Boken om vårt land/Kapitel 193
|
Denna vårt lands viktigaste grundlag, som gäller från och med den 17 juli 1919 och i sig inrymmer allmänt bindande stadgar för republiken Finlands styrelse och statsförvaltning, måste envar medborgare känna till. Okunnigheten om en lag fritar ingen från dess efterlevnad. — Här följer i sammandrag en redogörelse för de viktigare lagparagrafernas innehåll.
Allmänna stadganden. Finland är en suverän republik. Statsmakten tillkommer folket, som företrädes av riksdagen. Den lagstiftande makten utövas av riksdagen i förening med republikens president. Den verkställande makten är uppdragen åt presidenten jämte statsrådet bestående av en statsminister och nödigt antal ministrar.
Finlands rikes område är odelbart. Dess gränser kunna icke ändras annat än med riksdagens samtycke.
Medborgarrätt tillkommer envar, som är född av finska föräldrar, så ock kvinna av främmande nationalitet, vilken ingått giftermål med finsk man.
Medborgerliga rättigheter. Finska medborgare äro lik-ställda inför lagen. Hemfriden är okränkbar. Varje medborgare vare tryggad till liv, ära, personlig frihet och gods. Religionsutövningen är fri. Medborgare ha rätt att utträda ur ett religionssamfund och ansluta sig till ett annat. Sina tankar äger man frihet att framställa i tal och tryck; man får ingå i eller bilda föreningar, vilkas ändamål ej strider mot lag eller god sed.
Ej må finsk medborgare dömas av annan domstol än den under vilken han enligt lag hör.
De inhemska språkens ställning. Finska och svenska äro republikens nationalspråk. Rätten att vid domstol eller förvaltande myndighet använda sitt finska eller svenska modersmål tryggas genom lag. Den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skola av staten tillgodoses enligt enahanda grunder.
Vid nyreglering av förvaltningsområdenas gränser bör iakttagas att dessa, där förhållandena det medgiva, bliva enspråkiga, finsk- eller svenskspråkiga, eller att åtminstone minoriteterna med annat språk inom desamma bliva möjligast små.
Lagstiftningen. Rätt att väcka förslag om stiftande av ny lag samt ändring eller upphävande av gammal tillkommer såväl presidenten som riksdagen. Huru den lagstiftande församlingen väljes och arbetar framgår av 1906 års lantdagsordning. Av riksdagen antagen lag underskrives av presidenten och en minister. Varder lag ej av presidenten stadfäst, blir den gällande även utan stadsfästelse, därest riksdagen efter nya val godkänt densamma oförändrad med flertalet av de avgivna rösterna.
Presidenten. Republikens president utses första gången av riksdagen samt andra och följande gånger av 300 elektorer och det för en tid av sex år. Om Finlands förhållande till utländska makter bestämmer presidenten, dock sålunda, att fördrag av riksdagen böra godkännas; angående krig och fred beslutar presidenten med riksdagens bifall.
Till presidentens rättigheter höra: att öppna och upplösa riksdag samt sammankalla urtima riksdag;
att i enskilda fall, efter att ha inhämtat högsta domstolens utlåtande, upphäva eller mildra straff;
att föra högsta befälet över landets krigsmakt och utnämna officerare;
att bevilja utlänningar finsk medborgarrätt; o. s. v. Är presidenten hindrad att sköta sitt kall, övertages detta tills vidare av statsministern.
Statsrådet. Till medlemmar av statsrådet, vilka böra åtnjuta riksdagens förtroende, kallar presidenten för redbarhet och skicklighet kända infödda finska medborgare. Minst tvenne böra vara lagfarna män. Varje ministerium förestås av en minister. Stadganden angående ärendenas fördelning mellan ministerierna utfärdas genom särskild förordning. Statsministern är ordförande i statsrådet och statsrådet är vid allmänt sammanträde beslutfört med fem medlemmar.
I statsrådet skall finnas en justitiekansler, som bör äga framstående insikt i rättsväsendet. Han skall vaka däröver att myndigheter och tjänstemän följa lag samt fullgöra sina skyldigheter och att icke någon må i sin lagliga rätt bliva lidande. Såsom högsta åklagare bör han äga uppsikt över landets allmänna åklagare, vilka äro skyldiga att efterkomma hans förordnanden. Hans övervakande myndighet sträcker sig också till bedömandet av lagligheten av statsrådens och presidentens beslut.
Riksdagens justitieombudsman. Varje lagtima riksdag utser en för utmärkt lagkunskap känd man till justitieombudsman att hava tillsyn över lagarnas efterlevnad i domstolar och övriga myndigheters verksamhet. Honom åligger att till riksdagen varje år avlämna redogörelse för handhavandet av sitt uppdrag samt angående lag-skipningens tillstånd och av honom anmärkta brister i lagstiftningen.
Förvaltningen. För den allmänna förvaltningen skall Finland förbliva indelat i län, härad och kommuner. Länet förvaltas av en landshövding. Kommunernas förvaltning skall vara grundad på medborgerlig självstyrelse enligt vad särskilda lagar härom stadga.
Domstolarna. Högsta domstolen, som består av en president och ett antal justitieråd, utövar högsta doms-rätten i rättegångsmål samt övervakar rättvisans hand-havande av domare vid underrätterna.
Högsta förvaltningsdomstolen, som består av en president och ett antal förvaltningsråd, avgör besvärsmål i förvaltningsrättsliga ärenden.
Ej må någon tillfällig domstol tillsättas.
Rikets inkomster och utgifter. Det årliga statsförslaget, vari böra upptagas utgifterna och inkomsterna för året, fastställes av riksdagen. Angående skatt, jämväl tullbeskattning, stadgas genom lag för obestämd eller för viss tid. För upptagande av statslån fordras riksdagens samtycke. Statsverkets räkenskaper granskas av ett revisionsverk.
Finlands bank står under riksdagens garanti samt under inseende av fullmäktige som riksdagen utser.
Försvarsverket. Varje finsk medborgare är skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar eller att därvid biträda på sätt som i lag stadgas. (Se provisorisk värnpliktslag för Finland, given d. 8 febr. 1919.) Värnpliktig bör så vitt möjligt hänföras till sådant truppförband, vars manskap har samma, finska eller svenska, modersmål som han och inom detsamma erhålla sin undervisning på detta språk. Militärens kommandospråk är finska. Skola trupperna ställas på krigsfot, förordnar presidenten därom i statsrådet.
Undervisningsväsendet. Helsingfors universitet bi be -håller rätten till självstyrelse. Den högsta undervisningen i tekniska, lantbruks- och handelsvetenskaper samt skön konst främjar staten genom särskilda högskolor eller genom bidrag till enskilda läroanstalter. På statens bekostnad underhållas eller understödjas läroverk för högre allmän bildning, så ock för högsta folkundervisning. Undervisning i folkskola skall för alla vara avgiftsfri. Hem- undervisning underligger icke tillsyn från myndighets sida.
De offentliga tjänsterna. De allmänna grunderna för befordran till statstjänster äro skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd.
Presidenten utnämner justitiekanslern, biskoparna, universitetets kansler, ledamöterna i de tvenne högsta domstolarna och hovrätterna, professorerna vid universitetet och tekniska högskolan, cheferna för de centrala ämbetsverken ävensom på framställning av statsrådet sändebud och konsuler till utlandet. — Häradshövdingar, borgmästare och ordförande i ägodelningsr ätter na utnämnas av högsta domstolen.
Tjänsteman svarar för åtgärd som han vidtagit eller vartill han med sin röst bidragit.
Regeringsformen skall till alla delar vara. en orygglig grundlag. Den kan icke ändras, förklaras eller upphävas på annat än grundlagsenligt satt. Med dess utfärdande upphävdes regeringsformen av den 21 augusti 1772 samt förenings- och säkerhetsakten av den 21 februari och den 3 april 1789 ävensom alla i andra lagar och författningar förekommande stadganden, som strida mot den nya regeringsformen. —
Denna Finlands nya grundlag underskrevs av riksföreståndaren Mannerheim och justitieministern Söderholm, vilket skedde i Helsingfors den 17 juli 1919.