Boken om vårt land/Kapitel 136
|
Sedan Gustav Vasa befriat största delen av Sverge skickade han en liten krigshär till Finland under befäl av Nils Vestgöte. Finska adeln utrustade krigsmän, och om hösten år 1521 begynte den förenade finska och svenska hären belägra Åbo slott. Hövdingen där var en tysk, som kallades junker Tomas och hade krigsvana tyska legoknektar samt kanoner och alla förnödenhetei. De belägrande däremot voro illa utrustade. De stodo där hela vintern och kunde ingenting uträtta, men junker Tomas med sitt folk gjorde utfall från slottet. Därvid tog han flere svenska herrar till fånga, utom att han redan förut hade inspärrat finska fångar i slottets fängelser. En morgon upprestes höga galgar på slottsmurarna. I dem lät junker Tomas hänga några av fångarna för att trotsa och håna deras landsmän, och Nils Vestgöte såg sin egen broder hänga i galgen.
På vintern kom befallning från kung Kristian, att döda de fångar, som ännu voio vid liv, och junker Tomas lät icke säga sig detta två gånger. Bödeln fick nytt arbete, två finska riddare och flere av ringare släkt blevo halshuggna i slottet. En av fångarna hette Erik Fleming, en ung, dristig och klok finsk adelsman. Han ställde sig som en nitisk anhängare av konung Kristian och sade sig icke hata någon så mycket som den upproriska Gustav Vasa. När Fleming en tid bortåt fört sådant tal, blev han icke allenast skonad, utan vann även den grymma jun-kerns förtroende. En afton begärde Fleming att under hatten få göra ett utfall mot de belägrande, och junker Tomas samtyckte i hopp om att få hänga flere fångar. Fleming tog med sig de finska och svenska fångar, som ännu voro vid liv, samt till deras bevakning en trupp tyska knektar. I nattens mörker ryckte han fram mot svenska lägret, men hade förut sänt hemligt bud till Nils Vestgöte. Plötsligt omringades hans trupp av Nils Vestgötes folk. Då vände Fleming och fångarna strax sina vapen emot de tyska knektarna; dessa beVo nedhuggna till sista man, och de befriade fångarna mottogos med glädje uti det svenska lägret.
Emellertid förgick vintern. Det starka slottet kunde ej intagas, och det första det blev öppet vatten kom en dansk flotta tili Åbo. Belägringen måste upphävas. Åbo blev åter plundrat av danskarna, och en stor eldsvåda uppkom därav, att Nils Vestgötes krutkällare sprängdes i luften.
Fram på sommaren år 1522 fick junker Tomas befallning att samla en mängd livsmedel i Finland och föra dem över till Stockholm, där danskarna då belägrades av Gustav Vasa. Tomas seglade ut med en talrik flotta. När han närmade sig svenska kusten, sände han ett litet fartyg förut att speja, om någon fiende syntes till. Då råkade just Erik Fleming med en svensk flotta ligga på lur bakom en holme. Han övermannade oförmärkt det danska fartyget och förde besättningen fången till de svenska skeppen. Därpå klädde han sig och sitt folk i de fångna danskarnas kläder, gick ombord på det lilla fartyget och styrde med fulla segel mot danska flottan. Junker Tomas såg fartyget nalkas, blev nyfiken att höra, vad budskap det förde, och lät ro sig i en båt till spej arfartyget. »Vad nytt?» frågade han. »Allt väl!» svarade Fleming i sin danska jacka. Då klev junker Tomas ombord på fartyget. Knappt var han på däcket, innan han märkte oråd och ville hoppa tillbaka i båten, men i detsamma blevo han och hans båtkarlar gripna. Fleming styrde nu åter mot svenska skärgården liksom för att visa vägen, och danska flottan, som sett junker Tomas gå ombord på fartyget, följde efter. Snart angrep Fleming danskarna, som voro utan anförare, och tog hela deras flotta utom ett fartyg, som kallades »Finska prinsen». Detta fartyg försvarade sig tappert ända till kvällen mot hela svenska flottan, måste skjutas i brand och sjönk med allt sitt folk.
Junker Tomas fördes fängslad till Gustav Vasa och blev till straff för sin grymhet hängd i en ek. Det grämde honom mest, att han, som var en riddare, icke en gång aktades värdig ett rep av hampa, utan hängdes uti bastrep. Men Erik Fleming blev en rik och mäktig man samt amiral över svenska flottan.