Boken om vårt land/Kapitel 177
|
Alla nutidens bildade folk hava upprest minnesstoder över sina stora konungar, hjältar och snillen. Även det finska folket har upprest en sådan minnesstod, men icke över en konung, en fältherre eller en statsman utan över en för sitt land kär och minnesvärd vetenskapsman. Henrik Gabriel Porthans minnesstod i brons, sådan den
här finnes avbildad, upprestes år 1864 på den öppna platsen framför Åbo domkyrka och bekostades genom medel, insamlade över hela landet. Varmed hade just han förtjänat denna heder att så ihågkom-mas framför hjältar och konungar?
Han var en obemärkt prästson, född i det avlägsna Viitasaari år 1739. Från den dag, han blev student vid Åbo akademi, var hela hans liv ägnat åt vetenskapen och fäderneslandet. Med sin klara blick, sin fasta vilja och sitt ihärdiga, tålmodiga, oavbrutna arbete samlade han en skatt av lärdom, varigenom han blev en prydnad för akademien. Han blev professor i latinska språket; han vårdade akademiens boksamling, han blev detta läroverks stöd och ära, en faderlig vän för alla dess lärjungar, ja en lärare för hela sitt land. Men det är icke därför hans stod blivit rest, det är icke ens därför, att han har grundlagt vårt lands historia, utan därför, att han har grundlagt vårt första klara medvetande av det finska folket såsom ett eget, inom sig självständigt folk.
Det finska folket fanns till alltifrån den tid, när dess spillror begynte växa tillsamman efter Nöteborgs fred. Vi hava sett, huru ofullkomligt och oklart detta folk förstått sig självt. Det hade icke haft tid att tänka därpå, det hade ju ständigt kämpat för sitt liv eller sitt bröd. När fordom hertig Johan eller kejsarinnan Elisabet eller anjalamännen hade talat om ett självständigt Finland, förstod ingen dem, ej heller skulle en sådan yttre (politisk) självständighet då varit oss nyttig. Det var icke heller en sådan, Porthan lärde oss: när han tänkte på riket, kallade han sig svensk. Han lärde oss, att det finska folket är av Gud danat med ett sådant eget skaplynne, att det måste söka sin bästa livskraft inom sig självt och utveckla sig fritt på sitt eget sätt, för att alla de ädla frön, som Gud har nedlagt hos detta folk, måtte komma till mognad och gagna mänskligheten.
En sådan stor tanke, som ingen förr hade rätt klart uppfattat, begynte nu småningom bliva klar för Porthan. Liksom Luther fordom forskade i bibeln och fann där Guds evangelium, så forskade Porthan i vårt lands historia, geografi, folkdikt och språk och fann där det finska folket. Det blev allt tydligare för honom, att vi väl lydde under ett annat rike och måste lära mycket av andra, men ändock måste vara ett folk för oss, om vi ville leva och icke bliva ett värdelöst, viljelöst bihang åt andra. Till full visshet kom han icke om sättet, huru detta kunde bliva oss möjligt, ty han vågade på sin tid icke tänka sig Finland lösryckt från Sverge. Först när detta skedde, fem år efter hans död, började hans tanke växa upp ur en ny tids grund och träda fram ur studerkammaren ut i livet. Då kommo där andra, som begynte att utföra Porthans tanke i handling och arbeta på det finska folkets självständiga utveckling, dess medborgerliga frihet, dess språk, dess alstrande, fruktbärande kraft åt alla håll och dess alltid ödmjuka, men aktade ställning såsom ett eget fritt folk vid sidan av andra folk. Att hava lagt grunden till ett sådant stort verk, det är Henrik Gabriel Porthans minne för eftervärlden, och när han dog år 1804, sörjdes han som en fader av hela landet.
Han var även den, som år 1771 begynte utgiva den första tidningen på svenska i Finland, »Åbo Tidningar», och några år därefter, 1776, utkom även den första tidningen på finska språket, »Suomalaiset Tietosanomat». Det var helt små, sällan utkommande tryckta blad; men från denna ringa början har tidningspressen numera vuxit till en oumbärlig budbärare för dagens nyheter, världens uppfinningar och nyttiga kunskaper.
Bland flere berömda finska vetenskapsmän skola vi här blott ihågkomma Porthans samtida och vän, professorn i lagfarenheten Mathias Calonius, som levde till 1817. Han var den högst ansedda lagfarna lärare, domare och skriftställare i hela riket, en statsman, som använde makten av sina kunskaper, sitt anseende och sin fosterlandskärlek till landets välfärd före och under den stora brytningstid, när Finland skildes från Sverge. Två så lärda, så mäktiga och så rättskaffens män som Porthan och Calonius har Finland sällan sett vid varandras sida.