Boken om vårt land/Kapitel 174
|
På våren år 1789 begynte kriget ånyo under konungens eget befäl. En rysk här av 8,900 man ryckte fram mot Sankt Michel och fördrev en liten finsk postering som under fem timmar gjorde ett tappert motstånd vid Kyrö pass. En halv mil från Sankt Michel går landsvägen över
en smal ås till bron över Porrassalmi sund. Dit kommo ryssarna den 12 juni om aftonen, fördrevo åter en förpost efter tre timmars strid, förde upp kanoner på höjderna och begynte en häftig eld i den ljusa sommarnatten. Vid Porrassalmi stodo 700 finnar med två små kanoner under Stedingk och Aminoff. Det var fotfolk av Björneborgs och Savolaks regementen samt några av Karelens och Nylands dragoner.
Den 13 juni kl. 6 på morgonen stormade ryssarna den till hälften rivna bron. De kastades med bajonetten tillbaka i sjön, stormade åter och kastades åter tillbaka. Man stred hela dagen: ständigt nya och friska trupper från fiendens sida, ständigt desamma blodiga, krutsvär-tade och uttröttade krigarna på den finska sidan. Rys- sarna översållade den finska stranden med ett sådant hagel av kulor, att knappt ett träd eller en sten förblevo osplittrade, men de levande murarna höllo stånd. Där stredo de unga, sedan så berömda hjältarna Adlercreutz och von Döbeln; det var där Döbeln sårades av den granatskärva i vänstra tinningen, för vars skull han sedan bar det välbekanta svarta bandet över sin panna. Där anförde även Sprengtporten ryssarna mot sitt fädernesland och måste, svårt sårad, bortbäras ur striden.
Finnarna hade bortskjutit alla sina kulor och begynte ladda gevären med sina uniformsknappar, när äntligen Österbottens regemente kom dem till hjälp med kanoner kl. 4 på e. m. Först kl. 7 på aftonen drogo sig ryssarna tillbaka, sedan de bortskjutit allt sitt krut och förlorat 900 man. Striden hade varat i 17 timmar och koståt finnarna mer än 200 döda. Det var icke någon avgörande strid, ty sex dagar därefter kringgingo ryssarna detta pass; men icke utan skäl har striden vid Porrassalmi blivit jämförd med forntidens berömda hjältebragder.
Kriget fördes för det mesta i Savolaks med växlande lycka och fortsattes år 1790. Vi kunna ej omtala alla de djärva strider, som där utkämpades, och där den finska soldaten under sin konungs befäl för första gången sedan tolvte Karls dagar ånyo lärde sig den glömda konsten att segra. Till sjöss stredo finska matroser och finska fartyg lika modigt vid svenskarnas sida. År 1788 den 17 juli kämpade svenska och ryska flottorna i sex timmar vid Högland utan avgjord seger för någon. Den 24 augusti 1789 blev svenska flottan slagen vid Svensksund. År 1790 blev konungen med sin flotta instängd av ryska flottan i Viborgska viken, men slog sig igenom under en blodig strid den 3 juli. Kort därefterx den 9 juli, var andra sjöslaget vid Svensksund och slöts med seger för svenska flottan.
Därav påskyndades freden, som slöts i Värälä by vid Kymmene den 19 augusti 1790. De förra fredsfördragen mellan Ryssland och Sverge hade kallats »eviga»; freden i Värälä kallades »stadigvarande». Ingenting blev förändrat: gränserna förblevo desamma som förr och Finlands ställning lika osäker som förr. Men efter 80 års nederlag, 8o års flykt, skam och förakt Var det en upprättelse för Sverges och Finlands vapen samt en hederssak för deras folk att åter hava med ära bestått en strid mot det mäktiga Ryssland.