Boken om vårt land/Kapitel 175

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 175. Konung Gustavs död.

Mången håller sin väg för den rätta,

men på sistone leder den dock till döden.

Sal. ordspr. 16: 25.

Konung Gustav behövde kärlek, såsom man behöver luft för att andas, hatet var för honom såsom ett gift. Ju mer han» livliga själ nedtrycktes av hatet omkring honom, desto mer sökte han att med nya, djärva planer döva oron uti sitt inre. Han tänkte ena stunden på Norges erövring, andra stunden på Polens krona; till sist slöt han förbund med Ryssland och rustade sig till ett krig mot Europas eldbrand, Frankrike, för att hjälpa dess konung mot upproriska undersåtar. Hans klara blick förmörkades, hans styrelse blev allt enväldigare, hans fiender allt bittrare. Slutligen sammansvuro sig några adelsmän mot hans liv.

Den 16 mars år 1792 besökte konungen sent på kvällen en maskerad i den stora teater, han själv låtit uppföra i Stockholm. Vid midnattstid omringades han av okända, svartklädda personer med vita masker för ansiktet; en hand lades på hans axel, en röst sade: »God afton!» I samma ögonblick small ett pistolskott, man hörde ropet: »Elden är lös!» och konungens vänstra sida genomborrades av två kulor samt flere järnnubbar. Stödd på sin stallmästares, baron Essens arm, hade han nog styrka att själv lämna salen. Dörrarna stängdes, alla närvarande måste anteckna sina namn. På golvet funnos en avskjuten och en laddad pistol samt en stor, skarpslipad kniv.

Stockholms tullar spärrades, ingen slapp ut, vakterna fördubblades. Redan följande morgon upptäcktes och häktades mördaren genom angivelse av den smed, hos vilken han hade köpt kniven. Det var en avskedad kapten vid namn Ankarström, en järnhård, dyster och våld- sam man, som trodde sig vara förfördelad av konungen. Hans medbrottslingar, som alla tillhörde den missnöjda adeln, blevo snart gripna. En av dem tog gift; de övriga dömdes till döden, men blevo benådade med landsflykt eller livstidsfängelse. Ankarström ensam blev halshuggen. Han dog utan ånger och fruktan, med en viides ståndaktighet, omedveten om vidden av sitt förfärliga brott.

Den dödligt sårade konungen levde länge nog för att förordna om rikets styrelse och därmed omintetgöra de sammansvurnas plan, som var att i första förvirringen omstörta den bestående ordningen. Med en ädlare ståndaktighet än hans mördare bar han tyst sina smärtor, förlät sina fiender och dog, 46 år gammal, den 29 mars år 1792.

Konung Gustav III har blivit så bittert smädad och så hänryckt beundrad, att eftervärldens omdöme om honom ännu icke är stadgat. Hans största olycka var, att han uppvuxit utan gudsfruktan, och att han levde i förgångna tiders föreställningar om konungars ofelbarhet. Han förstod icke den tid av nya tankar och stora omstört-ningar, i vilken han levde. Liksom de flesta rikt begåvade människor bar han inom sig stora motsatser: än en hjälte i mod, kraft, ihärdighet och arbetsamhet, än åter en flyktig fjäril, som glömde alla sorger och alla allvarliga tankar för att leka med blommor. »Snillets konung» kallades han, och det var hans rätta namn, men hans rätta plats var ej på en skakad tron. Även de, som mest tad-lat honom, medan han levde, begräto honom efter hans död, och finnarna tyckte som Fänrik Stål, att »det var synd om sådan ståtlig kung».