Boken om vårt land/Kapitel 169
← Kapitel 168 |
|
Kapitel 170 → |
I tider av stora olyckor händer ofta, att Gud kallar kraftiga redskap till att återupprätta de nedslagna folken och de bedrövade hjärtan. Ett sådant kraftigt Guds redskap var Arvid Horn, den störste och bäste statsman, som Finland dittills frambragt.
Han var född på Vuo-rentaka gård i Halikko socken år 1663 och hörde till samma berömda adliga släkt, Hornarna till Kan-kas, som de ryktbara fältherrarna Evert och Gustav Horn. Han började sin bana som fattig student i Åbo, gick sedan i krigstjänst och stred i främmande land mot turkarna. År 1696 var Horn i Uppsala, och då hände, att änkedrottningens hästar skenade utför slottsbacken. Kung Karl XI ropade: »Kan ingen frälsa drottningen?» Varpå Horn red med sådan fart mot hästarna, att de störtade omkull och hans egen häst med, men drottningen var räddad. Från denna dag var hans lycka gjord. Han fick ett befäl och blödde under Karl XII:s första segrar såsom en bland hans tappraste drabanter. När Polens konung avsattes och en ny konung kröntes, förde Horn såsom föhit hans landsman Arvid Wittenberg befälet uti den polska huvudstaden. Men han gillade icke det polska kriget, fick tillstånd att återvända till Sverge och blev där den främste mannen i rikets råd. Han hade ett tungt och otacksamt arbete i de svåra tiderna, när kung Karl var långt borta och allt var i villervalla. Han hjälpte många olyckliga finska flyktingar i Sverge; han visste råd, när de flesta ansågo riket vara ohjälpligt förlorat. Föga fruktade han konungens onåd eller ovänners smä-delser, endast han kunde rädda riket från undergång.
Horn var den, som främst drev igenom det fria statsskicket efter konungens död; han var också den ledande mannen i rikets styrelse mer än 18 år därefter. Då slöts fred med alla fiender. Riket återhämtade sina krafter, oredorna botades, skulderna betalades, välståndet återkom och Sverges rikes förbättrade lag stadfästes under Horns styrelse år 1734. Denna 1734 års lag utgavs år 1759 även på finska språket och har alltsedan dess värnat alla medborgares frihet och rätt.
Vid denna tid uppstod Finland såsom ur askan. Redan på hösten år 1721 begynte flyktingarna återvända från Sverge, icke aktande havets stormar, i vilka flere förgingos. Om vintern, våren och sommaren 1722 voro vägarna uppfyllda av sådana återvändande flyktingar och frigivna fångar från Ryssland, vilka i stora skaror, under nöd och bekymmer, uppsökte sina forna hem i det förödda, men alltid kära, efterlängtade fäderneslandet. Vägarna voro förfallna, broarna borta, inga hästar, inga livsmedel, ödemark överallt. När dessa flyktingar återfunno platsen för sin forna gård eller by, voro husen brända, utplundrade eller utan fönster och tak, brunnen fylld med jord, skog växte på åkerfälten, fåglar hade sitt näste uti den vanvårdade, övergivna kyrkan. Barn frågade förgäves efter sina föräldrar och föräldrar efter sina barn. Ingen visste deras okända öden; endast sällan återfanns någon, som man trott vara för alltid förlorad. Och ändock ut-göto dessa fattiga flyktingar tårar av glädje, när de åter beträdde den kära hembygdens mark. De begynte med förnyade krafter åter uppbygga stugan, röja ängen, upp-gräfta åkern och vandra långa vägar för att skaffa sig en häst eller en ko. Styrelsen i Sverge understödde dem, beviljade skattefrihet på vissa år och sände hit skickliga män att undersöka landets ställning och föreslå medel till dess förbättrande.
En så stor förödelse var icke strax gottgjoid. Det gick långsamt, under mycken möda, mycket tålamod, mycken försakelse. De första skördarna slogo fel; den första nya boskapen sönderslet§ flerstädes av rovdjuren. Många av dem, som återvände, funno sina gårdar upptagna av nya inbyggare, och det dröjde länge, innan ord- ning och lag, innan Guds ords predikan och skolornas undervisning åter kommo i gång. Men det gick likväl framåt: hopp och förtröstan underlättade alla försakelser. Åbo akademi kom åter i verksamhet, och fem eller sex år efter freden begynte det förödda landet åter att blomstra.
Emedan kriget bortryckt de yngre männen, såg man i början landets folk för det mesta bestå av gubbar, kvinnor och barn. Efter hand uppväxte barnen, gifte sig tidigt och upptogo öde hemman. Gud har nedlagt en sådan kraft i naturen, att den liksom skyndar att ersätta stora förödelser. I varje hushåll den tiden uppväxte en förunderligt talrik skara av barn. Och så ökades folkmängden hastigt, så att inom föga mer än en mansålder hade landet åter lika många inbyggare som före det stora kriget.
- Given Herren, eder Gud, ära förrän han låter mörkret komma, och förrän edra fötter snubbla på bergen, när det skymmer. Jerem. 13: 16.
- Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran. Ps. 65: 6.
- De, som så med tårar, skola skörda med jubel. De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar. Ps. 106: 5, 6.