Boken om vårt land/Kapitel 126
|
Den tolvte biskopen i Åbo hette Hemming. Under hans tid rotfäste sig kristendomen överallt i landet. Där en kyrka fanns med sin präst, där blev en socken. Och socknarna hade mycket olika storlek. Närmast kring Åbo var många små, tätt befolkade socknar, men i öster - botten voro endast tre, nämligen Kyro (Storkyro), Pe-dersöre och Kemi. Hela Savolaks och Karelen, utom Viborg, hade blott en kyrka och en socken, Savolaks, som nu kallas Sankt Michel. Och när biskopen reste kring landet, måste han stundom tillbringa natten under bar himmel i skogarna, emedan det var så långt mellan gårdarna.
Biskop Hemming hade ett befäst slott, Kuustö nära Åbo och red omkring med en livvakt av 40 beväpnade män. Han var en sträng ordningsman och en nitisk överherde. Han utfärdade stadgar för sina präster, så att allt skulle gå rätt till, och fordrade av folket tiondedelen av all bärgad säd, allt fiskafänge och övriga inkomster, vilken skatt kallas tionde. Detta tyckte ej folket om och vägrade mångenstädes att betala tionden. Då lät biskopen bannlysa de motsträviga. Det var ett hårt straff. En bannlyst var utstött från kristna människors samfund; aldrig fick han gå i kyrkan, ingen fick giva honom mat, när han var hungrig, eller dricka, när han var törstig, och vem som helst fick strafflöst döda honom. Det hände ock, att en hel socken belädes med bannlysning. Då stängdes kyrkan, klockorna fingo ej ringa, helgonens bilder överhöljdes, intet barn fick döpas, intet brudpar vigas, ingen död jordfästas. Detta injagade en sådan förskräckelse, att även de mest motspänstiga slutligen måste erlägga tionden.
På den tiden härjade i hela Europa en stor pest, som kallades digerdöden. Mångenstädes utdog nästan allt folk, så att ett eller två barn blevo kvar. Vida bygder förvildades: hög skog växte kring de övergivna kyrkorna. Denna förödande pest torde härjat även i Finland. Därtill kommo krig, missväxt och hunger, så att stor nöd var i landet. Det var gott för Finland att då hava en så mäktig biskop som Hemming. Ty han satt i rikets råd och utverkade nyttiga förordningar för sitt land.
I Sverge regerade vid den tiden en svag konung, som hette Magnus Eriksson, och fick av sina ovänner öknamnet Smek. Det var då sed och lag, att Sverges folk valde konung vid Mora sten i Uppland, österlandet, som nu kallas Finland, hade hittills icke haft en sådan rättighet; men år 1362, när konung Håkan blev samregent med sin fader konung Magnus, fick lagmannen över österlandet rättighet att med biskopen och hans präster samt 12 män av allmogen deltaga i Sverges konungaval. Därmed följde rättighet för vårt lands ombud att deltaga i riksdagarna. Och från denna tid var Finland icke mera ansett såsom ett erövrat land, utan hade lika rätt som Sverges gamla landskap att råda i rikets angelägenheter.
Ty detta länder svenskarna till heder och tack, att de icke ville förtrycka Finland, utan upplyfta detta land och dess folk till sin jämlike. Efter år 1335 fick ingen kristen man eller kvinna i Sverges rike mera vara träl. Från samma tid är ock varje finne en fri man, som endast lyder sitt lands lagar. De svenska lagarna infördes i Finland småningom och med folkets goda vilja, ej genom våld, ty finnarna hade icke haft egna lagar. År 1347 stiftades en för hela riket gemensam lag, och Finland hade sin egen lagman och sina egna domstolar.
Biskop Hemming dog år 1365. Lång tid därefter, år 1514, blevo hans ben upptagna ur graven och lagda uti ett dyrbart skrin. Han ansågs då såsom Finlands andra helgon men den helige Henrik ansågs vara förmer.