Boken om vårt land/Kapitel 171
|
Nu förstod var man, att det var slut med Sverges, slut med Finlands krigiska storhet. Krigslynnet och krigsminnena dogo bort med de sista återstående karolinerna. Man stred numera endast med ord och skrift, i synnerhet vid partiernas kamp på riksdagarna. Horn och hans mössor hade redan begynt att, såsom de sade, »taga rikets förlorade landskap tillbaka inom själva riket»; det vill säga att hädanefter bygga rikets makt på ökad odling och ökat välstånd. Hattarna måste börja med samma fredliga erövringar. Och så blev den rådande tidsandan förnämligast riktad på mångahanda nyttiga förbättringar, varför man har kallat detta tidskifte »nyttans tidevarv».
Styrelsen i Sverge hade visat mycken välvilja mot Finland, som ju var rikets sköld emot öster och uppställde så tappra soldater. Men ingen kan undra, att Sverge låg svenskarna närmast om hjärtat, och därav hände, att Finland blev försummat vid förbättringarna under freden. Nu höllo de finska riksdagsmännen enhälligt tillsamman och fordrade sådana förbättringar även för sitt land. Deras billiga önskan uppfylldes. Hit skickades åter kunniga män att undersöka landets ställning. De, som lidit av kriget, fingo lättnad i skatterna. Lånemaga-sin för spannmål inrättades; 20 lantmätare hitsändes att storskifta jordegendomen. Man begynte att upprensa forsarna, utdika mossarna, leta efter bergmalmer och anlägga järnbruk. Man ville införa utländska växter och inrättade fördenskull en plantskola vid Åbo. En särskild lärare för allt, som hörde till lanthushållningen, anställdes vid akademien. Apotek och sjukhus inrättades, för första gången blev nu en kunnig läkare anställd i varje län. Gärna ville man förbättra handeln och sjöfarten, men hade svårt att komma ifrån den gamla villfarelsen, att styrelsen borde blanda sig i allt och styra den fria handeln med tvång. Det var efter många och långa strider, som flere bland Finlands sjöstäder äntligen år 1765 fingo stapelrätt eller frihet att skicka sina fartyg dit, där det bäst lönade sig; men somliga fingo endast segla på Östersjön och somliga till andra hamnar i riket. Från denna tid växte landets sjöfart.
År 1749 begynte den första folkräkningen genom prästernas anteckningar, och då hade svenska delen av Finland 420,000 invånare eller fjärdedelen av rikets. Dittills hade också alla begagnat den gamla tideräkningen eller så kallade gamla stilen, som småningom blivit 11 dagar efter årets verkliga tid. Men år 1753 bortlämnades 11 dagar i februari månad, så att man sprang över från den 17 februari till den 1 mars. Och härmed infördes den riktigare nya tideräkningen eller nya stilen.
Under nyttans tidevarv uppstodo i Sverge berömda vetenskapsmän, skalder och konstnärer. Finland följde långsamt efter. Såsom det förut återbördat sin skuld till Sverge med sitt blod och sina krigare, så begynte det nu alltmera att tjäna riket med statsmän, lagstiftare och skickliga ämbetsmän. Vetenskaperna begynte att blomstra vid Åbo akademi. Där trycktes nu många böcker och lärda avhandlingar i historia, naturkunnighet och lanthushållning. År 1766 införde ständerna tryckfriheten såsom en grundlag, varigenom yttranderätten — en av de dyrbaraste rättigheter näst samvetsfriheten -— blev tillförsäkrad var man, endast han var beredd att ansvara inför domstol, om han förgått sig.
Det var mössorna, som införde stapelrätten och tryckfriheten, vilka hattarna högeligen fruktat. Hattarna hade åter börjat ett dåraktigt krig,denna gång emot Preussen, och när kriget gick uselt, fingo mössorna överhand. Detta krig, kallat »pommerska kriget», som slutade år 1762, hade likväl det gagn med sig, att de återkomna finska soldaterna medförde potatis i sina ränslar; och från den tiden begynte potatisen småningom odlas i stället för de förut allmänna rovorna. Vid samma tid begynte kaffe och te komma i bruk här i landet.
Landets ställning till Ryssland var oviss och vådlig. Utom det område, Finland mist vid Nystads fred, hade det nu även förlorat en del av Savolaks, som var kluvet emellan två riken med en godtyckligt på kartan uppdragen gräns, vilken gick tvärs över byar och ägor, så att hälften av en gård kunde höra till Sverge och andra hälften till Ryssland. Det svenska Savolaks hade ingen nära kusthamn. Fördenskull anlades staden Lovisa, som först hette Degerby, och utanför staden befästes Svartholmen. Men landet behövde ett starkare värn, när det mist sina östra fästningar. Då begynte Augustin Ehrensvärd år 1749 mura på sju öar vid inloppet till Helsingfors den oförlikneligt starka fästningen Sveaborg. Denne berömde och snillrike man tillhörde Sverge genom sin släkt, men Finland genom sina bästa verk och sin grav. Han var född i Västmanland och ligger begraven i Sveaborg, »omgiven av sina verk».
Det finska folket var kluvet liksom landet. Många slöto sig nu mera till Sverge, andra mera till Ryssland; några drömde om den självständighet, kejsarinnan Elisabet erbjudit vårt land. I andra länder medför en sådan besynnerlig ställning uppror och tvedräkt. Här förblev folket trofast och lugnt. Men vårt folk gick nu i den politiska frihetens skola; Finlands riksdagsmän styrde riket jämte de svenska. Därav lärde sig mången att tänka på landets ställning och landets finska folk.
Vid den tiden begynte också en ny upplysning och finare seder få insteg hos landets bildade samhällsklasser. Det mesta nya kom in från Frankrike — gott och ont om vartannat. Råhet och fördomar begynte försvinna, men även Guds ords kraft och fädernas enkla dygder veko nu ifrån mångas hjärtan. Nyttans tidevarv tänkte myc- ket och uträttade mycket. Gud förspridde i vinden de fåvitska tankarna, men lät de goda gro för en fruktbar framtid.