Boken om vårt land/Kapitel 132
|
I början hade alla fria män lika rättigheter inför lagen. Men snart begynte de mäktiga, de rika, de kloka, de flitiga förskaffa sig vissa företräden framför andra. Så uppkommo under katolska tiden Finlands fyra stånd eller samhällsklasser, som alla hade sina särskilda företräden eller privilegier.
Det första ståndet var ’prästerna, som redan hade sådana företräden, när de inkommo i landet med den katolska kyrkan. En präst betalade ingen skatt och fick icke dömas av andra än präster. Därnäst begynte rika och mäktiga män att utgöra ett särskilt stånd, som kallades adel. En adelsman betalade ingen skatt för sin jord, allenast han ställde häst och ryttare till konungens tjänst i krig. Därefter begynte städernas borgare att förskaffa sig privilegier för sin handel, och sist fingo även bönderna sina privilegier, på det att de icke skulle förtryckas av herremännen. Allt detta skedde efter hand och under många inbördes strider. Prästerskapet och adeln hade nästan all makt under katolska tiden och kallades frälsemän, emedan deras jord var frälsad (befriad) från skatt. Borgare och bönder, som betalade skatt kallades ofrälse. I nyare tid har adeln allena kallats frälse och alla andra ofrälse.
En adelsman uppfostrades från barndomen till krigare. När han blev 7 år gammal, kunde han såsom små-sven passa upp förnäma herrar och fruar. När han blev 14 år, fick han ett svärd och kunde följa med i krig. Därefter blev han sven eller väpnare och slutligen riddare, när han utmärkt sig genom berömliga bragder.
Då måste han fasta och ensam vaka en natt i kyrkan vid sina vapen. Därefter svor han sin riddared: att alltid vara trogen, frukta Gud, ära konungen, vara hövisk mot kvinnor och beskydda de värnlösa. Sedan böjde han knä, och konungen eller en äldre riddare gav honom riddarslaget med flata värjan över axeln. Han kläddes nu från topp till tå i järn, fick hjälm, harnesk, sköld, ett gyllene bälte och förgyllda sporrar. När det icke var krig kunde han i denna rustning uppträda vid de krigiska lekar, som kallades tornerspel. Där sutto många förnäma herrar, fruar och fröknar som åskådare kring en ringbana. Riddarna redo i sporrsträck emot varandra och sökte att med långa lansar stöta varandra av hästen. Den, som blev segervinnare, red sedan i triumf kring skranket och mottog sin belöning av den skönaste fröken.
Endast riddare kallades på den tiden herrar och deras hustrur fruar. Mången tapper finsk riddare av de berömda släkterna Kurk, Tavast, Djekn, Frille, Stjärnkors, Stålarm, Tott, Spåre, Horn, Fleming och andra släkter utmärkte sig genom lysande vapenbragder. Hemma på sina befästa gårdar levde de tarvligt, fördrevo tiden med jakt och åto vid det stora ekbordet tillsamman med sina tjänare samma mat som de. Men vid högtider och gästabud klädde de sig i praktfulla, guldstickade dräkter, och där stektes hela oxar, där dukades kostliga rätter, där runno vin och mjöd ur stora fat flere dagar å rad. Det ringare folket visste icke av annan ståt än de praktfulla kyrkorna. Endast i Åbo och Viborg funnos rika borgare. Den fattiga bonden var glad, när han icke behövde blanda bark i sitt bröd.