Boken om vårt land/Kapitel 150
|
När Karl IX dog från sitt ofullbordade verk, blev hans Uxiga son Gustav Adolf vid 17 års ålder konung i Sverge. Han var lika mild, som hans fader varit hård, och försvarade sanningen intill döden. Därför blev han Sverges och Finlands största konung.
Under hans regering uppväxte i detta land ett krigiskt folk. Det var sådana tider, att de prövade kraften och modet I de beständiga krigen togos varje år fleie tusende unga män från plogen och skickades att strida i främmande land. Varje man blev liksom född till krigare. Folket måste betala stora utskylder och blev mångenstädes förtryckt av herrar och fogdar. Då litade alla, näst på Gud, på sin unga konung. Han vistades ofta och länge i Finland. Han hörde folkets klagomål, han skipade rättvisa och bestraffade våldsverkare. Han stiftade Åbo hovrätt, tillsatte en ny biskop i Viborg, förbättrade läroverken, ordnade riksdagarna. Han grundläde städerna Gamla-karleby, Nykarleby, Nystad och Torned. Han älskade finnarna, liksom de älskade honom. Han hade lärt känna dem redan som barn, när han var här med sin fader, och fadern hade låtit kalla honom Finlands storfurste. Ingen konung har så väl förstått finnarnas hjärtelag som den store Gustav Adolf, och han aktade högt deras tapperhet, trohet och pålitlighet.
År 1616 lät han kalla Finlands ständer till en lantdag i Helsingfors. Där församlades adelsmän, biskop, präster, borgare, bönder och några av krigsfolket. Konungen begärde deras råd och hjälp under den svåra krigstiden, och alla voro beredda att trofast uppoffra allt för fäderneslandet. De beviljade nya skatter, de uppställde nya krigshärar, de uppmanade Sverges folk att följa deras föredöme. En stark anda av endräkt och mannamod levde då hos det finska folket. Det hade alltid kunnat strida och lida: nu lärde det även att segra.
Med Danmark slöts en hård fred, med Ryssland och Polen var ännu krig. Konungen drog varje år själv i fält och lärde sig krigskonsten. Den tappra hjälten Evert Horn blev skjuten vid belägringen av en rysk fästning. Konungen sörjde honom mer än om han förlorat en stor stad, och lät i sin närvaro begrava honom med stora äre-betygelser i Åbo domkyrka.
Det ryska kriget slöts med seger genom freden i byn Stolbova år 1617. Sverge fick Nevafloden och Inger-manland, där nu Petersburg är beläget, varigenom Finland på den sidan fick en förmur. Dessutom avträdde ryssarna Kexholms län, varigenom Finland utsträcktes ända till Ladoga.
Kriget med Polen fortfor ännu i tolv år och slöts med ett stillestånd. Konung Gustav Adolf hade blivit en stor fältherre, och hans krigare hade härdats i alla faror. Vid denna tid rasade ett förhärjande religionskrig i Tyskland. Kejsaren i Österrike och hans katolska bundsförvanter ville förtrycka de folk, som bekände sig till den evangeliska luterska läran, och tvinga dem att övergiva sin tro. Men detta var den svåraste våldsgärning, ty Gud allena är herre övermänniskors samveten. De evangeliska folken ledo blodiga nederlag och vände sig i sin nöd till sin trosför-vant, konungen av Danmark, med begäran om hjälp. Han drog ut, men blev slagen av kejsarens fältherre Tilly. Då vände sig de olyckliga, förtryckta folken med samma bön till konungen av Sverge. Det var. ingen ringa fara att våga en strid mot så mäktiga motståndare, men konung Gustav Adolf aktade Guds rena ord och samvetsfriheten för det högsta på jorden. Hans folk tänkte som han, och så beslöto konungen och rikets ständer att hjälpa sina hårt förtryckta trosförvanter i Tyskland, på det att de själva och alla folk måtte få dyrka Gud efter sin tro och sitt samvete.
Då drog konungen med sina svenska och finska krigare frimodigt ut i det stora trettioåriga kriget och seglade år 1630 över till Tyskland.