Boken om vårt land/Kapitel 181
|
När största delen av landet redan var erövrad, avsattes Klingspor ifrån befälet alldeles som Lybecker 1713 och Lewenhaupt 1742. Efterträdaren, general Klercker, fick det bedrövliga uppdraget att söka gottgöra företrädarens felsteg, när allt var för sent. Till ett krig fordras utom befäl och soldater även penningar, livsmedel, krigs-förnödenheter, fältläkare, sjukvård; och den finska hären led brist på allt. Sandels måste återtåga efter sin seger, Adlercreutz efter sitt nederlag. Utmattade, sårade, sjuka, klädda i trasor, ofta utan bröd att stilla sin hunger, men alltjämt med det trotsiga geväret på sina lutande skuldror tågade dessa tappra krigare sent på hösten än en gång upp mot den höga norden. Nu, när segern icke mera livade deras mod, nedslogo trötthet och brist deras sista krafter. Många av dessa i alla mödor och faror härdade män, dem döden så ofta skonat på slagfälten, sjuknade nu och dogo förgätna i trånga fältlasarett. Adlercreutz slöt ett fördrag med Kamenski i Olki joki: hela Finland intill Kemi älv överlämnades åt ryssarna, och återstoden av finska häien gick i två avdelningar över till Sverge. General Gripenberg med spillrorna av Åbo och Björneborgs samt Tavastehus och Nylands regementen trodde allt förlorat, sträckte gevär och återvände till hemlandet. Den andra avdelningen med spillrorna av Savolaksbriga-den, karelska jägarna och Österbottens regemente stred under Cronstedt och Sandels till slutet vid svenskarnas sida och för Sverge. DÖbeln uttalade sedan i enkla, sköna avskedsord sin aktning för dessa dyrbara kvarlevor av Finlands hjältemodiga här. Det var den svenska krigarens rörande avsked till den finska krigaren, sedan båda i sex hundra år på så många slagfält trofast blött vid varandras sida.
Vid denna tid var riket genom konungens envishet och oskicklighet bragt nära sin undergång. Vad kunde man hoppas av den konung, som till svar på sin nödställda finska krigshärs böner att erhålla de oumbärligaste förnödenheter tillsände officerarna sin nådiga tillåtelse att under vinterfälttåget bära opudrat hår! Runtomkring voro fiender, och den sista vännen, England, drog sig förnärmad tillbaka. När då ryssarna i mars 1809 gingo över isen till Åland och svenska kusten samt över Kvarkens isar till Umeå, utbröt det länge jäsande missnöjet uti ett uppror bland svenska hären i västra Sverge. Men innan denna hann fram till Stockholm, och medan konungen, döv för alla varningar, ville börja ett inbördes krig mot den upproriska hären, blev han avsatt från tronen genom en revolution i Stockholm den 13 mars 1809. Det var Adlercreutz, som med några få följeslagare djärvt tog konungen till fånga i Stockholms slott, varefter den samlade svenska riksdagen uppsatte på tronen konungens farbroder, hertig Karl, under namn av Karl XIII. Finlands sista konung, Gustav IV Adolf, landsförvisad med drottning och barn, irrade sedan dyster och grubblande kring i Tyskland under namn av överste Gustavsson och dog i landsflykt. Hans efterkommande leva ännu i Tyskland.
Svenska riksdagen tackade Adlercreutz och gav honom som belöning en stor kungsgård. Sex år verkade han för sitt nya fädernesland såsom en mäktig man i dess styrelse och dog år 1815, då han begrovs på årsdagen av slaget vid Siikajoki. Själv sörjde han över att vara den enda finska man, som störtat sin konung från tronen. En sådan handling kändes tung för en finnes hjärta, till och med när han därmed räddat ett rike.
I Sverges dåvarande nöd och med en ny konung på tronen dröjde freden med Ryssland icke länge. Den avslöts i Fredrikshamn den ij september år 1809. Sverge måste där avträda till Ryssland hela sin återstående andel av Finland, som då sträckte sig till Kemi älv, jämte landet mellan denna flod samt Torneå och Muonio älvar, vilket dittills hade räknats till svenska landskapet Västerbotten. Dessutom avträddes Åland med dess skärgård, vilket Sverge förgäves sökte behålla. Vidare måste Sverge lova att sluta fred med Rysslands bundsförvanter och tillfredsställa kejsar Napoleon med att stänga sina hamnai för engelska fartyg. Om finska folket säges i fredsfördraget endast, att sedan Rysslands kejsare redan självmant tillförsäkrat finnarna en fri utövning av deras religion, egendomsrätt och privilegier, är Sverges konung därigenom frikallad från sin annars heliga plikt att därom göra förbehåll till sina forna undersåtars förmån.
Och alltså blev hela vårt land den 17 september 1809 förenat med ryska riket.