Boken om vårt land/Kapitel 165
|
En av de oförvägnaste kivekkäät hette Stefan Löving. Han hade varit bokhållare och skrivare, när han år 1710 blev fången av ett ryskt strövparti i Karelen, men rymde och slog ihjäl en kosack. Därefter gick han i krigstjänst, fick ett litet befäl och var med i otaligt många äventyr. Alltid slug, rådig och djärv begynte han snart föra krig på egen hand, stundom med några få kamrater. Iyöving strövade i olika förklädnad kring land och sjö för att utspana fiendens ställning och därom berätta för konungen eller svenska befälet. Han var ofta om dagen i heta strider med ryssarna; gycklade okänd med dem om kvällen; sov om natten med dem på samma bänk, tog nästa morgon åter ifrån dem hästar och vapen, fartyg och byte; blev överallt fruktad, överallt förföljd och förde sitt krig i 11 år under otroliga mödor och beständiga livsfaror. Av hans många äventyr skola vi berätta endast några få, såsom han själv beskrivit dem i sin dagbok.
»År 1713. Blev jag av herr generalmajor Armfelt kommenderad att bränna Borgåbron för fienden, och då jag var vid broändan, sköt fienden med några hundrade musköter tillika, så jorden rök under mig, men träffade dock intet. Därpå kom en emot mig löpandes på bron och lade an emot mig, vilken jag litet tillförene under en knall träffade uti bröstet och han mig vid vänstra örat. Dock brann bron på vår ända upp. När jag kom tillbaka, mötte mig herr major Gyllenström och beklagade. Sade ock därtill: »Vad skall man nu kalla Lövingen, som mist sitt öra?» Jag svarade: »Mist haver jag mitt öra, dock är det det vänstra; men mången mister än här sitt liv. Ryckte så med fart av örsnibben, som hängde på sidan . . .»
»År 1715 . . . När jag vaknade i en stuga på Åland, kommo 3 man för dörren med laddade gevär. Jag fattade min pistol, sprang upp i strumporna rakt på dem och drev dem undan, sedan de skjutit av sina gevär, dem jag med underslag så förhöjde, att kulorna gingo i taket. Allenast några krutkorn slogo mig i ansiktet, varav märke till grav följer. Min kamrat och jag skyndade ut på isen, och, så snart vi voro från land komna, föll mellan oss och landet en outsägligt tjock dimma, men framför oss var solsken som klaraste sommardagen. Efter oss voro 40 ryska dragoner och kosacker. Vi höllo oss på en holme till mörka natten, vände sedan våra skor bakfram och marscherade hela natten. Om morgonen kom en väderil och slog med lös snö våra spår igen. Som vi kommo på norra udden av Skagö, mötte oss ett helt parti ryssar, där blev min kamrat vid min sida nedstucken. Jag sprang från ett högt berg neder i sjön, som havet uppspolat. Ryssarna kunde intet komma till mig eller skjuta: jag satt i en bergskreva under den Högstes beskärm, tog skorna av mig, ty de fröso ihop, och kramade mina fötter för kölden. På berget bröt jag några grankvistar över och under mig, låg så en halv natt och frös så att liv och själ bävade därvid. Steg upp och gick till Geta berg två styva mil över isen i strumpfötterna, bärande skorna hopfrusna. Enär vrakisen gjorde ont åt fotterna, måste händer och fötter taga emot för stupande: vart steg var med blod bekräftat på de två milen. När jag kom till lands, fann jag en riskoja, dit bönderna fört sina saker, men fierden allt borttagit. Jag bäddade hö kring mina fötter och fann där en tom grov säck, den jag lade omkring mig, samt under höet en kaka bröd och en liten ask, halv med smör. Jag tänkte strax på Daniels ord i lejonkulan: »Herre, tänker du ännu på mig?» Som jag uppgjorde eld, kom fienden utanför. Jag marscherade baklänges till sjöstranden, gick av och an under bergen för köldens skull och såg på mina fötter: de voro som en frusen rova, vita till knäet. Måste arbeta med snö och föttren gnida. Sist kom jag till Finströms socken till en änka; det var den 3 mars. Kröp på knäna, högg ved, murade spis, botade dörr, fönster och golv. Gumman såg sig hava hjälp av mig, lovade födan och botade mina fötter.. Hon hade gömt i snödrivan mjöl, ärter, smör och ost. Kom ock hennes boskap, dem fienden bortfört, tillbaka med rep om hornen. Ett så stort Guds underverk kan en syndig människa aldrig begripa, som icke i nöden varit.»
»År 1717 den 8 juni seglade jag till Falsterbo och räknade danska, engelska och ryska flottorna, som där lågo i Kjögebugt. Här blev jag ståndande och gjorde partier till den sista juni, tog 52 fångar, 3 farkoster med vin och proviant, var inom danska flottan samt vid Köpenhamn. Blev sedan kallad till kunglig Majestät (Karl XII), som låg i Lund. Vilken mig under fyra ögon examinerade om ryssens styrka i Finland med mera, och enär jag till alla frågor gav underdåniga svar, kom greve Lieven in till Hans Majestät. Vilken ock några ord till mitt bästa utlade, lämnandes Hans Majestät två resor mig det lovord »Vi se, att Lövingen intet är rädder». Vartill jag svarade »Jag är aldrig rädd, varken för Gud eller konung, fas1 mindre för min fiende. Ty jag har en nådig Gud och en rättvis konung, som lönar, om jag illa eller väl gör. För min fiende fruktar jag intet, ty räddhågan hjälper intet.» — Sedan bekom jag 100 dukater och för resan 50 plåtar. Stigandes jag att se, huru Hans Majestät skrev, då Hans Majestät stötte allt ifrån sig, klappade mig på axeln och sade: »Oss älskelige Löving, i morgon far av och beställ väl, så skall transporten snart bliva överstyrd till Finland; vi vilja eder ihågkomma» . . .
»Guds stora underbara nåd och välgärningar, såsom den lyckan han mig givit, vill jag till min sista andedräkt ej förgäta, utan med glatt hjärta säga: »Gud vare högeligen prisad och ärad». Ty bönen är min starkhet, min värja och mitt vapen, som mig beskärmar i nödens tid. Gud styrke min tro till min yttersta ände. Amen.»
Stefan Iyöving dog år 1777 i Borgå socken, 88 år gammal.