Boken om vårt land/Kapitel 186
|
Efter Alexander I uppsteg på tronen hans yngre broder, Nikolaj I. Sträng och kraftfull hade han beslutat undertrycka de uppror, vilka under hans regering oroade ryska riket och Europa. Vårt land förblev lugnt som alltid; det enda land, där man aldrig fann spår av en sammansvärjning. Ändock verkade tidens oro, att små, enskilda och tillfälliga oordningar ansågos vådliga för lugnet. År 1829 infördes censuren, till följd varav ingen bok eller tidning fick tryckas i landet eller inhämtas utifrån utan att förut vara granskad och godkänd. Under några år fick intet annat tryckas på finska språket än sådant, som angick religion eller allmän hushållning. Jordbruket, som led av svåra missväxter, sökte styrelsen att på allt sätt understöda, strömmarna rensades, sjöarna fälldes, Saima kanal byggdes, och folkmängden tillväxte. Viborgs hovrätt inrättades 1839, oc^ I^5° delades landet i tre biskops-stift: Åbo, Borgå och Kuopio.
År 1826 förklarade kejsar Nikolaj, att han därefter icke mer ville stadfästa någon dödsdom i Finland utom för sådana brott, som rörde statens säkerhet. Från denna tid dömdes väl missdådare fortfarande till döden efter gällande lag, men de avrättades icke, de skickades som livstidsfångar till Sibiriens gruvor.
Det gamla Åbo, som vid samma tid upphörde att vara landets huvudstad, blomstrade ännu genom sin handel, sitt domkapitel och sin akademi. Staden var den största och bäst bebyggda i Finland med 13,000 invånare, när en förfärlig brand den 4 september år 1827 tycktes vilja utplåna Åbo från jordens yta.
Det var en mild höstdag, halvklar himmel, lindrig nordväst. På slaget 9 om aftonen, när Åbo borgare gingo till vila, begynte klockorna klämta i domkyrkotornet. En tjänsteflicka hos slaktaren Hellman vid Aning aisgatan, på högra sidan om Aura d, hade skirat talg; talgen tog eld och antände huset. Inom en timme stod hela Aningaistrakten i lågor. Ån skall skydda oss, tänkte den bäst byggda och rikaste delen av Åbo, som var på vänstra sidan om ån. Dit fördes allt bärgat gods, där trodde sig alla trygga, ingen tänkte på de flygande gnistorna. Och studenterna, som ofta förut varit de raskaste vid eldsvådor, funnos icke i staden så tidigt på hösten. Då växte, vidpass kl. 10, den hittills saktmodiga vinden till vinande storm och kastade gnistor över ån på taket av professor Hällströms tvåvåningshus. Det började brinna, det spred lågorna över mitten av staden, och snart var allt som ett hav av eld.
Den åldriga domkyrkans fönster glimmade i eldskenet. Dess tjärade spåntak fattade eld och brann som näver. Lågorna smögo sig nedåt ända till gravvalven, virvlade upp genom tornets korsvirke, smälte dess koppartak, förjagade kajorna ur deras nästen och slogo till otrolig höjd ut genom torngluggarna. Klockan var då nära
11 på natten. Sedan var ingen släckning mera tänkbar. Elden var så våldsam, att vattnet i ån uppvärmdes och fönsterrutorna i långt avlägsna byggnader smulto av hettan. Bron över Aura brann. Halvbrända papper, sedlar, dun ifrån sängkläder flögo ända till Sagu, fyra mil ifrån staden, överallt rådde en obeskrivlig förvirring. Mången flyttade fem eller sex gånger det lilla, han bärgat, men elden kom efter och tog för varje gång sin andel av återstoden. Flere hundra familjer tillbragte en sömnlös natt på åkerfält utanför tullarna. Först långt inpå följande dag saktades branden, men fortfor hela veckan att glimma i bränderna. Då fanns knappt en åttondedel kvar av det nyss så blomstrande Åbo. Förlusterna voro ofantliga. Endast i sedlar brann en miljon riksdaler. Största delen av Åbo akademis vetenskapliga samlingar och dyrbara boksamling med många oersättliga handskrifter från förgångna dagar blev lågornas rov. Det var en allmän landsolycka.
Så kändes den ock över allt vårt land. Från alla håll sändes rikliga understöd åt de brandskadade. Åbo fick io års frihet från kronoutskylder; det fick frikostiga lån och reste sig åter förskönat ur askan. Men det nya Åbo blev icke mer, vad det gamla varit. Dess skötebarn, akademien, flyttades efter branden till Helsingfors. Handel, siöfart och endräktig samfundsanda bevara åt nutidens Åbo dess stora betydelse. Domkapitlet, hovrätten och talrika läroverk kvarstå i staden.
Åbo brand gav anledning att inrätta ett gemensamt stort brandförsäkringsbolag för landets städer, där alla delägare tillsamman ersätta den skada, som en har lidit för brunna hus. Därigenom blev det möjligt att bättre gottgöra så stora skador som de, vilka uppstodo, när Ta-vastehus brann 1831, Jakobstad 1835, Fredrikshamn 1840, Björneborg och Vasa 1852 samt Nykarleby 1858. Nu finnas även gemensamma brandförsäkringsbolag för städernas lösegendom samt för hus och lösegendom på landet.