Boken om vårt land/Kapitel 139
|
Mycket självsvåld hade uppkommit under de förra oroliga tiderna. Men konung Gustav I var en sträng herre, som icke tillät någon oordning i riket. Bönderna i Tavastland hade varit vana att fiska och jaga i Österbotten. När då andra nybyggare bosatte sig där, blevo tavasterna avundsjuka, överföllo nybyggarna och brände deras gårdar. Konungen straffade strängt detta övervåld. Och en annan gång, då savolaksarna icke ville lyda hans be- fallningar, skrev han till dem: »I skolen veta, att vi fördenskull äro eder rätte herre och överhet, på det att vi skola regera eder och icke I oss.»
Ännu skarpare näpste konungen de finska adelsmän, som förtryckte bönderna. De rikaste och mäktigaste herrar i Finland voro den tiden bröderna Fleming. Bönderna klagade över dem, och konungen skrev till sin gunstling Erik Fleming, som då var riksråd och amiral över krigsflottan: »Vi hava förnummit, herr Erik, desse fattige mäns mångfaldiga klagomål, att I gören dem orätt, och när de klaga sin nöd för oss, som tillbörligt är, binden I dem och plågen dem så hår-deligen, att somliga hava gått en hel vinter fridlösa i skogen. Så, efter det vi ej kunna lida att I så svårt överfallen de fattiga förmana vi eder, att I rätten eder själve i dessa saker så, som I viljen ansvara för Gud och oss». — När denna förmaning icke hjälpte, skrev konungen en annan gång: »Därest icke eder olaga skjutsning och gästning bliver avskaffad, så skall en del av de länsmansgårdar springa, så att det skall knaka i dem.»
Och det stannade icke vid tomma ord. Både Erik Fleming och andra herrar miste gång efter gång de gårdar och förläningar, konungen givit dem. Den tiden fun-nos inga gästgivargårdar, och bönderna måste ofta utan ersättning giva herrarna skjutshästar, mat och härbärge. Till att förekomma detta inrättade konung Gustav den första skjutsordningen. Och för att icke fogdarna skulle utkräva olagliga skatter, uppskrevs all jordegendom i den första jordaboken och indelades i mantal, så att varje mantal skulle betala en viss skatt. Konungen hade många gårdar i Finland och föreskrev själv, huru ’de skulle skö- tas. Han betraktade sig såsom rikets husbonde och ville sköta om allt.
Konung Gustav var två gånger i Finland. Ena gången skipade han lag i Åbo; andra gången hade han råkat i krig mot Ryssland. Efter något buller vid gränsen inryckte ryssarna med en stor krigshär och belägrade Viborg i januari månad år 1556. Där funnos många hästar, och för att de icke skulle lida brist på foder, skickade hövdingen i Viborg nattetid lastvagnar, som skulle köra in hö till slottet. Det var då en bar vinter utan snö, och när hövagnarna kördes tillbaka över kavelbron till slottsholmen, uppkom ett starkt dån av vagnshjulen. Detta oförklarliga buller hörde ryssarna i nattens tystnad och trodde icke annat, än att en stor finsk krigshär var i antågande för att undsätta Viborg. Strax övergåvo de sitt läger; somliga drogo genast bort, de övriga fördrevos av Viborgs besättning.
Emellertid var konung Gustav i Åbo med sin drottning och några av sina barn. Han betogs på gamla dagar av fruktan och var redan betänkt på att resa den långa vägen över Torneå tillbaka till Sverge, när underrättelse kom om fiendens avtåg. Följande år slöts fred med Ryssland.
Konung Gustavs barn gjorde honom bekymmer, men folket välsignade honom. Sedan han tagit ett rörande farväl av folkets församlade ständer, dog den store konungen år 1560 med det minne för eftervärlden, att han mottagit ett fattigt, förhärjat rike under främmande välde, men lämnat det fritt och blomstrande ifrån sig.