Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

147. Om Johan Fleming.


Klas Flemings son Johan, en trofast och högsint yngling, tjänade vid konung Sigismunds hov, men reste om sommaren 1598 till Finland för att besöka fädernegodset Svidja. En dag kom herr Arvid Stålarm till Svidja gård och föreställde den unga Fleming, att han, som var konungens kammarherre, borde kvarstanna i Finland för att hålla konungens folk vid gott mod. Johan Fleming svarade: »Jag vill icke ens förråda min konungs hund, än mindre hans slott och land. Kan jag något göra, skall jag nog stanna kvar och våga allt med finnarna i den farlighet, som nu är.»

Alltså stannade han kvar och blev fången med Stålarm i Åbo slott. Hertigen lät kalla till sig den unga mannen, hans dödsfiendes son, kände medlidande med hans ungdom och lovade honom nåd, därest han ville övergiva konungen och tjäna hertigen. Johan Fleming böjde ett knä och svarade: »Jag har ingen skälig anledning att övergiva den trohet, jag svurit min konung, dock beder jag eders furstliga nåde på det ödmjukaste om försköning.»

»Varför vördar du mig icke med tvenne knän?» frågade hertigen.

»Den hedern sparar jag åt Gud och min konung», svarade Fleming.

Då mörknade hertigens blick, och han sade: »Du giver nogsamt till känna, att du ärvt din faders natur och stora mod, och du varnar oss för det, som i framtiden vore att vänta, därest du finge leva.»

Med dessa ord var Johan Flemings dödsdom fälld. Han fördes till döden med andra finska herrar den 12 november 1599. Under vägen sände Fleming till sin moder sitt testamente och en ring, det enda han sade sig hava att skänka henne. Hon skulle dock giva sig till freds, sade han, och veta, att han gladeligen gick denna väg. Därpå hälsade han vänligt de kringstående och gick lugn inom spetsgården. Här talade han till folket, bedyrade sin oskuld och sade till skarprättaren, i det han gav honom penningar: »Gör ditt ämbete!» Varpå han knäföll, lade sitt huvud på stupstocken och dog, värdig sin hjältemodiga fader, 21 år gammal.

Knappt hade hans huvud fallit, innan hans halvbroder Olof, som han mycket älskat, skyndade fram och knäföll vid stupstocken, på det att hans blod skulle blandas med Johans. Med dessa bröder utdog den friherrliga ätten Fleming till Vik; den andra kvarlevande grenen kallade sig Fleming till Villnäs.

Så trofasta voro finska män även emot en konung, som brutit ord och löften.