Boken om vårt land/Kapitel 161
|
Aderton år gammal var tolvte Karl, när han besegrade danskar och ryssar. Från den tiden blev han Europas hjälte. Världen prisade hans oförlikneliga tapper het, hans blygsamhet efter segern, hans mildhet .mot de besegrade, hans rena seder och hans oskrymtade gudsfruktan. Hans folk drömde endast om segrar, hans krigare — hans »karoliner» — tyckte det vara den största ära att få strida och dö för en sådan konung.
Och framåt gick kung Karl från seger till seger. Han lekte med farorna; kulorna tycktes undvika honom. Han vände sig nu mot sin tredje fiende, konung August den starke av Polen. Där hjälpte ej, att konung August kunde med blotta händerna sönderkrama en hästsko: allt måste vika för hjälten från norden. Han övergick breda floder i fiendens åsyn; han nedgjorde stora, tappra, välrustade härar. Han gick sin farfaders väg, intog allt Polens rike, avsatte konung August och tvang polackerna att välja en ny konung, med vilken han slöt förbund. Slutligen inryckte han i August den starkes arvrike Sachsen och tvang sin motståndare att bönfalla om fred.
Sju år efter slaget vid Narva stod kung Karl på höjden av sin makt. Det fanns intet namn så stolt som hans; det fanns ingen krigshär så van att segra. Kejsare och konungar darrade, när än en gång dessa fruktade nordbor visade sig i Tyskland.
Men Herren Gud såg, att ära och hjälterykte hade blivit kung Karls lust, och att mycket oskyldigt blod hade
flutit i Polen. Därför satte Gud, som är starkare än den starkaste hjälte, ett mål för konungens segrar och förblindade honom genom hans framgång. Hans väg i Polen var såsom .seglarens väg i havet: allt vek, där han gick fram, men efter honom slogo vågorna samman, folket reste sig och förjagade hans anhängare. Nu ville kung Karl till sist kuva det ryska riket och tågade till södra Ryssland, där han väntade bistånd av kosackerna. Men under de sju år, han lämnat ryssarna ostörda, hade tsar Peter lärt sig krigskonsten av svenskarna och inövat stridbara härar. Kung Karl trängde allt längre fram och fann intet bistånd, endast ödelagda länder och förbittrade fiender. Hans krigare följde honom; den stolta hären vann nya segrar; men smälte alltmer tillhopa, och Peter slog de förstärkningar, som sändes från Finland.
I juni månad år 1709 belägrade konungen fästningen Pultava i södra Ryssland, 200 mil från sitt eget rike. Där blev han omringad av tsar Peter med en här av 55,000 man och 132 kanoner. Svenska hären var 18,400 man stark; den led brist på livsmedel och krut, men vända om var icke kung Karls vana. Det var den 28 juni. Oförfärade som alltid anföllo och togo hans trotsiga krigare de ryska skansarna. Men nu var den hittills aldrig sårade hjälten illa sårad av en kula i foten och kunde ej rida omkring och ordna striden. Där blev oreda i befälet: en del av hären ryckte längre fram och blev fången; en annan del stannade och blev anfallen av en stor övermakt under tsarens eget befäl. Efter en fruktansvärd strid måste svenska hären vika; 2 500 lågo döda, 2,000 voro fångna; resten samlade sig kring konungen och tågade söderut. Där är en stor flod vid namn Dnjeftr, och i den faller en mindre flod vid namn Worskla. I vinkeln mellan dessa floder blev återstoden av svenska hären ånyo omringad av ryssarna. 12,500 man måste giva sig fångna; 1,500 und-komrno med konungen till Turkiet.
I slaget vid Pultava stredo omkring 3,000 finnar, kvarlevor av tappra bataljoner, som glesnat på slagfälten. Bland dem voro Viborgs, Nylands och Åbo läns ryttare, karelska dragoner samt fotfolk av Björneborgs, Nylands och Åbo läns regementen. De, som ej stupade, fördes fångtia långt in i Ryssland. Några flydde tillbaka till hemlandet; andra frigåvos efter freden, och alla visste omtala sällsamma öden.