som var vänsterhänt, sprang upp och ropade: »Ännu kan jag flyga!» Varpå han i ett enda hugg avhögg Pohtos huvud. Till belöning för denna bragd fick Matts av konungen Laukko gård i Vesilaks och kallades från den tiden Kurk, av ordet kurki, trana. Han blev stamfader för den berömda Kurksläk-ten.
Birkkarlarna drogo efter de flyende lapparna, ned gjorde många av dem och inträngde i Österbotten. De underlade sig landet, grundade Kyrö socken och blevo så rika genom sin handel med fisk och skinnvaror, att de levde som furstar. Men lapparna blevo allt fattigare och flydde allt längre norrut, till dess att de funno sin sista fristad i nordens snöiga ödemarker.