Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

144. Pontus De la Gardie och hans tid.


Efter Erik XIV blev hans broder Johan konung i Sverge. Han efterlämnade icke något berömligt minne. Konung Johan III var fåfäng, vankelmodig och svag, rädd i motgång, övermodig i medgång. Under hans tid fick adeln så stora företräden, att varje adelsman ansåg sig vara en konung på sin gård. Riket oroades av tvister om religionen, ty konung Johan hade i hemlighet övergått till katolska läran och ville, att hans folk skulle göra detsamma. För den skull införde han ånyo många katolska kyrkobruk och försökte att återställa klostren i riket. Biskopen i Åbo Paul Juusten, som skrivit den första finska biskopskrönikan, dog av sorg över dessa tilldragelser. Efter honom kom en biskop vid namn Erik Eriksson med tillnamnet Sorolainen. Han var en lärd och from, men eftergivande man, som lydde konungens vilja mer än tillbörligt var för en lutersk biskop. Därför lade konungen hela den finska kyrkan under hans styrelse, så att Finland åter var ett enda biskopsstift.

I Ryssland regerade då en tsar eller storfurste vid namn Ivan IV som för sin grymhet fått tillnamnet »den förskräcklige». Han hade friat till Katarina Jagellonica och fått korgen, när hertig Johan av Finland fick ja. Detta kunde Ivan den förskräcklige icke glömma, och när de ryska sändebuden i Stockholm blivit plundrade vid upproret mot konung Erik, utbröt ett nytt krig mellan Ryssland och Sverge. Ryssarna inföllo i Finland om vintern 1572, medan de finska trupperna försvarade Estland, och härjade landet gruvligen ända till Helsingfors. Kriget gick en tid ganska illa för finnarna.

I svenska hären tjänade då en fransman, som ette Pontus De la Gardie. Han fick år 1580 överbefälet mot ryssarna, och nu vände sig krigslyckan. De la Gardie intog det gamla fästet Kexholm vid Vuoksens utlopp i La-doga, gick över det frusna havet från Viborg till Estland och intog Narva. Sedan han fördrivit ryssarna från Estland, intog han största delen av Ingermanland och blev genom sina bragder vida berömd. Ryssarna fruktade honom, svenskarna prisade honom, och när de ville säga, att någon var en karlakarl, sade de: »Det var en Pontus». Finnarna visste många sägner om Pontus De la Gardie. Branta berg, gamla befästningar och långa kavelbroar ha fått namn efter honom. Sju kilometer öster om Vill-manstrand ser man ännu ett djupt och brett dike, som varit början till en kanal från Saima, och detta kalla? »Pontuksen kaivanto», Pontusgrävningen.

En höstafton i november månad år 1585 återvände den berömda hjälten i båt på Narovafloden i Estland från en fredsunderhandling med ryssarna. Den gamla båten var lastad med folk och kanoner; en planka lossnade, båten sjönk, och 18 personer drunknade. Bland dem var Pon- tus De la Gardie. Efter hans död vände sig åter krigslyckan. Ryssarna voro villiga till fred, men den fåfänge konung Johan ville kalla sig herre till Ingermanland. Kriget bröt ut med en ny häftighet. Två gånger, om vintrarna 1590 och 1592, inföllo stora ryska härar i Finland. Det var skaror av många tusen ryttare. De kommo som en stormvind, nedhöggo och bortförde människor, slaktade boskapen, uppbrände byarna och återvände med sitt byte lika snabbt som de kommit. Största delen av landet blev ödelagd, och alla, som hunno fly, gömde sig mitt i vintern i skogarna. Långt i höga norden rasade kriget. De finska bönderna plundrade ryska området ända till Vita havet, och de ryska bönderna plundrade norra Österbotten ända ned till Bottniska viken.

Omsider slöts fred. Svenskarna återgåvo Kexholm och Ingermanland. Ivan den förskräcklige var död av samvetskval, sedan han hade ihjälslagit sin egen son med en järnspira. Konung Johan III var ock död med ett ont samvete, sedan han låtit giva sin broder konung Erik gift. För sådana onda furstar måste folken då blöda.

Orättvisa gör allt land öde, och ont leverne omstörtar de
väldiges säte. Vish. bok. 6: 1.