Boken om vårt land/Kapitel 185
|
Så hade nu det förra svenska landskapet Finland
blivit en särskild, med ryska riket förenad stat. Äran och
bördan av en sådan ny ställning »bland nationernas
antal» syntes för mången finne den tiden full av vådor. De
kunde icke fatta kejsar Alexanders storartade
framtids-tanke. När de tänkte sig detta fattiga land »oupplösligt
och för evärdeliga tider» förenat med en så förkrossande
övermakt som det ryska riket, bävade deras hjärtan av
fruktan för framtiden. Och när vid fredsslutet finnar
er-höllo rättighet att överflytta till Sverge, begagnade sig
några, även högt aktade män, av denna tillåtelse. Vi,
som nu leva mer än två mansåldrar framom dem, och som
sett den då så hotande framtiden ljusna i bättre dagar,
skola icke döma för hårt deras hjärtans tvekan.
Icke blott massan av folket utan ock det ojämförligt största flertalet av upplysta medborgare stannade kvar i landet, beredda att nu som förr dela dess öden och ägna det sin bästa kraft. Ännu var Finland ett styckat, tve-kluvet land. Delade mellan ryskt och finskt område ledo Karelen och Savolaks stort trångmål av att stå under olika lagar på båda sidorna om den godtyckliga gränsen. Den ryska andelen, vanligen kallad »Gamla Finland», lydde under en guvernör i Viborg, där det hade sin överdomstol och sitt högre läroverk, medan kyrkliga styrelsen var i Petersburg. En del gamla lagar och bruk hade bibehållits, andra förändrats. Böndernas äganderätt till sin jord föll i glömska, sedan regenterna begynt bortskänka stora jordegendomar eller »donationer» åt mäktiga män, vilkas förvaltare godtyckligt höjde utskylderna. Så fann kejsar Alexander denna del av landet mycket försummad, folket försjunket i råhet, ämbetsmännen icke de bästa och mycken förvirring rådande gejnom de fyra där på en gång brukliga språken: finska, ryska, tyska och svenska.
Vid denna tid hade kejsaren tröttnat vid Napoleons övermod och förutsåg utbrottet av ett stort krig. För ätt kunna draga alla sina stridskrafter mot söder och väster ville han trygga rikets nordvästra gräns och Petersburg samt slöt ett förbund med Sverge emot Napoleon. Men därförinnan ville han, på samma gång som han vist tryggat folkets välfärd, än en gång vinna finnarnas hjärtan genom en handling av sällsynt ädelmod. Den 23 december dr 1811 återförenades genom en kejserlig förordning — en stor och kär julklapp — det så kallade Gamla Finland med det övriga landet under samma lagar, förvaltning och medborgerliga rättigheter. De särskilda förhållanden, som uppkommit där under den ryska styrelsen, kvarstodo någon tid, men utjämnades småningom. Folket växte liksom av sig självt tillsamman med sin rot, det övriga finska folket, vid vilket det städse fasthängt. Och när i våra dagar även donationerna inlösas av finska kronan, för att deras bönder må kunna återköpa sin jord till en obestridd egendom, kvarstå i Gamla Finland icke många andra spår av den 90-åriga skilsmässan än det inflytande, som Rysslands och Petersburgs närhet alltid måste utöva på gränstrakterna.
Så återförenades det sönderstyckade Finland. Fre- dens verk gav tillbaka, vad två krig frånryckt vårt land; dess gräns blev åter densamma som efter år 1617. Långt in i en avlägsen framtid skörda efterkommande frukten av dessa Alexander I:s högsinta handlingar: hans regent-försäkran och landets återförening.
År 1819 om sommaren gjorde kejsar Alexander en lång resa genom Finland. Än i vagn, än på bondkärra, än till fots genom ödemarkerna eller i båt utför forsarna reste han över Kuopio, Kaj ana och Uleåborg ned till västkusten samt vidare till Åbo, Tammerfors, Tavastehus, Helsingfors, överallt med sin mildhet vinnande folkets tillgivenhet. Denna för vårt land så minnesvärda kejsare dog i slutet av år 1825, saknad av sina folk.
- ) Svenskt mynt var tillika gångbart i Finland ända till
1840. Bmedan ryska och svenska sedlar än stego, än föllo i värde, uppstod därav mycken oreda. Man räknade rubel silver, rubel banko, kopek, riksdaler riksgäld, riksdaler banko, plåt, skilling, styver, runstycke, daler och gammal svensk mark.