Boken om vårt land/Kapitel 180

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 180. Om 1808 års krig.

Det nittonde seklet bröt in över världen med stora omstörtningar. Med en ny tid hade nya tankar fått makt över människorna, och den nya tidens ungdom drog ut i strid mot den gamla tidens anhängare. Väldiga krigs- härar stredo emot varandra, gränser förändrades, riken omstörtades, troner darrade. Och denna stora storm av tankar och lidelser ryckte slutligen med sig även det avlägsna Finland. Ty den nya tiden är sådan, att alla folks välfärd och ofärd hänga nära tillhopa; ja, det finns ej en så bortglömd vrå, det finns ej ett så litet torp långt borta i Finlands skogar, att de ej hava känning av de stora tilldragelserna ute i världen.

I en sådan våldsam tid, som prövade folks och furstars hela kraft, hade Gud låtit uppstiga på Sverges tron en ung, rättsinnad och välmenande konung, men svag till förståndet och illa uppfostrad bland hovets smickrare. Konung Gustav IV Adolf hade uppvuxit med så höga tankar om sin konungsliga värdighet, att han vid tre års ålder fann sig förnärmad, när hovmännen icke buro högtidsdräkt på hans födelsedag. Han trodde, att en konung måste veta allting bättre än andra, var ytterligt envis, tog sällan råd och försmådde varningar. Därtill var han granntyckt och noga med småsaker. Fadern, Gustav III, hade lagt mycken vikt på klädsel och yttre skick. Sonen lät genom ett kungligt påbud bestämma längden av de stångpiskor, officerarna borde bära i nacken bakom sina peruker. Var knapp borde vara så och icke annorlunda. Den unga konungen hade ett sorgligt minne av faderns blodiga död. Han tillskrev Ankarströms brott de nya franska frihetslärorna, hatade fransmännen och trodde sig icke kunna lägga nog stränga band på friheten, särskilt på tryckfriheten.

För en tid var landet i lugn och välmakt under Gustav IV Adolf. År 1797 stiftades det finska hushållningssällskapet för att uppmuntra jordbruk och slöjder. Varje torpare måste odla ett potatisland; soldaterna användes att rensa forsar; koppympningen infördes och räddade många tusen liv. Konungen visade Finland mycken välvilja. År 1802 om sommaren reste han med sin unga drottning Fredrika igenom landet och lade då grundstenen till ett nytt hus för Åbo akademi. Folket trängdes med ärvd tillgivenhet kring Gustav III:s son och hade sin ögonfägnad av att se de kungliga äta middag vid öppna fönster för allas åsyn.

I det tappra, glänsande, beständigt oroliga Frankrike uppstod på denna tid en mäktig fältherre och kejsare vid namn Napoleon Bonaparte (av finnarna kallad »Punaparta», rödskägget). Han slog alla sina fiender och traktade efter att lägga hela Europa under sin lydnad. Gustav IV Adolf trotsade och retade denne mäktige man, utan makt att stå honom emot, och förde mot honom ett oskickligt, olyckligt krig i Pommern. England och Ryssland stodo starkast emot Napoleon. Då hade Napoleon år 1807 ett möte i Tilsit med Rysslands kejsare Alexander I, slöt fred med honom och erbjöd honom Finland som ersättning, därest Alexander ville hjälpa Napoleon emot engelsmännen. Det var så Napoleons vana att skänka bort andras länder, dem han ej kunde behålla själv, och nu ville han straffa den svenska konungen. Kejsar Alexander tvekade: Gustav IV Adolf var hans svåger och hade väl i sitt oförstånd retat Ryssland, dock icke givit orsak till krig. Men ryssarna hade två gånger förut erövrat Finland, behållit en del och givit resten tillbaka. De kände landet, de ansågo Peter den stores verk först då fullbordat, när Ryssland ägde alla stränder av Finska viken och behärskade Finland, som låg så nära Petersburg. De trodde ock sedan anjalatiden, att många finnar hellre såge sitt land förenat med ryska riket. Alltså lät kejsar Alexander uppmana den svenska konungen att stänga Östersjön för engelska fartyg, och när konungen vägrade, inbröto i februari månad 1808 tre ryska härar i Finland.

Den ryska fältherren greve Buxhövden tänkte taga vårt land liksom i förbigående. Han hade hört, att finnarna voro missnöjda med det svenska väldet, och lät kungöra, att alla skulle hålla sig stilla, att ingen skulle lida övervåld, och att de finska soldaterna borde övergiva de svenska fanorna samt avlämna sina vapen till ryska befälet; då skulle de få betalt för gevär och sablar. Men denna fältherre kände varken det finska folket eller den finska soldaten. Folket stod fast vid sin lagliga överhet, soldaten rymde icke, än mindre sålde han sina vapen; han stred vid sin fana intill döden. Denna trohet förstodo ryssarna själva ganska väl, de hade själva trofast och tappert försvarat sitt fädernesland, och de skulle föraktat vårt folk, om det svikit sin plikt.

År 1808 uppställde Finland vidpass 19,000 egna soldater utom uppbådat lantvärn; men denna krigsmakt var vitt kringspridd, bristfälligt utrustad och icke förberedd på ett krig. »Den frös och svalt och segrade tillika.» De, som mitt i vintern hunno till gränsen, försvarade varje mil av landet och drogo sig fäktande tillbaka för övermakten. I början av mars var en större del av vår krigshär samlad vid Tavastehus under den gamle general Klerckers befäl och väntade befallning att rycka mot fienden. Då hitsände konungen en oduglig fältherre, greve Mauritz Klingspor. Han hade icke blivit vis av förfäders skada, han hade glömt, huru Finland gick förlorat på Karl XII:s tid genom Lybecker och år 1742 genom Lewenhaupt. Klingspor följde deras olyckliga föredöme. Han förstod varken sitt folk, sina soldater, sin plikt eller sin krigarära. Han tänkte endast på att stå väl hos konungen, som befallt honom att rädda krigshären i stället för att rädda landet. Det hjälpte icke, att gamle Klercker ville med sitt sjuttioåriga huvud ansvara för segern. Med sorg och harm måste den stridsfärdiga finska hären prisgiva landet åt fienden och draga sig undan långt norrut mot Uleå-borg för att hava vägen öppen till Sverge.

Svartholms lilla fäste hade givit sig utan strid, men ännu stod det stora, starka Sveaborg på sina klippor i havet; — Sveaborg, som nu var, vad det förlorade Viborg fordom varit, icke Sverges värn allena, men låset för Finlands port. När Klingspor flydde, sade gamla och unga i landet: »Sveaborg skall försvara oss med sina trotsiga murar, sin skickliga befälhavare, sina tappra 6,000 krigare, sina 2,000 kanoner, sin talrika flotta av mer än hundrade krigsfartyg. Det är väl försett, och fiendens kulor från bergen vid Helsingfors skola maktlösa falla i havet som haglet mot klippan.»

Det var icke så: Sveaborg föll, men det föll ej som Viborg. Fasta som dess murar stodo krigarnas leder, men befälet vacklade och havets stolta drottning, Finlands starka lås, överlämnades den 3 maj 1808 med alla sina förråd, fartyg och vapen åt en liten rysk här, som — själv föga manstarkare än fästningens försvarare — med förvåning såg dessa borttåga över den kvarliggande isen. Helsingfors blev för andra gången vittne till 1742 års förödmjukelse — båda utan motstycken i ett tappert folks framfarna öden.

Då gick genom allt vårt land samma obeskrivliga känsla av stum bestörtning som år 1710, men denna gång icke mildrad av en bevarad ära. Landet förklarades införlivat med ryska riket, och dess invånare måste, dels i kyrkorna, dels i tingsstugor och rådhus, svära kejsaren trohetsed.