Boken om vårt land/Kapitel 129

Kapitel 129. Om den katolska läran.

De första kristna trodde Guds ord, som apostlarna och ev angelisterna predikat för dem. Detta ord bevarades i de heliga skrifter, som kallas bibeln. Men ännu kände man icke konsten att trycka böcker. Emedan alla böc- ker skrevos med handskrift, voro de dyra och sällsynta. Virmo kyrka köpte en gång en bok och betalade den med Kintikkala hemman. Loimijpki kyrka köpte även en bok och betalade den med 360 mark i nuvarande myntvärde. Få kunde läsa Guds ord i bibeln, och villfarelser uppkommo.

Några av världens kristna församlingar voro större och rikare än andra. Därigenom blevo deras föreståndare (biskopar) mera ansedda. Om någon tid voro biskoparna i Rom och Konstantinopel de mest ansedda. Dessa ville vara förmer än alla andra och blevo inbördes oense. De kristna delade sig då i två stora avdelningar eller kyrkor. Biskopen i Rom blev huvudman för den västerländska eller latinska kyrkan, som kallade sig den katolska (allmänna). Biskopen i Konstantinopel, som då var huvudstad i det grekiska kejsardömet, blev huvudman för den österländska eller grekiska kyrkan.

Biskopen i Rom kallades påve. Han ville anses såsom aposteln Petri efterträdare, åt vilken Frälsaren hade givit himmelrikets nycklar. Därför betraktade han sig som Guds ståthållare, vilken kejsare, konungar och alla fölk borde vara underdåniga. Han ville också ensam uttyda den kristna läran, så att alla borde tro på hans ord, såsom vore det Guds ord. Den, vilken icke trodde, som påven ville, kallades kättare eller vilsefarande och blev förföljd eller bannlyst eller bränd på bål.

Den kristendom, som först blev införd i Finland, var den katolska läran eller påvens kristendom. Den var mycket uppblandad med mänskliga villfarelser, men man hade då ingen bättre. Den var dock en kristen tro, som bekände vår Frälsare Jesus Kristus och det eviga livet. Den var därför på sin tid en stor välgärning för vått folk, och många fromma kristna hava blivit saliga även i denna ofullkomliga tro. Påven och hans präster lärde dock folket mycket, som icke hade sin grund i Guds ord. De lärde, att påven har makt över människors tro och samveten. De lärde, att människan kan bliva salig genom sitt eget lidande eller genom goda gärningar, då likväl Guds ord lär oss, att all vår rättfärdighet och salighet är i Jesus Kristus allena. Men de katolska prästerna gåvo synder- nas förlåtelse (avlat) åt dem, som läste ett visst antal böner eller fastade vissa tider eller hudflängde sig själva eller åhörde mässan eller gåvo allmosor och testamenten till kyrkor. Ja, till sist skedde en sådan styggelse, att syndernas förlåtelse såldes för penningar.

Vidare lärde påven, att de dödas själar brännas rena från synd i skärselden och kunna lösas från denna med själamässor. Katolikerna tillbedja jungfru Maria och helgonen; därför hade också i vårt land var och en sitt skyddshelgon, som han anropade, fastän alla helgon varit fattiga syndare liksom vi. Men de katolska prästerna ville vara sådana medlare, att ingen kunde bliva salig förutan dem. Alla skulle bikta sig för dem, och de skulle smörja alla döende med en invigd olja. Ty de brukade inviga olja, vatten, vin, vapen, hus, gårdar och fartyg. Ja, de döpte kyrkklockor och hade många underliga vidskepliga bruk, som nu äro avskaffade i vårt land.