Boken om vårt land/Kapitel 182
|
Finlands skilsmässa från Sverge efterlämnade smärtsamma hågkomster på båda sidorna om Bottniska viken. På svenska sidan fanns mycken gammal vänskap för Finland, och med den förenade sig nederlagets bitterhet, sorgen över rikets sönderstyckande och fruktan för framtiden till att göra skilsmässan tung. Långt efter 1809 var hoppet om Finlands återerövring ännu en kär tanke hos många svenskar, och de kunde ej tänka sig någon lycka eller välfärd mer för vårt land, sedan detta förlorat Sverges stöd. Först i vår tid, när nya släkten uppvuxit med nya tankar, börja även svenskarna inse, att Finlands frånskiljande var en historisk nödvändighet allt ifrån den tid, när Sverge upphörde att behärska Östersjön; att vårt land sedan var svårt att försvara, samt att dess besittning snarare inledde Sverge i nya krig än skyddade riket. Allt detta har efter hand försonat den forna bitterheten och låtit endast den gamla vänskapen kvarstå. Blandad med saknad har denna vänskap endast blivit innerligare å svenskarnas sida. Svensken är gästfri mot alla; men varmare tryckes ingen hand, än när en finne kommer till Sverge och hälsas såsom en förlorad, återvunnen vän för sitt fäderneslands skull.
På finska sidan om havet fanns likaså för mycken tillgivenhet för det gamla förbundet jämte alltför mycken ovisshet om det nya, för att ej skilsmässan länge skulle blöda i många hjärtan. Men här hade denna redan i hundra år varit förberedd genom landets sönderstyckande och med fruktan förutsedd såsom en följd av Rysslands växande makt och Sverges vanmakt. När stunden kom, blev vårt land så upptaget av den närmaste omsorgen om sin nya ställning, dess blickar riktades av nödtvång så oavvänt mot framtiden, att det förflutna med dess minnen förlorade sin makt över människorna. Snart växte även den nya, av Porthan grundlagda tanken på ett Finland för sig, ett finskt folk för sig, genom sig, till allt större klarhet och verksamhet. Därför, när det gamla släktet med sina minnen dog bort, kände sig ett yngre släkte mera frigjort från det förflutna. Nutidens finnar förstodo, att Finland icke fått mycket av Sverge utan att giva mycket tillbaka. Men de kunde icke heller utan blindhet och grov otack förneka den långa, lärorika skola, vilken vårt land hade genomgått under den svenska tiden, likaså litet som att vårt samhälle och vår europeiska bildning fortfarande för det mesta stå på svensk grund. Det yngre släktet uppfattade detta med sitt förstånd, såsom det gamla släktet uppfattat det med sitt hjärta; men även det yngre släktet behövde uppvärmas av minnet, och då kommo »Fänrik Ståls sägner».
Ännu en mansålder efter Finlands förening med ryska riket kvarlevde många gamla krigare, som fordom stritt under Adlercreutz, Döbeln och Sandels. De levde i sina minnen, stridens dagar voro dem kära, och de visste berätta många stolta och glada bragder jämte många små personliga egenheter, dem hävdatecknaren glömt. I början av 1820-talet lyssnade en ung student vid namn Johan Ludvig Runeberg till en sådan gammal krigares berättelser i Ruovesi. Han hade själv ett barndomsminne från krigets dagar: han hade 4 år gammal sett Döbeln och Kulneff i Jakobstad. Varm av dessa hågkomster och sedan förtrogen med många gamla kämpar utgav Runeberg — dåmera nordens största skald — i två samlingar dessa krigarminnen under det gemensamma namnet Fänrik Ståls sägner. Aldrig har ett skaldeverk i vårt land blivit hälsat med en sådan hänförelse, en sådan beundran. Gamla och unga läste det med samma rörelse; gossens hjärta klappade, flickans kinder glödde, och hårda, bistra män fällde tårar vid dessa sägner från en försvunnen tid.
Så högtänkta sånger, så stolta, så varma, så mästerliga i skildringen av händelser och personer från konungen och generalen ända ned till den ringaste trosskusk,
— ja, ända till den usling, som kallades »fähund» förut, men blev en hjälte också han — ha få länder och få tider att framvisa. De äro endast 34 till antalet, men varje stycke ett konstverk, hugget i marmor. De gå nu kring världen i många översättningar; främlingar avundas de krigare, som fått en sådan minnesvård på sin grav.
Fänrik Ståls sägner börja med folksången »Vårt land», skildra sedan den gamla, torftiga kämpen, som berättar krigets skiften för studenten, och därefter vidare utan bestämd ordning höga och låga, tappra och fega. Alla träda levande fram: »Molnets broder» i Perhos ödemark;
— den rotfattige soldaten vid Alavo; — löjtnant Zidén med sina vasagossar; — torpflickan som sörjde, att hennes fästman flytt oskadd från striden; — den dumme Sven Duva med sitt tappra hjärta; — von Konow, grälande med sin korpral; — den döende ryssen vid Lemo; —- den kärve von Fieandt med pipa och fårskinnspäls; — Sandels vid Koljonvirta; — gamle Hurtig vid lägerbrasan; — Kulneff, som kysste barnet i vaggan; — Konungen, som pådrog Karl XII:s handskar; — Klingspor, som tappra män blygdes att tala om; — Döbeln vid Jutas; — Björ-neborgarnas marsch; — den hurtiga Lotta Svärd; — gamle Lode, som ej lät någon försumma morgonbönen, fastän kulorna haglade; — den trygge von Törne med sitt bortskjutna rockskört; — den tappre Dunckers död vid Hörne-fors; — von Essen och hans sturske Matts Kusk; — den femtonårige hjälten Wilhelm von Schwerin; — den frimodige landshövdingen Wibelius, som ställde lagen mot våldet; — slutligen Adlercreutz vid Siikajoki. Många andra därtill.
Låt oss endast höra soldatgossen sjunga ett återljud från Finlands krigiska tid!