Boken om vårt land/Kapitel 173
|
Det finnes dock ingen varaktig lycka utan en sann gudsfruktan. På Gustav III:s tid trodde alla, som ville anses bildade och upplysta i Europa, icke på Gud utan på förnuftet; vilket ej hindrade dem att tro på spåkvinnor och andebesvärj are. I denna stora, allmänna otro stredo mänskliga lidelser utan hejd mot varandra, och på samma som gång tiden var uppfylld av mäktiga tankar, djärva handlingar, var den ända till brädden uppfylld av giftigt hat.
Konung Gustav fick i rikt mått erfara detta. Även han trodde på förnuftet och på andebesvärj ar na. Han trodde sig vara en vis konung över ett tacksamt folk. Men han hade fel, han begick misstag. Han älskade prakt och nöjen, han införde utländska seder och klädedräkter. Han ville bilda sitt folk med teatern, han hade gunstlingar, som icke alltid voro de bästa. Emedan han behövde mycket penningar och ständigt led brist på dem, påbjöd han, att kronan ensam skulle få bränna och sälja brännvin. Hans gunstlingar sålde kyrkoherdeämbeten och officersfullmakter. Sådant väckte missnöje. Inom det kungliga huset voro beständigt tvedräkt, krokvägar och ömsesidiga beskyllningar, ja, ärekränkande ord, och därav uppkommo skvaller, förtal och smädelser. Det fanns slutligen knappt något så lågt eller nedrigt brott, som icke konungens fiender påbördade honom. Hela riket var uppfyllt av sådant lasteligt tal, men konungen visste intet därom. Han hade själv avklippt det bästa medel, varigenom re-genter få veta sanningen och folkets tankar om styrelsen. Han hade först inskränkt och slutligen avskaffat tryckfriheten. Då kom endast smickrarnas tal till hans öron, och de försäkrade honom, att alla beundrade en så vis konung. Sådant tro konungar gärna, och kung Gustav ansåg sig ej utan skä} hava anspråk på folkets tacksamhet.
Oförväntat blev han tagen ur denna sin villfarelse. Han hade sammankallat en riksdag år 1786, och där hörde han så skarpa ord, där mötte han så mycket motstånd hos de församlade ständerna, att han skyndade att avsluta riksdagen. Han beslöt nu giva sitt oroliga folk något annat att tänka på.
I Ryssland regerade då en mycket mäktig och stats-klok kejsarinna vid namn Katarina II. Hon hade sin hand med i alla Europas angelägenheter och ville även blanda sig i Sverges. Konung Gustav förutsåg, att Ryssland förr eller senare skulle taga Finland och hota Sverge, om han ej lyckades vinna en bättre gräns för det sönder-styekade Finland. Nu syntes tillfället gynnsamt, när Ryssland låg i krig med Turkiet; men grundlagen tillät ej konungen att börja ett anfallskrig utan ständernas samtycke. Konung Gustav föregav då, att ryssarna börjat kriget med strövtåg in på det svenska området, tog själv överbefälet, förde svenska trupper över till Finland 1788 om sommaren och gick över gränsen.
Fästningarna Nyslott och Fredrikshamn skulle intagas, men nu uppstod i krigshären en oro, som tvang konungen till återtåg.
Från Frankrike och Amerika spridde sig den tiden nya frihetsläror, fientliga mot konungamakten, och vunno insteg hos många. Smädelserna och missnöjet mot konungen ökade oviljan. Krigshärens officerare hade länge haft hemliga sammankomster, och nu, när många bland dem ansågo kriget olagligt, begynte de övermodigt vägra konungen lydnad och uppvigla soldaterna. Den 12 augusti 1788 slöto dessa pliktförgätna krigare ett förbund på Anjala gård vid gränsfloden Kymmene och fordrade i en skrift, att konungen skulle sluta fred med Ryssland och sammankalla en riksdag. Ja, en av dem reste hemligt till kejsarinnan Katarina för att begära hennes beskydd för Finland. Ty några finska officerare och adelsmän ville nu lösrycka Finland från Sverge och göra det till en självständig stat under Rysslands beskydd. Och den hem-lige ledaren för denna hemliga plan var fältherren Göran Magnus Sprengtporten, en finne, som förut berömligt tjänat sitt land och inrättat dess första kadettskola, men blivit osams med konungen och nu tjänade kejsarinnan.
Konungen reste över till Sverge, som angreps av danskarna, lyckades slå deras anfall tillbaka och återvann folkets tillgivenhet. I Finland stod kriget en tid stilla. Men när anjalamännens hemliga plan blev bekant, ångrade sig många, som anslutit sig till förbundet endast av ovilja mot konungen och mot kriget. Det finska folket, som aldrig kunnat lida förrädare, förnam med bestörtning och harm det oerhörda, att egna landsmän och krigare mitt under ett krig vägrat sin konung lydnad och underhandlat med fienden. Allt missnöje var glömt; som en man stod hela folket med gammal trohet på konungens sida, och nu var det förrädarnas tur att darra. Några bland dessa flydde till Ryssland, andra blevo gripna, anklagade, dömda till döden. Konungen mildrade straffet, så att de flesta en tid sutto i fängelse och sedan benådades. Blott en av de djärvaste huvudmännen, översten för Åbo läns regemente, Hästesko, blev straffad till livet.
Följande vinter sammankallades ständerna till Stockholm och antogo den 21 februari 1789 den så kallade före-nings- och säkerhetsakten, varigenom konungens makt än mera utvidgades och ständernas makt inskränktes. Adelns motstånd kunde ej utan våld undertryckas, men så stark var de ofrälse ståndens förbittring mot anj alamänneii, att de samtyckte till allt, vilket var lyckligt varken för riket eller för konungen själv.