Boken om vårt land/Kapitel 183

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 183. Soldatgossen.

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann;

vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.

Hans hela värld var ärans fält;

där stod han glad, var han sig ställt,

i eld, i blod, i frost, i svält:

han var min fader han.

Jag var ett barn, när han drog bort, se’n fredens dag var

slut,

minut;

hans hatt, hans plym, den bruna hyn

och skuggan från hans ögonbryn;

nej, aldrig går det ur min syn,

hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,

hur han var käck, hur han var stark, hur i var strid han

stred.

Så sad’s han fått medalj också,

det spordes snart, att han fått två;

ack, tänkte jag i hjärtat då,

den som fick vara med!

Och vintern gick, och drivan smalt, och det var lust och

vår;

då kom ett bud: din fader dött; han dog för ädla sår.

Jag tänkte då, jag vet ej vad,

var stundom ängslig, stundom glad;

men mor, hon grät tre dar å rad,

så blev hon lagd på bår.

Min fader slöt på L,appos fält, sin fana närmst invid;

det sägs, det var den första gång, han blekna setts i strid.

På Uttis malm, för Gustavs land,

min farfar dog med svärd i hand;

hans fader föll vid Villmanstrand

ban var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;

ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått.

Ack, vem vill stappla trög och tung?

Nej, gå i fält helt varm och ung

och dö för ära, land och kung,

se, det är annan lott!

Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd;

jag har ej huld, jag har ej hem alltse’n min faders död;

men klaga är ej mitt behag,

jag växer högre dag från dag,

jag är en krigargosse jag;

för mig finns ingen nöd.

Och lever jag, tills jag blir stor ocJbi fyller femton år,

till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.

Där kulor vina tätast då,

där skall man finna mig också,

där vill ock jag försöka på

i mina fäders spår.

Fänrik Ståls sägner.

• ) F. Pacius har skrivit musik till denna sång.

dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var