Boken om vårt land/Kapitel 142
|
Konung Gustav hade ett ordspråk: »En gång säga och därvid bliva är bättre än hundrade gånger tala.» Detta lade konung Erik icke på hjärtat. Han liknade icke sin stora fader: han var misstänksam, rädd, vankelmodig och grym. Han förslösade rikets skatter på dåraktiga frierier och praktfull kröning. Han utnämnde grevar och friherrar, men fruktade sedan, att adeln ville störta honom från tronen. Då utsände han spejare överallt och trodde, vad dessa berättade honom. Därav lät han förleda sig till många olyckliga våldsgärningar och var en tid av fruktan och samvetskval från sina sinnen. Så förspillde han folkets tillgivenhet och blev fruktad som en tyrann.
Utom med Polen hade konung Erik råkat i stric med Danmark. Detta krig fördes med stor grymhet på båda sidor, och flere landskap vid danska gränsen blevo i grund förhärjade. Många finnar tjänade i konungens krigshärar och flottor. De utmärkte sig genom sin tapperhet, stundom ock genom sin grymhet, ty de förvildades av kriget. Finnarna voro den tidens bästa bågskyttar. Då brukades väl redan kanoner och tunga bössor, vilka lades på stöd och tändes med lunta; men finnarna förlitade sig hellte på sina goda bågar. Där behövdes starka armar att spänna de hårda bågskivorna, som voro av stål.
Vid den tiden begynte också finska krigshövdingar vinna ett frejdat namn. Estland hade nu givit sig under svenska väldet. Henrik Klassan Horn till Kaukas förde med statskonst och tapperhet befälet i detta land. Klas Krister son Horn till Åminne var Sverges berömdaste sjöhjälte. Aldrig hade svenska flottan varit så mäktig i Östersjön som på konung Eriks tid under Klas Horn. Första gången var han amiral i tre dagar och hann därunder slå den danska flottan. Sedan förstörde han gång efter gång Danmarks och Lybecks krigsflottor, tog deras handelsfartyg, uppbar danska tullen i Öresund och hotade Köpenhamn. Efter dessa segrar höll Klas Horn ett triumftåg i Stockholm, därvid den danska amiralen Otto Rud mäste gå med som fånge i tåget. Konung Erik utfor i hårda ord mot Rud och ville i ett anfall av vrede genomborra honom med värjan. Då fattade Klas Horn konungens arm och sade: »Denne man har stritt tappert för sitt fädernesland och förtjänar snarare beröm än tadel.» Konungen lugnade sig, och Klas Horn blev lika berömd för sin frimodighet som för sina segrar. Denna finska hjälte dog i pesten år 1566 och ligger begraven i Uppsala domkyrka vid sidan av Gustav Vasa.
Nils Schenk förde ett litet krigsfartyg vid namn Troi-lus, bemannat med finnar. I sjöslaget vid Buchov år 1565 styrde det stora danska amiralskeppet Jägmästaren akter ifrån på Troilus »som en havsörn över en and.» Kajutan i Troilus krossades, en mast föll överbord, och danskarna inkastade en änterdragg för att fasthålla Troilus. Då spände 70 finnar sina stålbågar, pilarna haglade och fällde danskarna. Den tappra danska amiralen Herlöv Trolle lät blåsa i trumpeten, där han stod på Jägmästarens akterdäck i stålblått harnesk och hatten prydd med det danska vapnet tre kronor. Nils Schenk tog sitt tunga »rör» (sitt gevär) och sköt amiralen. Då avhöggo danskarna äntertåget och flydde. I ett annat sjöslag ej långt därifrån låg Troilus i fyra timmar sida vid sida med ett stort danskt fartyg, som hette Kristoffer, och anfölls från alla håll. Nils Schenk och hans finnar försvarade sig så, att Kristoffer blev skjuten i sank, och dess sårade danske hövding gick med sitt fartyg till botten.
Till lands gick kriget illa för svenskarna. Folket kno-tade, och konung Erik måste frigiva sin broder hertig Johan ur fängelset. Strax därefter förenade sig hertigen med sin yngre broder, Karl av Södermanland, gjorde uppror och störtade Erik från tronen år 1568. Den olyckliga konung Erik satt länge i hårt fängelse och dog slutligen av gift, som hans broder Johan lät giva honom. I Abo slott finnes ännu ett trångt tornrum, där konung Erik en tid satt fången.