Boken om vårt land/Kapitel 172
|
Frihetstidens konungar hade äran utan makt; men folkets inrotade vördnad gav dem ett större inflytande, än lagen tillämnat dem. Fredrik I var i sin ungdom en hjälte och i sin ålderdom en skicklig jägare. Sedan han förgäves sökt vinna en större makt, brydde han sig föga om rikets styrelse, skötte sina nöjen och vårdslösade sin gemål, drottning Ulrika Eleonora, som givit honom hans krona. När han dog år 1751, blev den år 1743 valda tronföljaren, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, konung i Sverge. Han var en rättskaffens man, som menade väl med sitt rike, men lika godlynt och svag, som hans drottning, Lovisa Ulrika av Preussen, var snillrik, häftig och härsklysten. Hon traktade efter en utvidgad konungamakt, låg beständigt i delo med rikets råd, led bittra förödmjukelser och måste av ständerna mottaga sina barns lärare. När konungen vägrade att underskriva rådets beslut, trycktes hans namn med en stämpel därunder.
År 1752 gjorde konung Adolf Fredrik en resa genom Finland, där ingen svensk konung varit efter den store Gustav Adolfs tid. Mången i Sverge tyckte detta vara en förunderlig hjältebragd, liksom hade konungen vågat sitt liv bland vildar och hedningar. Den goda vänliga konungen blev mycket firad och beskådad, där han for fram; ja, en minnesvård restes, där han åt frukost i gröngräset. Han gav ock staden Lovisa namn efter drottningen, åhörde tålmodigt långa tal, som han icke förstod, och reste så välbehållen till Sverge igen.
När Adolf Fredrik dog år 1771, blev hans äldste son Gustav, som då var på utrikesresor, den förste inf ödde konung i Sverge alltsedan Karl XII. Hos denne unge prins funnos alla de egenskaper förenade, vilka intaga människors hjärtan: klokhet, kvickhet, livlighet, vältalighet, ett värdigt, vänligt och älskvärt umgängessätt . Han var uppfostrad i den tidens finaste franska bildning och hade förtjust Europas hov, innan han kom att förtjusa Sverge och Finland. Under denna glänsande yta fanns likväl ingen fast kärna, ty där fanns ingen fast tro. Mild och högsint var han mot alla, hade höga tankar om en konungs plikter och ville hellre dö än uppoffra rikets äta och självständighet.
Denna konungs regering begynte som ett solsken efter en regnskur. Han tillät även de ringaste och fattigaste att frambära till honom sina klagomål, och han blev lika älskad av folket, som han var fruktad och misstrodd av de rådande herrarna.
Frihetstiden var icke mera densamma, som när Horn styrde riket. Ingen lag kan göra den fri, som icke bär frihetens grundinomsig, och frihetens första villkor är att kunna försaka sig själv på det att alla må vara fria. Detta kunde icke de hattar eller de mössor, som nu styrde riket. De förföljde sina motståndare och tänkte mera på sitt partis framgång eller därpå, huru de skulle behålla makten, än på rikets fördel. Ja, de togo skamliga mutor av utländska makter för att kunna köpa sig anhängare vid riksdagarna, och den, som kunde betala mest, blev den rådande. De utländska sändebuden strödde icke heller sitt guld för intet. De blandade sig i rikets styrelse; de ville, att riksdagen skulle gå deras ärenden. Och så fanns där varken frihet eller självständighet mer; ja, Sverges rike var så föraktat, att tre av dess grannar, Preussen, Danmark och Ryssland, rådslogo sinsemellan, om de strax borde göra slut på ett så uselt rike eller till en början fråntaga det de landskap, som var och en fann bekvämast för sig.
Allt detta gjorde, att mången redan var trött på frihetstidens folkstyrelse. Av detta missnöje begagnade sig konungen år 1772, när alla voro utledsna vid en lång och trätosam riksdag, som ingenting uträttade. Han måste därvid bruka mycken förställning. Hans första plan var att kalla de missnöjda finnarna till sin hjälp. De finska trupperna förlitade sig på konungen, svuro honom en särskild trohetsed och fördes över till Sverge. Men när de kommo dit, var allt redan gjort. En del svenska trupper i Skåne hade upprest sig emot ständernas styrelse; konungen hade blivit tvungen att påskynda sin revolution (statsvälvning). Den 19 augusti hade han ridit ut i Stockholm, fått många på sin sida, förklarat för dem sin avsikt att rädda riket och tagit av dem en ny trohetsed. Därpå hade han låtit tillstänga Stockholms portar, inspärrat riksrådet och framlagt för de församlade ständerna en ny regeringsform eller grundlag för rikets styrelse. Och denna grundlag hade ständerna gillat och stadfäst den 21 augusti år 1772, medan kanonerna stodo laddade ute på torget.
På detta sätt omstörtades frihetstidens statsförfattning. En så stor olycka som den, att gällande lag kull-häves med våld, kan endast rättfärdigas av ett stort nödtvång. Konung Gustav var övertygad om att riket endast därigenom kunde räddas från inre förfall och utländskt förtryck, ja, från allmän undergång. Så mycket är visst att riket återvann sin självständighet, att partierna skingrades, att största delen av folket tackade konungen, och att där fanns mera verklig frihet i början av konung Gustavs regering än under frihetstiden. Men fastän denna statsvälvning icke kostat en droppe blod, fastän konungen sedan var mild och försonlig mot alla, ådrog han sig ett dödligt hat av dem, som dittills hade styrt riket i frihetens namn.
Nu följde en rad av lugna, lyckliga år. Konungen besökte flere gånger Finland och visade sig mån om dess välfärd. År 1775 lät han instifta Vasa hovrätt. Städerna Kuopio, Heinola, Tammerfors och Kaskö grundlädes Ta-vastehus flyttades, storskiftet verkställdes, penningväsendet ordnades, pinbänken avskaffades vid förhör i brott- mål, och främmande trosbekännare fingo hålla sin gudstjänst i riket. Under konungens beskydd uppstodo i Sverge berömda skalder, vilkas sånger sjöngos även i Finland och snart fingo efterföljare här. Efterkommande mindes länge med saknad dessa lyckliga solskensdagar av den tredje Gustavs regering, och de verkade livande, glädjande, förädlande långt in i vårt land. Även den lugna finnen kände sitt hjärta varmt, när den mild.e konungen under sina besök i landet hade en vänlig hälsning för alla, en huld omtanke eller en faddergåva åt barnen. Näst den store Gustav Adolf har ingen konung varit så älskad i Finland som Gustav III.