Boken om vårt land/Kapitel 134
|
Under de sista femtio åren av Kalmarunionen ville icke svenskar och finnar lyda konungen av Danmark, utan valde sig egna riksföreståndare. Sten Sture den äldre styrde Sverge berömligt i nära 30 år, men hade föga tid med Finland, som då blev förhärjat av ryssarna. Efter honom kom Svante Sture, en tapper och bister krigsman. Sist styrdes riket av Sten Sture den yngre, en mild och älskad herre, som stupade år 1520 i striden mot danskarna.
De danska konungarna ville ej avsäga sig Sverges krona. En av dem hette Hans. Han fick makten en tid över Sverge och Finland, men blev fördriven, och då blev ånyo krig med Danmark. Den tiden voro danskarna icke välkomna i Finland. De landstego från sina skepp vid kusterna, plundrade och brände gårdarna samt skyndade med sitt byte tillbaka till skeppen. Bönderna vid kusten hade sällan hjälp av krigsfolket och måste försvara sig själva. De nedsänkte stenar och pålar i farlederna, ut-gillrade spända bågar vid skogsvägarna och nedrullade stora stenar från bergsbranterna på den anryckande fienden. Allt detta hjälpte dem icke mycket. En natt i augusti månad år 1509 vaknade Åbo stads borgare av larm och vapengny. Danskarna hade överfallit staden, inträngde i husen, dödade många invånare och plundrade allt, vad de överkommo. Det rika Åbo kom sedan ej mer till sin förra välmakt, och i landet var mycken ofrid den tiden.
Efter konung Hans blev hans son, Kristian //, konung i Danmark och lyckades underlägga sig Norge, Sverge och Finland. Han var så klok och djärv, att han skulle ha blivit en av nordens största konungar, om han icke tillika varit falsk och grym. Han lovade rikets förnämsta herrar frid och kunglig ynnest, om de ville komma till hans kröning i Stockholm. De finska herrarna trodde icke konungens löften och blevo hemma. De svenska herrarna kommo. I två dagar var ett stort, gladeligt gästabud; men på tredje dagen stängdes Stockholms portar. Många fängslades, anklagades och dömdes till döden som kättare emedan påven hade bannlyst Sten Stures anhängare.
Två biskopar, inånga herrar och borgare blevo inför konungens ögon halshuggna på Stockholms stortorg. Detta grymma löftesbrott kallades Stockholms blodbad, och från den dagen kallades konungen Kristian tyrann.
Därefter upprestes galgar mångenstädes i Sverge, och bödeln fick mycket arbete. Konungen sände till Finland Hemming Gad, Sverges största statsman, som i många år tjänat sitt land, men i sitt go:de år tjänade kung Kristian. Hemming Gad berättade här, att Kristian var en god och ärlig konung. Finnarna trodde honom och gåvo sig godvilligt under det danska väldet. Men konungen sände bud till sina hövdingar att fortsätta blodsdomarna även i Finland. Många tappra finska män blevo halshuggna och vid Raseborg föll även Hemming Gads vita huvud för bödelsyxan. Nu trodde sig konung Kristian vara säker i alla sina riken, ty på samma sätt hade han utrotat allt motstånd i Norge.
Men Guds rättvisa dom kom över den grymma konungen och störtade honom från höjden av hans makt. Först reste sig Sverges bönder, sedan även Finlands adel och bönder emot den falska kung Kristian, som fläckat sina händer med så mycket oskyldigt blod.
Då var här en finsk adelsman, som hette Nils Grabbe till Grabbacka. Han ställde sig i spetsen för en liten skara oförvägna män och begynte på egen hand föra krig mot danskarna. Nils Grabbe stod i hemligt samförstånd med folket, seglade längs kusterna och visste allt, vad danskarna företogo sig. Han smög sig i land om nätterna, överföll danskarna, medan de sovo i länsmansgårdarna, tillbommade dörrarna och innebrände sina fiender. Han var allestädes och ingenstädes. Rätt som danskarna sökte honom vid Borgå, fingo de veta, att han varit vid Kumo. Strax därefter var han vid Reval. Danskarna voro aldrig säkra för honom, och slutligen injagade Grabbe en sådan skräck, att ingen fiende vågade visa sig i landet utan större krigsstyrka. Men även när danskarna kommo manstarka, vågade ingen av dem sova om nätterna; så rädda voro de alla för Nils Grabbe.